Idag förstår jag VARFÖR jag jobbar där jag jobbar.

Jag kan här meddela att jag har väldens gulligaste och snällaste kollegor i världen. Ikväll var några på besök och vi käkade suring. Så trevligt och roligt att träffa dom efter man varit hemma 3 veckor.

Redan tidigare i dag tänkte jag tanken att skriva till dom att jag inte ville att dom skulle köpa mig någon blomma utan att om dom nu skulle köpa något så skulle domm köpa mig Cola Zero   

Men sedan tänkte jag, att det kan man ju fan inte göra för då skulle det kännas som jag tvingar dom att köpa något till mig. Så jag gjorde inte det.

För ersom inte fattar detta nu kan jag berätta med en lite gnutta skam att min lön är slut! Och då menar jag slut. Jag har denna månad haft en del överaskade utgifter så jag har fått dra in på allt med cola,godis och lyx. Mt har jag och cigg har jag så det går ingen nöd på mig direkt.

Men i allfall så mina älskade kollegor komme och vad hade dom köpt ?

Dom hade köpt Cola Zero och två jätte fina lyktor i koppar färg   

Jag ÄLSKAR mina kollegor och nu fattar jag VARFÖR jag jobbar där jag jobbar. Ni är underbara och tack för en trevlig kväll.

Nu längtar jag verkligen till att börja jobba nästa vecka och träffa alla dom andra oxå.

Men jag glömmde rolla av er allt hår innan ni for, hoppas inte dottan lämnat för mycket DNA på er.

Nu ska jag av njuta ett STOR glas Zero med is i och mysa ner mig i soffan.

Ha nu en bra kväll alla ni som läser detta.

Igår kväll bestämde jag mig för att uppmuntra gubben lite som jobbade över. Så jag begav mig till han och ställde till med lite snacks och mys innan han komme hem.

Han komme hem ca 20.15 och vi hade en helt vanlig trevlig kväll. Jämt när jag sover hos Micke så sover jag inte jätte bra. En 120 säng är inte jätte bekväm att trängas i när man är van att kunna snurra själv och röras som man vill. Men jag var trött så jag somnadet snabbt. Vakande till typ 00.00 och tänkt att gud vad jag sover gott i natt. Han inte mer än sluta ögonen och slumrat till så vaknade jag av att det sprang ungdomar i koridoren och levde om. Tanken slog mig att hoppas att vi låst dörren......

Men jag orkade inte kliva upp och jag försökte lita på min känsla att vi gjort det. Hör hur det kommer en bil och jag tror någon ringt polisen som var och plockade ut ungdomarna från huset. Jag hör röster och sedan blir det tyst   

Hinner inte mer än somna om igen så helt plötsligt hör jag hur någon kommer in i lägenheten   

Jag hann ju bli rätt rädd att det skulle vara undomarna som skulle försöka stjäla eller ta saker. Så jag ropar "MEN HALLÅ" .......

Micke sätter sig upp och säger typ samma sak.... inget svar.... sekunden senare ser vi en kvinna raglar in och frågar efter en annan....

Jag känner igen kvinnan och säger att du har gått fel. DU ÄR I FEL LÄGENHET!! Hon fattar inte och tror att hennes vän bor här. Hon tycker givet vis att vi inte ska vara i hennes vänninans lägenhet och hon säger att hon ska vänta på sin vän. Hon raglar mot soffan och kastar sig ner för att sova.

Jag knuffar till Micke och säger att han får ta tu i det. Micke viskar ...

-Men jag är ju fan naken.

Jag lindar täcket fort sm blixten runt mig och kliver upp för jag vill ju inte att hon ska hinna smälla av i soffan för då får vi väl aldrig ut henne.

Hon envisas med att hennes vännina bor där och jag envisas med att hon inte bor här. Jag försöker ta henne ihanden och leda henne ut. När vi kommer till dörren så vägrar hon gå ut. Då tycker hon jag ska följa henne, jag vägrar och säger att jag ska sova nu så nu får du gå. Hon tror fortfarande jag och har tagit hennes vänninas lägenhet. Jag visar henne vad som står på dörren och säger nu med en skarp röst att nu får du gå......

Innan hon går så säger hon till Micke som ligger i sängen att

-Hörru he dig upp från sängen och städa...du ska väl inte ligga kvar här.....hahahahah men för fan han bor ju här......

Till slut fick vi ut henne och kunde krypa till sängs.

Lärdom av detta ....glömm inte låsa dörre hos Micke!

Sedan funderade jag på att skaffa mig en pickadoll och et slagträ under sängen...som i USA ! Vart är

A-torp på väg.

