........... är en jävla sjukdom. En svår sjukdom som äter upp ens personlighet och raderar ut ditt liv sakta sakta.

Jag lever väldigt nära denna sjukdom. Mitt yrkesliv består av patienter med Alzheimers , mitt privat liv består av att se min mamma med Alzheimer.

Dessa saker är väldigt olika känslomässigt fast det är samma sjukdom. I min roll som yrkeskvinna så är jag väldigt förstånde, uppmärksam och handlingskraftig. Men när det kommer tills en mamma så blir allt annorlunda.

Igår rinde min mamma och började prata om min far. Hon har nu den senaste tiden frågat väldigt mycket om han och jag tror att stundvis så har hon inte rikigt klart för sig att han är min pappa. Jag får känslan att hon har gått tillbaka till när dom träffades.

Tids perspektivet är borta för henne och hon har ingen koll på hur längesedan hon och pappa separerade. Hennes man hon levede med efter pappa som hon levde ihop med i mer än 20 år finns knappt med i hennes tankar. Karln hon lever med nu är oftas en kompis som hon bor med tillfälligt och hon funerar på vart hon bor. Nästan varje vecka kommer det på tal att hon vill flytta och att hon känner sig som en "husa" och vad gör hon där.....?

Jag försökte igår förklara för henne tidsmässigt hur hennes liv hade sett ut och när hon separerade från pappa och gifte sig med Ove och hur länge hon bott  i Skellefteham.

Hon började gråta och trodde mig inte och var helt övertygad om att så var det inte.....

Hon uppreppade flera gånger att svamlade inte ......snälla jag svamlar inte nu.........

Jag försökte prata med henne och säga att hon kanske hade drömt något väldigt verkligt, men det godtog hon inte.

Mamma ringer oxå varje månad och frågar om räkninga. Jag vet att hon inte har hundra koll på allt och som tur är att jag har lagt det mesta på autogiro.

Hon har svårt att förstå vad hon läser får problem att förklara för mig när hon försöker.

I min yrkesroll så hade jag ringt ssk om att min vårdtagare känns mer orolig och kanske behöver någon ändring i medicinen. När det gäller papper, så hade jag kontaktat anhöriga och berättat att jag ser svårigheter och att dom kanske ska fundera på att hjälpa vårdtagaren eller funderar på godeman.

Men när det gäller mamma blir allt annorlunda.

Jag har givitvis tagit upp detta med godeman för henne, med resultatet att hon blev arg och tyckte inte alls att det behövdes. Tog oxå upp efter igår om att kanske kontakta sjuksköterska om mamma kändes sig mer förvirrad och orolig att kolla igenom medicinerna. Men även då blev hon jätte arg och trodde hon skulle på psyket.

Förklarde med min lugnaste röst att det inte alls hadlar om att hon är psykiskt sjuk, utan att det är hennes Alzheimer som orskar detta.............

För 3 sekunder förstor hon att hon har den sjukdomen, men 5 sek senare förstår hon inte varför jag vill fixa godeman och prata med ssk om medicinerna.

Att gå över mamma huvud och gå mot hennes vilja är det jobbigaste. Att börja bestämma över en som inte förstår och blir arg och ledsen känns inte bra.

Det ända jag vill är att hon ska få må, vara lycklig och njuta av vardagen.

Men jag börjar förstå att så blir det inte med denna skit sjukdom.

Hon kommer att bli mer och mer orolig, förvirrad och kanske till och med arg. Det hade varit så mycket lättare om man haft syskon att dela detta med..............

Det känns som vi går in i den jobbigare tiden av sjukdomsförloppet och jag försöker stålsätta mig för vad som komma skall.

Hela mammas personlighet är snart borta. Allt den handlingkraft som fanns, matlagaren och den sociala kvinnan.

Vänner försvinner och livet blir mer och mer inrutat.

Hur ska detta gå och hur ska jag styra upp allt med en som inte vill det..........

Allså här om dagen när jag la mig i skön sängen oh nyheterna kom på så blev jag riktigt förbannad.

