Ja ha , sist jag skrev var jag eld och lågor över att äntligen få gåbtillbaka till mitt vanliga jobb i hemtjänsten. Jag skulle ÄNTLIGEN få börja prov jobba på 50 % och vara ute på golvet med dom äldre igen.
Det blev platt fall. Min handled/arm höll inte för det jobbet. Jag testade i 2 veckor och värken var ett faktum. Jag fick återgå till samordnar jobbet i väntan på att ta något typ av beslut själv. Då helt plötsligt dyker det upp en tjänst som läggs ut som samordnare och jag beslutar mig och söka den. Lite motvilligt, men jag tänker att jag måste. Nu har jag vant mig vid tanken att jobba som samordnare, och finner glädje i detta oxå. Fått fantastiska kollegor och chefer att jobba med. Så nu har jag bara gått runt och vänta och hoppas på att få denna tjänst.
Idag har jag oxå varit ner till Umeå föra att träffa min läkare ang min värk. Tyvärr ser allt ut som det ska och det finns inget mer att göra. Jag kommer alltid att ha och få värk när jag andvänder armen mer än vanligt. Men jag överlever och värken är helt klart hanterbar för mig. Men att återgå till hemtjänsten kommer jag aldrig mer kunna göra tyvärr.
Men idag ringde dom och erbjöd mig tjänsten jag sökte . Den är min om jag ville.
Klart som FAN jag vill det. Nära till jobbet, jag kan redan jobbet och känner redan alla där.
Så idag stänger jag dörren till hemtjänsten, men jag öppnar en ny och ser en framtid med glädje endå. Jag får kanske inte vara ute på golvet med dom äldre, men jag får ändå planera och försöka göra skillnad på det sättet och ibland kan jag ju tjuv gå ut och träffa dom om det behövs.
Något jag lärt mig under åren är att även om det är svårt och tråkigt att stänga vissa dörrar, så oftast blir det bra när man vågar öppna en ny.
Så idag öppnar jag dörren till att vara samordnare.

Denna vecka har oxå fått mig att verkligen känna tacksamhet för vad jag gör varje dag och vad jag gjort för dom gammla. I veckan fick jag ett brev och en present av en brukare anhörig. Tyvärr har hen somnat in och när jag fick veta det blev jag verkligen ledsen. Hen var en otrolig fin person och jag älskade verkligen att vara där. I brevet stod det så många fina saker till mig och så otroligt gulligt av dom att ens komma ihåg mig. Så till er alla som verkligen gillar erat jobb och har chansen att finnas till för dom äldre. Ni gör så betydelsefullt jobb för personerna ni möter varje dag, glöm aldrig det. Ta er tid att lära känna dom, se dom i ögonen och försök känna med dom, vare sig dom är arga, ledsna, glada och oroliga. Dessa människor var engång i tiden som du och jag, unga och levade. Försök locka fram det i dom. Det finns oftast där, fast deras skal har åldras.
Lova aldrig något ni inte kan hålla, utan lova isåfall att du ska försöka. Dela med er av er själva, bygg en relation med dom.
När man gör detta ska ni se vilket fantastiskt och viktigt jobb ni har. Dom är beroende av våran hjälp och låt oss ge dom den bästa av oss själva, respektera dom fast dom är dementa eller besvärliga. Det finns oftast en anledning till de.
Tack hemtjänsten för allt jag lärt mig och alla fantastiska människor jag fått träffa.