Går dagen var full av överaskningar. En läkar tid stod på agendan. Det negativa är att min värk har inte blivit bättre under dom här tre veckorna. Så nu ska jag få en röntgen av armbågar och händer. Reumatis ser det inte ut att vara, troligen kanske atros. Men röntgen och sjukgymnas så hoppas jag detta ger med sig. Men min trötthet kanske har en förklaring. Jag har nämligen b12 och järnbrist. En ganska vanlig åkommanär man är magsäcks opererad. Egentligen ska man ta prover varje år om dessa brister men det har jag inte gjort på flera år. Så jag känner mig rätt glad att dom hittade en möjlig orsakt till mina trötthet och utmattning. Så nu ska jg börja knapra järn och b12 vitaminer, så jag hoppas det börja kännas bättre. För minuset med järn tabletter är att man skiter svart och blir dålig i magen. Men det tar jag gärna om jag bara får lite mer energi.

Sedan bestämde vi oxå att jag ska börja jobba halv tid nu till veckan, och det känns roligt då jag faktiskt längtar efter mina kollegor jätte mycket och mina fina gammlingar.

Jag har oxå upprättat en daglig promande på ca 7 km oh detta har gjort mig lite piggare och Doris lite tröttare.

Just nu laddar vi för utställning den 28 maj i Piteå och vi tränar att gå fint, vara intresserad av mamma och att stå fint. Jag ska försöka komma där ifrån med någon rosett. Mina tre veckor har gjort Doris gott oxå. Hon har fått motion delux och detta gör henne till en väldig trött och mysig hund på kvällarna. Jag hoppas även när jag börjar om att jobba heltid så ska jag ta mig en lång prommis varje dag. Förhopping vis så finns energi där då.

Nu mina läsare ska jag krypa ner och vila lite med Doris och sedan blir det plättar för hela salnten till middag. OCH jag hoppas det blir ringträning ikväll med Doris faste det regnar lite.

Pösss Pösss på er alla

Doris har hunnit fylla 8 månader. Herregud vad tiden går fort och när man nu ser små fralla valpar blir hon helt plötsligt jätte stor.

När man går ensam här hemma så har jag ju henne som min lill bebbe och daltar och pratar bäbsi språk med henne.

Här hade hon bott två dagar hos oss och alla leksaker var rena och fina. Nu mer kan jag säga att jag har varit tvungen köpa några till leksaker ,då Doris oxå kallas bulldoser ibland. Både för att hon stannar för inget om hon har bestämt sig för att springa. Väggar,stolar eller andra saker är inte ett problem tycker hon och allt som kommer i hennes mun SKA strimmlas.

Under dom här månderna har jag kämpat med att få Doris att gå fint i koppel ,ovasett vad vi möter på våra promenader. Har funkat bra ibalnd ,men oxå inte alls ibland. Men jag har kämpat och kört med godis och provar sätta ner henne och få kontakt. Jag tycker själv jag har gjort allt enligt boken. För två veckor sedadn började vi i "ringträning". För er som inte vet så är det träning att gå i ring med massa hundar och att fokuset ska ligga på mig. Detta kärver att jag är jävligt rolig och att hon ska känna att det är mer värt att kolla på matte än att leka med dom andra.

Tur som fan att man har en Bulldog, för är det något dom älskar så är det GODIS.

Första gången vi var där var hon inte så intresserad av mig. Små stunder men inte alls så hon skulle ha blivit godkänd av en dommare ( vi ska jujställa ut henne och detta moment ingår i utställning).

Efter den första gången så har jag i en vecka varit lite hårdare med Doris när vi har varit ut och gått. Har hållit henne intill mig och fått henne att fokusera på mig när vi mött hundar och berömt henne överdrivet mycke.

Nu i veckan när vi var på träningen så skötte hon sig exemplariskt i min värld. Hon fokuserad nästa bara på mig, hon gick fint vid min sida och tittade upp på mig för att kolla om godiset skulle komma snart och hon förstod att dom andra hundarna inte var roligare en mig. Vi fick en massa beröm och flera sa att detta skulle bli lätt som en plätt när vi skulle ställa ut.  

EFTER ondags tränignen hände det någt med Doris. Hon går nu som en prinsessa i koppel. Vi går ju en lång prommis varje dag och hon går fint brevid mig i kopplet. Hon tittar upp ofta på mig och vill som ha en bekräftelse att "kolla mamma jag går fint" så jag belönar henne och klappar om henne. Visst visar hon ett visst intresse när det kommer hundar men jag får tillbaka hennes fokus mycket snabbare och om jag sätter ner henne och väntar till dom gått förbi så brukar on lyssna på mig.