Sveriges regering ! Är det ett gäng helt dumma och otänkta typer?

Då var det Batra kvinnan som utaldade sig om "terrodådet" att HUR kunde det komma sig att denna man som var utpekad inte hade utvisats när han skulle det och vem som bar skullden för det? Polisen eller säpo?   Hur i böveln kan dessa människor som sitter och styr och bestämmer över Sverige frågasätta detta? Det är ju för fan NI på toppen som har BESTÄMT hur invandringen ska se ut här i Sverige.

Är ni så fruktansvärt korkade att ni inte ens kan hålla käften i dessa lägen,utan ska försöka skylla detta på någon anna. REGERINGEN bordre skämmas. Att frågasätta polis och säpo och skylla på att dom inte gjort sitt jobb är ju sjukt. Hur länge har inte poliskåren skrikit efter mer lön och mer poliser för att dom är underbemannade. Men det skulle dom ju inte få. Det fanns rätt mängd poliser,man skulle bara behöva styra om lite och flytta lite på folk.........

Nä men NUUUUU ska  tydligen det inte gälla längre utan nu pratades det om att det ska bli 10.000 mer poliser för det behöver dom?   

Att ge sig på den gruppen som jobbade dag och natt den dagen terrordådet slog till i Stockholm är ju fan i mig pinsamt. Tur att vi vanliga människor visar våran tacksamhet till polis,brandmän och alla som hjälpte till att säkra området i stockholm.

Sveriges REGERING om ni inte kan se varför det blev så här och inte ta ansvar för ERA beslut om hur saker ska skötas så tycker jag ni ska kliva åt sidan. Jag  skäms ibland för att jag änns har röstat. Ta ansvar för vad som ni bestämmer och ta för fan ansvar för era egena misstag!

Skyll inte på en grupp som flertal gånger har bett om rätta verktygen av ER och ni har bara skakat på huvudet.

För mig så liknar ni allihop en ett STORT skämt!

TACK TILL ALLA POLISER OCH ANDRA GRUPPER SOM JOBBADE DYGNET RUNT FÖR ATT SÄKRA OCH FÅ HEM MÄNNSIKOR UNDER FREDAGEN. NI HAR GJORT ETT FANTASTISKT JOBB!

När jag var till mediumet här i vår, så förklarade hon för mig att födelsen av Oliver inte bara för att. Trots den korta tid jag fick med han. Han föddes för att jag skulle förstå att mitt yrkesliv skulle riktas till att ta hand om folk. Att jag är gjord för att vårda och möta männsikor i svåra positioner.

När jag tittar tillbaka och tänker så är det något jag har ägnat mig åt den mesta tiden i mitt yrkesliv åt.

Sedan säger jag absolut inte att jag blir less jag oxå och känner att jag vill byta karriär då och då .

Men jag har börjat förstå att detta är kanske det jag är ämnad för.

I mitt jobb möter jag både väldigt glad och sura männsikor. Människor som inte alls liter på oss och finner oss bara besväliga.

Oftas till 90 % så är alla väldigt glada att vi finns och hälper dom, men det finns en viss procent som kan vara ganska otrevliga och endel som inte alls pratar med oss i onoödan.

Folk man kan finna lite jobbigt att gå till för att man känner att dom inte vill ha oss där och tycker vi bara så gå igen.

Men när livet ändras och man går mot sitt slut och vi fortfarande står där kan jag inte förundras vad känslor ändras både hos dom och hos mig.

Att se en människas liv rinna ut i sanden får mig att vilja ta hen i min famn och vagga dom till trygghet. Jag vill få dom att förstå att när jag är där ska jag göra allt i min makt för att dom ska känna sig trygga och att jag inte lämnar deras sida. Allt det där agget och irritationen är som bort blåst.

Är detta männsklighet ?

Efter träffen med mediumet så har mina tankar snurrat på och det finns saker som hon sa att jag borde genomföra när jag är redo och det kommer jag att göra.

Om det nu fanns en mening med Olivers födelse och död så ska jag inte kasta bort den, utan vårda den