Igår morse ringde jg en tredje gång till boendeförmeddlaren (som inte ringt upp mig dagen före), som inte riktigt ville ta mitt samtal. Efter det så ringde jag upp hon som är chef över boendena här i Skellefteå kommun. Hon ville prata med mig.

Jag har aldrig varit arg eller otrevlig, utan alla jag prata med harjag förklarat mina känslor och talat för mamma.

Jag förklarade att mamma har ingen annan än mig och hon mår inte bra. Att jag vet att hon inte kommer att ringa mindre för att hon kommer till stan ,MEN då har jag möjligheten att fara till hon oftare. Berättade oxå att jag visste att det skulle komma lös två platser på Anderstorp och att jag verkligen hoppas på att dom ser över detta och att mamma har någon typ av förtur. Vi hade ett mycket bra samtal, med löftet att hon skulle ringa upp idag eller i morgon. Jag och Rebbe packade ihop och började våran långa biltur till Jörn.

På vägen upp så ringer boendeförmeddlaren    och berättar att dom har hitta två olika lösningar.

1. Att hon får flytta permanent till Byske

2. att hon fårkomma till Anderstorp på en kortids plats i väntan på bonde, MEN att hon måste då dela rum med en annan.

Jag valde direkt att få henne till Anderstorp i väntan på en annan permanet plats.   

Frågde sedan när denna plats var ledig och den var ledig NU.

-Så kan jag åka upp och hämta mamma nu ?

-Ja det går bra, ni kan komma med henne kring 14 till kortids........

Känslan när jag la på var bara ren skär lycka. När vi kom fram till mamma så gick vi in i rummet och jag berättade att hon skulle få komma till stan på ett annat boende.

Hon vart så glad och började grina, men denna gång var det glädje tårar. Hon kramade mig och frågade flera gånger hur jag fixat det.

På nått konstigt sätt så kom min mamma tillbaka för några minuter och hon verkade förstå att jag verkligen kämpat.

Jag skojade till det med mamma och sa så NU mamma kan du packa ihop dina grejor, för packa är du ju jätte bra på ........hahahahaha.

Mamma skrattade och sa

-Hur ska jag tolka det där min älskade vän.  Stundvis kommer min riktiga mamma fram och jag njuter var varje sekund.

Vi packade ihop och begav oss mot stan. till och med i bilen fällde hon en tår av glädje och klappade mig på benet.

Vi kom till stan och vi gick ut och åt lunch och mamma ville handla lite saker.

Sedan begav vi oss mot kortis med alla saker. Vi kom in och hälsade och packade upp. Vi stannade med mamma en stund och sedan lämnade vi henne.

Redan tre timmar sedan ringde mamma och var ledsen och visste inte vart hon var. MEN då sa jag att jag kan komma om en timme. Ska bara äta middag.

Så igår kväll kunde jag åka till mamma en lite stund bara för att lugna henne.

Mamma kommer ALDRIG känna sig hemma vart hon än kommer och kommer alltid att vara orolig stundvis, men hon finns i min närhet.

Det är inte bara en omställning för mamma utan för mig oxå. Det är mycket känslor för både henne och mig, men nu ska vi  vänta tills hon får ett eget rum, med hennes egna grejor.

Här slutar min kamp och nu ska jag bara njuta av att vunnit och ta hand om mig och min mamma.