HALLELUJA vad skönt, både för henne och för mina armar och händer som jag har värk i. Hon kanske ser lite ut men hon är 10.4 kg muskler och en bulldoser som ni vet.

Jag har förståt nu att med tydliga regler runt henne så blir hon en gladar och tryggare hund. Hon själv mår bättre och vi kan njuta mer av henne.

Men visst är det svårt ibland. För hur det än är så är hon en fullbordat familje meddlem och felet man gör är ju att tro att hundar har samma känslor som människor. Det har dom ju inte. Man tycker synd om henne om hon måste ligga i hennes säng osv. Men det är det ju inte. Hon täker ju inte som oss.

Senaste tiden har hon självmant heller gått och lagt sig själv i hallen i hennes säng än att fara in till Rebbe eller mig.

Hon har som blivit vuxen .......min lilla plutta......

Nu siktar vi på den 28 maj då vi beger oss mot Piteå för hennes första riktiga utställning och jag hoppas hon kommer sig där ifrån med någon roset.

Vi kommer att träna in i det sista och belöna gumma ordentligt vid varje tillfälle.

Nu ligger gumman berevid mig och tittar på mig och tänker att "när böveln ska vi gå ut".

Så nu ska jag ta på henne kopplet och beg mig på en lång prommis.

Oliver var begravd och jag själv var i en dvala. Skolan hade ingen förståelse och dom hade bestämt sig att jag skulle måsta börja något. En praktikplats upprättades för mig på en lunch resturange. Min ork och mina tankar var inte  direkt att jag ville jobba och jag var inte där så väldigt ofta. På hemma fronten där jag och Lennart helt plötsligt skulle vara tonåringar igen vart svår. Vi hade nog redan glidit ifrån varandra under detta år med Oliver.

Vi levde för Oliver och det fanns inte jätte mycke tid för att vårda våran kärlek. Efter 6 månader blev det dax för Lennart att tas in i lumpen och jag tyckte det var en jätte bra ide.

Vi skulle flytta till en mindre lägenhet och vi gjorde upp en plan.

Han skulle ju in i lumpen och detta skulle ge oss möjlighet att känne efter om det verkligen fanns kvar något förhållande mellan oss.

Mina vänner var väldigt duktiga att ta ut mig på fester och saker och detta gjorde oxå att jag komme  i kontakt med Michael. Genom gemensamma kompisar så träffade vi på fester och han hade dessutom en raggarbil som vi åkte med i flera gånger.

Jag vart BLIXT kär i denna karl.  Micke hade en tjej han bodde med och jag bodde fortfarande med Lennart.

En kväll när jag vait ut och åkt med dom så tar jag hem Micke till oss. Är det något jag ångrar i mitt liv är det hur jag behandlade Lennart denna gång.

Från och med denna dag var det jag och Micke. Hans tjej vart givetvis inte jätte glad över att han sov bort och än mindre när hon fick reda på vem han sov hos.

Micke bodde vid denna stund i en lägehet på Nyckelgatan och jag och Lennart var just på g att flytta till en två på Skiftesgatan.

Allt gick väldigt snabbt. På en veckan hade jag och Micke flyttat ihop i tvåan och Lennart köpte Mickes lägenhet.

Nu var jag sambo med min drömprins som oxå var 6 år äldre än mig.

Hur skulle det bli nu. Han jobbade ju men jag gjorde ju ingeting. Skolan frikvotade in mig på en linje, med ungdomar som var 3 år yngre än mig och näääää jag ville inte gå skola. Tor jag var på skolan i tre veckor och sedan sa jag nej jag vill inte.

Det hade inte gått mer än 8 månader sedan Oliver dog men det känndes lite att jag inte rikgit fick sörja, utan jag skulle sätta in i samhället ganska direkt. Tillslut fick jag gå pratikt och jobba istället på Pizzeria Pompei.

Jag och Micke levde ett rätt ungdoligt liv där helgerna bestod av fester och veckorna av jobb.

Två år in i vårat förhållande blir jag med barn och Micke blir glad och vi bestämer för att behålla det.

Även denna graviditet var lite jobbig. Rebecca var planerad att komma i mars, men redan i december så håller jag på att föda och vi får åka akut ner till Umeå. Och tur nog fick dom stopp på värkarn, men jag fick rörelse förbud och hels ville dom jag skulle vara sängliggande fram till förlossnigen.

Under min graviditet så tar jag mig i kragen och tar körkortet. Jag njuter av magen och allt känns verkligen bra. Men visst fanns rädslan för att något skulle gå snett.

Den 19 februari kl 5.40 på morgon födds lilla Rebecca. Nu var jag mamma igen och åter igen startade ett nytt kapitel i mitt liv.

