Dagarna flyter på och jag försöker läka min ledvärk. Är satans less att vara öm i lederna, men vad hjälper det.

Imorse när jag vakande så tänkte jag ....

-Ska det vara så här att jag kommer att få leva med denna värk, ömhet och stelhet nu hela mitt liv. Kommer det inte att finnas någon medicin som håller detta på avstånd från mig. Kommer jag att måsta vänja mig vid att ha perioder jag har mer ont och sover dåligt. Hur ofta kommer dom att komma? Kommer dom att komma oftare och oftare?

Jag frågorna var många , men vad löns det? Ingen vet och vad hjälper det mig att jag ligger och grubblar över det och tycker synd om mig själv.

Näää bara att ta dag för dag och göra det bästa av dagarna man har framför sig. Vem vet hur det ser ut om 10 år fram. Och tacka gud för att jag inte vet själv.

Nä bästa är nog att leva i nuet och göra det som är bäst för dagen. Så jag tog av mig offerkoftan för idag och klev upp.

Dagen har varit riktigt bra. Jag fikade frukost, promenerade Doris, åt en lunch med Maria G, lagade mat, for och blötte upp gubben och hunden på Rovön och sedan for jag nu ikväll till mamma.

Det är riktigt jobbigt att hälsa på henne nuförtiden. Hon grinar mestedels hela tiden när jag hälsar på henne.

Det är riktigt jobbigt att se henne må så dåligt över situationen  hon lever i. Det är som hon kommer tillbaka en smula, hon föstår att hon inte klarar av nått längre, hon förstår att något är fel i huvudet på henne, hon säger att hon kan ingening längre, att hon inte vet något längre och hon frågar varför hon inte kan bli frisk   

Jag försöker svara på alla frågor hon har och vara så resonlig som möjlig med henne. Men det är jobbigt att se henne så ledsen, förvirrad och rädd.

Hon är ledsen för att hon är ensammen, hon har ingen hon känner vid sin sida, ingen att umgås med. Med mitt yrke ,så vet jag att ensamheten är den värsta känsla man kan ha  och oftas den vanligaste känsla man får när man blir äldre. Att man glömms bort och inte räknas längre.

Bara det gör oxå att mitt samvet spelar mig ett spratt. Jag vet att mamma har det bra där hon är och inte alls är ensammen, MEN samtidigt är hon ensamen i sin sjukom. Bara jag och hennes syster står nu brevid henne, hon som alltid har haft stort umgänge, varit i farten och intresserad av olika saker. Nu står hon där och bara väntar dag ut och dag in på att jag eller hennes syster ska komma. Vi kommer varje vecka olika dagar, men vad hjälper det när hon inte kommer ihåg det efter 2 timmar igen. Då står hon där och väntar igen , och väntar  och väntar.........

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

God morgon     Onsdag har börjat och jag har idag sparkat mig själv i röven och klev upp vid 7 och ställde mig på löpbandet för att göra bort mina 3,5km. Jävligt mottvilligt kan jag lover er det var, men jag gjorde det.  Jag har nu väntat i ca 4,...

Allså man blir ju fundersam och irriterad, när man hör hur människor gnäller och ser problem i saker som inte är problem. Nu går Kommunal ut i strejk! Dom gör det för att vi alla som jobbar inom vården (med äldre) och dom som jobbar med barn ska få v...

Förra veckan vaknade jag och kände jag var irriterad över vissa saker som inte har fallti på plats för mig. Lite saker som inte har återkopplat till mig, lite saker som man kan känna sig besviken på. Så jag tänkte att jag skulle göra ett "gnäll inläg...

Ja men nu gott folk har vi gått in i April månad. Detta innebär att jag har nu haft vägning igår. Blev inte som jag tänkte mig. Vågen har gått upp 1,7kg. En jävuls besvikelse infann sig. Men så ser sanningen ut. Jag vet att denna månad så har vi ha...

Ja ha nu blev det måndag igen och vi är redan i slutet av Mars. Denna månad har varit rätt motigt för mitt eget psyke. Jag har ju opererat mig och det var ju bra. Är så glad att jag fick operera mig relativt fort och att jag nu ska börja läka och bli...