Nu hade han kommit detta lilla under barn. Förlossningen gick rätt bra och det var en normal förlossning. Oliver var lite, han vägde endast 2815 g och var 46 lång. Han var en månad för tidig men det skulle inte var något problem.

Jag minns hur jag bara låg där i sängen med Oliver bredvid mig och tänkte att han var så fin. Jag var inte trött, ville bara titta på han.

Redan efter första dygent började han skaka rätt mycket och personalen tog han på natten för att kunna tillmata han med sockerlösning. Dom sa att det var inte alls onormalt att detta händer. Efter som mjölken inte kommit igång så behövde han få i sig lite extra pgr av att han var förtidigt född oxå. Men efter 2 dygn med tillmatning så vart vi ner skickade på prematuren i Skellefteå. Dom vill satt in en sond, och hålla han lite under uppsikt.

Där började mitt liv på lassa........

Han hade inget sugbehov och en sond sattes in och vi fick ge han mat regelbundet i den. Han slutade liksom inte med skakningarna och läkarn började funder på andra banor, men ingen sa något. Utan efter tre veckor på prematuren ville doktorerna ta en rönken på hjärnan. Klumpen i min magen växte och jag försökte slå bort tanken på vad det kunnde vara och vad dom misstänkte. Vi denna tidspunkt hade jag och lennart börja få fara hem och sova hemma i bland för att få vila upp oss. Vi hade ju varit dag och natt med Oliver och matat natt och dag.Undersökningen gjordes och vi väntade på svar. Jag minns jag var hemma tvärrt då doktorn ringde.

-Hej vi har fått bilderna nu och jag har tittat på dom. Det skulle vara bra om vi kan träffa i eftermiddag och ta gärna med er någon vuxen.

-Jaha ....? Nu växte min klump til lett berg i magen och jag förstod att det var något som inte var rätt. Men jag hoppades och trodde väl att det går ju alltid att medicinera, detta fixar doktorerna. Jag vet inte varför han ville att vi skulle ha med oss någon vuxen, kanske för att jag själv var minderårig och han kanske var rädd jag inte skulle fatta eller trodde han jag skulle bryta ihop? Vi samlades på lassa, Lennart,jag och mamma. Framför oss hade vi doktorn och en sköterska som hade varit med och hjälp oss med Oliver från början.

Dom hade hittat två stor hålrum i hans hjärna som var vätskefyllda. Dom misstänkte att hans skakningar inte var skakningar utan kramper, epilepsi kramper. Sedan kunnde dom inte säga vad det mer skulle innebära, men att vi skulle inte förvänta oss så mycket. Dom visst inte om han skulle kunna gå,krypa eller överhuvudetaget prata...........

Tiden skulle få utvisa hur hans liv skulle se ut. Medicinering på börjades och tiden på lassa blev lång. Oliver kramper var svåra att få bukt med och man provade olika preparat. Som 16 åring kastades man in i en välrd av sjukhus termer, spruter,mediciner och framför allt förtvivlan på hur fan det skulle gå.

Efter ca 2 månder hade som få rätt bra bukt på krampernaoch nu ÄNTLIGEN skulle vi få komma hem.

Men idag undrar jag vart vårat hem var. Under hela Oliver kort liv så åkte vi ut och inte pgr av svåra kramper. Ibland var dom så illa att vi fick åka till iva och dom var tvungen att söva ner han för att få stopp på det hela och så lilla kroppen och hjärtat fick vila. Barnavdelninge var underbarn. Efter somm ha nvar tungt medicinerad så var det inte så lätt att få barnvakt. Mamma som hade funnit vid våran sida hela tiden ställde upp domm gånger hon kunde och väldigt ofta låg vi ju inne på barn avdelninge och dom ställde jämt upp på att sköt om det var något specielt vi ville göra. Hela oliver liv kampades av kramper, mediciner och sondmatningar. Vi fick hem maskiner som skulle laddas på nätterna med mat som pumpades in i hans lilla mag på nätterna, vi fick hjälp med avlastning på dagtid 2 gånger i vekan av en undebar kvinna som hette Barbro.

Efter Oliver fyllde 1 och nu erbjöds vi en stödfamilj som skulle hjälpa oss var trejde helg. Han skulle vara där och vi skulle ha chansen att var bara vi. Stödfamiljen vart inte långvarig då det inträffade en insedent som orskade att Oliver las in på iva och blev nersöv några dagar.

Den gången pratade doktorn med om att vi skulle vara beredda på att en dag kanske inte han gick väcka igen. Han har så svåra kramper att det kan skada hans hjärna för mycket.

Den tanken vill kan inte höra som förälder och troligen kan man ALDRIG förbereda sig på att se sitt barn dö.

Nu så hade kommunen fixat så Oliver skulle få börja komm apå avlastning på Fröet. Ett hem med personal.

Det känndes jätte bra och jag var glad att få lite anderum i bland.

Runt mig hörde jag hur det gick en massa rykten på soc tagit över och att jag inte skullekunna sköta om mitt barn, varför skulle jag få hjälp, jag hade ju själv skaffat barn ........

IDIOTER som inte alls vet vad dom pratade om. Trots min låga ålder så var jag en kapabel mamma och jag skulle inte göra något för denna lilla pojk. Dessa männikor var oftas dom som inte kännde mig eller visste hela bakrunden.

Livet fortskred med sjukhus besök och sömnlösa nätter hemma då man skulle fylla på maskinen och ge han mediciner.

Minns jag inte helt fel så hade Oliver ca 20 mediciner som skulle tas 4 gånger dagligen.

Vi denna tid så hade vi förstår att han inte såg så bra, han höde inte så bra och han kunde inte sitta,krypa eller skulle ALDRIG kunna gå. Oliver vart troligen multi handikappad. Men han var världens goaste kille. Jag älskade att ha han i min säng och mysa med.

Det vart nu bestämt att han skulle operera in en slang direkt in i magen. Där vi skulle kunna ge mat och mediciner. Så han skulle slippa slangen i näsan. Detta var nödvändigt och läkarna hoppades på att hans slembildnig skulle bli bättre och han inte skulle få fler lunginflamationer.

Vi hade höga förhoppingar på denna operation och var glada att det kanske skulle bli minder lassa tid nu framöver.

Vi begav oss till Umeå i december och Oliver opererades under 4 timmar drykt. Det var en ganska omfattande operation.

Operationen gick bra, men han hämtade sig inte riktigt och doktorerna var lite eskeptiska. Det vi tillmattade i den nya slangen komme aldrig ut och han fick svullen magen och hade välldigt ont.

Dom  röntgen magen och tarmarna men såg inget konstig tyckte dom. Vi skulle av vakta.

Den 16 dec kommer mamma ner och hälsa på och vi fick gå på stan. Vi hade förberedd oss på att måsta fira jul på lassa så vi ville köpa lite julklappar. När vi var på stan så köpte vi en lyckepeng till Oliver i silver. Den hade vi tänkt sätta på han när vi skulle kom aoss från sjukhuset och jag tänkte att den skulle ge han tur genom livet.

Mamma hade hadlat med sig nya kläder till han som han skulle ha på julafton om vi skulle bli kvar där.

Det var en underbar dag. Jag och Lennart bodde på patienthotellet och på kvällen tog vi med oss Oliver dit en stund, där vi fick vara själva och mysa som en vanlig familj.

Detta är sista bilden på Oliver i liv. Efter vi hade haft en bra dag och kväll gick vi tillbaka till avdelnignen med oliver och nattade han. Sedan gick vi raka vägen till sängs själva.

6.00 ca ringer telefonen och det är från avdelningen.

-Oliver har inte varit bra i natt och han har ganska hög feber, jag skulle vilja att ni skyndar er hit! Vi kommer att skicka ner Oliver på IVA nu så gå tid direkt.

IVA för oss var inte märkvärdigt och jag förstod inte allvaret i detta.

Jag sägger till Lennart och vi sliter på oss kläderna och springer genom kulverten till IVA. Vi möter dom utan för och jag ser att Oliver är som borta. Vi kommer in på ett rum och det kryllar av läkare och sköterskor. Dom ska sätta nålaroch undersöka han och vi är mer ivägen an till nytta. Vi frågar om vi kan få gå till avdelingen och bara fika frukost medans dom tar alla prover och gör klart.

Doktorn är lite tveksam men så okej men kom så fort ni har ätit.

Vi åker en väning upp och jag ringer till mamma besviket och berättr att han blivit sämre och att vi kommer nog inte hem till jul.

Då kommer en sköterka in och säger att IVA ha ringt och att vi måste gå ner. Oliver har blivit sämre.

Jag säger till Lennart på ett konstig skämtsamt sätt att sämre än tt han dött kan väl inte gå.....

Sköterskan insisterar på att följa oss.

När vi kommer in på Iva ser jag hur det SPRINGER sköterskor,doktorer in och ut ur hans rum och jag förstår att det inte är bra.

Det är som att jag rammlar flera våningar ner och verkligheten slåt till.

En doktor kommer fram till oss och tar oss in i ett rum brevid och säger stressat att Oliver har fått hjärt stopp och vi håller på att försöka återuppliva han!

Han vakande aldrig och min tid som mamma var slut. Allt jag blivit fanns inte mer och allt vart tomt.

Två dagar före julafton begraver vi Oliver.

Vad skulle jag göra nu? Hur skulle detta bli........

Jag var ju 16 år när han dog och alla gjorde allt för att jag skulle börja ett normalt liv igen. Men ingen verkade fatta att det var ett barn jag förlorat.

Skolan ville ha in mig igen och skaffade en praktikplat åt mig direkt. tror ni jag orkade. Det dummast kommentaren jag fick höra under denna tid  var att

-Ja men det är ju jätte tråkigt, men han var ju sjuk och du är ju så ung så du kommer att få fler barn!

Idag som vuxen så kan jag tänka att folk är verkligen inte kloka. Hur tänker en del.

Jag ångrar ingeting jag gjort och att få vara mamma till denne lilla Oliver i 1½ år var underbart.

Men hur det än var så var det jag och Lennart kvar och hur skulle detta nu bli...... nu började ett nytt kapittel i livet IGEN ......jag som tonåring UTAN barn........

God afton läsare.

Sitter nu här hemma och är mätt, men sugen på chips och annat skit. Men nu får det vara ett stopp på detta så jag har tagit mig en ynka mandarin.

Jag och Rebecca har varit hos min mor och blivit  bjudna på mat på Skelleftehams resturange Irnas.

Medans vi satt där inne så klev det in tre figurer som jag med säkerhet kan säga inte följer alla lagar som finns. Till att börja med så vart en avdom utskickad direkt. Dom andra två beställde en pizza och satte sig och spela på automaterna som finns. Gubben som äger stället hade väldigt mycket att göra så han befann sig i köket hela tiden och helt plötsligt ser jag hur en av figurerna börjar plocka på sig saker   

Självfallet är man en fegis så jag bara gapar och tänker...

-Så jävla fräckt.

Sedan staplar en karl in som jag redan ser när han kommer är påverkad. Han sätter sig och beställer en öl och sveper den rätt snabbt. När han kliver upp så vinglar han rätt bra så INGEN kan ta fel att han har druckit. Herregud säger jag till Rebbe tyst.

-Herregud en del har det verkligen inte roligt om man är så berusad redan denna tid på afton.

-Jaha och nu sätter han sig i bilen och kör....säger Rebbe förvånat   

VA ???????

Herregud han kan ju köra ihjäl någon eller skada sig själv....ringde jag polisen? Nääää för att innan dom skulle ha kommit så hade han förmodligen parkerat bilen och somnat på soffan.

Helt galet hela middagen .....

Dagen har flytit på och jag har tagit två prommisar idag. Regn är inte så roligt men en sak är säkert att Doris går VÄLDIGT fint när det är blött ut och det var rent njutbart att prommenera i regnet.

Jag har oxå tagit i tu med alla bilder jag samlat på datorn och god vad man kan spara ihop en massa jobb   

Nu har jag fram för mig att sotera kort i grupper som är mer än tre år sedan och jaaaa, tror ni man kommer ihåg när man gjorde saker  eller vilket år det var?

Nää när man börja bli i min ålder så känns allt som att det var förra året man gjorde det, fast det kan vara 3 eller fyra år sedan man gjorde det.....hahahahh

Nu när vi åkte hem så frågade jag Rebbe om hon kunde bränna en cd skiva med kort till mig. Svaret vart detta...

-Men för helvet jag är väl inte född på stenåldern!

Så jag får fint försöka själv som vanligt. Senaste tiden har jag lärt mig en massa nya saker. Jag har bytt däck själv, skruvat upp en krok själv, pumpat däck själv och jag funderar på att ge mig på att sätta upp hyllor i hallen med SLAGBORRMASKIN   fattar ni hur jävla läskigt det låter.

Men det är liksom slut provet i min "gör det själv" grej ! Jag kommer säkert att fixa det och jag vet att jag kommer att bli skit glad och nöjd.

Nu tänkte jag visa lite kort jag hittade. När man tittar på kort så inserman att herregud vad man har gjort saker. Så tänkte dela med mig av några till er ......

Mitt jobba är väldigt viktig och framför allt mina kollegor. Här är några bilder jag hitta på olika kollegor och saker vi gjort tillsammans.

Jag hittade till och med bilder på älskade Helen    Den tiden hon fortfarade log och vi skrattade högljut.

Gud vad jag saknar dig vissa dagar. Tänk vad roligt vi hade kunna ha nu när sommaren knackar på dörren.

Detta är resan till Gran Canaria på flygplatsen och i planet.

En blid på Dottan när hon var lill lill Dottan. Det är först nu man ser hur stor hon har blivit.

En bil från en sommar fest förra året hos Jörgen och Emelie

Jag avslutar detta inlägg med en ego bild på mig i Gran Canaria.

Hoppas alla får en trevlig kväll, för det ska jag ha / Pöss på er

Jag hade nu kommit till sjuan. Min roll i klassen var att vara den där cool kanske lite dumma tjej som gjorde allt man inte skulle.

Jag rökte, hade börjat dricka lite och umgicks med folk som var äldre och inte alltid gjorde rätt saker.

Varannan helg var jag hos pappa i Boliden och min bästa vän Åsa bodde där. Vi höll ihop i vårt och torrt. Fester var på helg schemat och med en pappa som ofta var borta hos sin tjej så var det fritt fram att festa och sova hos killar.

Den största önkskan man har som mobbad är att bli godkännd och omtyckt och jag valde helt fel väg till att bli omtyckt. Jag valde sex. Jag som 13 åring trodde att om jag gjorde det killarna vill så skulle dom tycka om mig. HELT fel fel fel......

Först fans det en kille i samma ålder som jag var DÖÖÖÖ kär i. Han och jag var med varandra några gången och jag ville inget annat en att det skulle bli vi men tror ni det blev vi? Nä givet vis inte. Jag tror att han gillade mig lite, men det blev som aldrig vi. Sedan fanns det en anna kille som var betydligt äldre och hade bil som vi festade rätt mycet hos. Han fixade sprit och vi ungdomar hade alltid en plats att vara på. Jag visste att denna kille hade känslor för en anna men endå låg han med mig och jag trodde VARJE jävla gång att NU kommer han att bli min..... Nää han stampade ner mitt självförtronde i backen och rent ut av pissade på mig ordentligt. Skulle jag träffa han idag skulle jag nog ge han några väl valda ord och kanske en käft smäll.

Det fanns en del killar i min tonårstid som jag hela tiden trodde skulle vilja vara min kille men det vart aldrig så.Sex var grejen får dom, men för mig vart det alltid kärlek och att bli godkännd som männsiska. 

Efter jag fattat att killar inte var min grej så tänkta jag att då är jag väl kompis med killarna istället.

Jag gjorde revolt hemma och rakade av mig håret och begav mig in i punk världen...

Punk tiden varade inte jätte länge och det var ju väldigt skönt för mamma som höll på skämma ögona ur sig när hon var tvungen ha med mig någonstans. Jag började åttan och ett nytt kapitell startade.

Jag träffade Lennart.

Lennart var tre år äldre än mig och jag tyckte han var lite cool, men fram förallt var han jätte snäll. Det vart han och jag och jag vill väl kanske påstå att detta var första killen som jag kan säga tyckte om mig på riktigt.

Vi hade mycket roligt ihop med våra vänner och vi festade och hade vanliga hemma kvällar framför tv. Han började få sova hos mig. Mamma hade fått för sig att om vi hade två täcken så skulle allt gå bra och jag skulle inte bli med barn. Egentligen så tror jag inte att hon trodde det men jag tror det var hennes sätt att säga att man ska vara försiktig. Min mor har ALDRIG prata med mig om sex eller p-piller. Allt sådant har jag fått förstå själv och ingen har hjälpt mig att boka tider. Jag har aldrig kunnat prata med min mamma om sådana saker och har alltid fått ta reda på saker själv. Nu vart det inte riktigt rätt denna gång heller utan helt plötsligt fick jag inte mens. For och tog ett gravtest på ungdomsmotagningen och JAPP jag var med barn......

Hur i helvetet skulle jag nu göra......

Jag pratade först med Lennart och han sa ganska direkt att det är du som bestämmer. Så bollen var i mina händer som 15 åring. Jag funderade ett tag men komme fram till att jag skulle behålla detta barn. Jag och Lennart hade det ju rätt bra och han ville ställa upp och vara pappa till 100%

Nu återstod det att berätta det för mamma.

Under denna tid hände det att jag snattade ibland små saker och en dag när mamma hade kommit på mig och skällde på mig som satan så tänkte jag att nu har jag chansen att säga det, lix när hon redan är arg.

Så jag kastade ur mig....

-Jag är med barn !?

Mamma vart alldeles tyst. Så där ja nu vart det ute i luften. Självklart blev inte mamma överlycklig att hennes 15 åriga dotter är med barn, men hon lovade att göra det bästa av situationen och hjälpa till.

Detta år 93 var det inte så vanligt att var ung mamma och jag kan lova er att det var ine ungdomarna som var jävliga. Det var dom vuxna som la komentarer och tyckte sig ha rätt att påstå att jag var lösaktig och otänkt.

Min graviditet var rätt jobbig. Jag hade uvi hela tiden och fick gå på pencellin hela tiden. Vid ett tillfälle så blev det att åka akut in på lassa för jag hade fått njurbäcken inflamation och blev inlag 5 dagar på lassa. Jag hade en del blödningar och kramper i magen. Men jag kämpade på och gick i skolan fram till förlossnigen.

Den 9 april -94 kommer den lilla killen Oliver till världen kl 3.42 på morgonen.

Nu som 16 åring började ett nytt liv och där jag skulle ta hand om detta lilla liv........

I går var tanken att jag och Rebe skulle grilla och äta med min bror hos han. Tanken var att han skulle få inviga sin egen grill som han fick av pappa när han fyllde år.

Han blir alltid väldigt glad när vi kommer och är alltid peppad på att vara med oss.

Men hela middagan gick åt helvete......  Det började med att jag hade lagt ut Rebbes moppe på blocket, så hela dagen hade det ringt, smsats och skickat mail om denna moppe.

Kl 16 så hade vi bestämt med bror och vi åkte dit för att börja grilla. Jag visste att det var en kille som skulle höra av sig kring 17 om han ville komma och titta på moppen. Jag kommer till Roffe och börjar ska förbereda gratängen som skulle in i ugnen.

Jag fattade inte mig på ugnsluckan och bryt och försökte öppna luckan.....och hipps vipps EXPLODERAR glaset till luckan   

Bra jobbat Bella.....Roffe började ojja sig, Rebbe skyndade sig att ta reda på Doris och jag försökte förstå vad fan som hände.

Stressen över detta blev inte bättre när en gubbe ringde och frågade om han fick komma nu och titta på moppen för han var lix i stan.

-Jaaa jo nog går det bra, jag cyklar hem så får ni komma nu isåfall och kolla. Japp svarade karln. Min tanke var ju att detta går fort så jag satte igång Rolf med att starta grillen och bad Rebbe hjälpa han och kolla gratängen.

-Jag kommer strax detta tar inte länge.......

Men herre gud.......1½ timme senre var affären klar och maten kall.

Gubben var en mycket trevlig prick men rätt långsam och pratig, jag hittade inte rätt nummer på moppen, var tvungen cykla till Mckes lägenhet och hitta försäkringspapprerna och han skulle hämta ut pengar och ringa och försäkra moppen för han skulle köra den hem.....paniken steg i lill kroppen och jag tänkte bara på hur maten låg till.

Till slut ringde jag och sa att ni måste äta så kommer jag så fort detta är klart. Men Rebbe och Roffe han äta innan allt var klart och Rebbe han komma hem   

Men affären vart klar och jag är glad att vi är av med moppen och jag vart 2000kr rikare.

EFter affären så cyklade jag till Roffe som hade kvar maten och åt med han och lovade att ringa boföretaget för att dom skulle komma och byta lucka till ugnen idag. Medans jag satt och åt så kommer Roffe med en sak bakom ryggen.

-Jag har en överraskning åt dig.....

-VA ..... till mig....

-Jo jag har köpt den......

Så tar han fram en tårtspade

För andra kanske det inte är så specielt men ni ska veta att min bror köper ALDRIG julklappar eller presenter om man inte tvingar han. Han är VÄLDIGT ekonomisk och snål.

Tillsaken hör att jag har ingen tårtspade och han har uppmärksammat detta när vi har haft kalas och sagt att han skulle köpa mig en spade, men det var typ 2 år sedan och jag har inte tänkt på det.

Men det har han tydligen gjort och mitt hjäta smällte.

Detta är ett kvitto på att han uppskattar och tycker om sin lilla syster   

Jag är så stolt över denna tårtspade så i veckan ska jag baka en en tårta och bjuda över han   

Idag har jag tagti mig en lång prommis med min tonårs kompis Maria. Skönt och trevligt att kunna strosa och prata om ditt och datt. Tack Mia för att du ville följa med mig och vild djuret.

Sedan på efter middagen provade jag på Arken Zoo. Dom klipper klor på hundar.

Och herre gud så bra det gick. Dom hade ett trim bord med en galje som dom spände fast gumman i och hon vart inte änns stressad. Hon stod där som en lite häst och täkte nog mer

-Vad är det som händer ?

Så efteråt så glödde mamma hjärat och jag var tvungen köpa en lite leksak till henne ...  

Men nu har hon fina klippta klor och det känns skönt.

Nu mina vänner ska jag bege mig i i kort kriget. Har tömt min telefon på kort, ca 550 bilder.

Så nu ska jag sätta mig och sotera och kasta en hel massa som man bara dum knäppt.

Troligen har jag en massa tid framför datorn om jag vill.

Krma på er så hörs vi en annan dag