Oliver var begravd och jag själv var i en dvala. Skolan hade ingen förståelse och dom hade bestämt sig att jag skulle måsta börja något. En praktikplats upprättades för mig på en lunch resturange. Min ork och mina tankar var inte  direkt att jag ville jobba och jag var inte där så väldigt ofta. På hemma fronten där jag och Lennart helt plötsligt skulle vara tonåringar igen vart svår. Vi hade nog redan glidit ifrån varandra under detta år med Oliver.

Vi levde för Oliver och det fanns inte jätte mycke tid för att vårda våran kärlek. Efter 6 månader blev det dax för Lennart att tas in i lumpen och jag tyckte det var en jätte bra ide.

Vi skulle flytta till en mindre lägenhet och vi gjorde upp en plan.

Han skulle ju in i lumpen och detta skulle ge oss möjlighet att känne efter om det verkligen fanns kvar något förhållande mellan oss.

Mina vänner var väldigt duktiga att ta ut mig på fester och saker och detta gjorde oxå att jag komme  i kontakt med Michael. Genom gemensamma kompisar så träffade vi på fester och han hade dessutom en raggarbil som vi åkte med i flera gånger.

Jag vart BLIXT kär i denna karl.  Micke hade en tjej han bodde med och jag bodde fortfarande med Lennart.

En kväll när jag vait ut och åkt med dom så tar jag hem Micke till oss. Är det något jag ångrar i mitt liv är det hur jag behandlade Lennart denna gång.

Från och med denna dag var det jag och Micke. Hans tjej vart givetvis inte jätte glad över att han sov bort och än mindre när hon fick reda på vem han sov hos.

Micke bodde vid denna stund i en lägehet på Nyckelgatan och jag och Lennart var just på g att flytta till en två på Skiftesgatan.

Allt gick väldigt snabbt. På en veckan hade jag och Micke flyttat ihop i tvåan och Lennart köpte Mickes lägenhet.

Nu var jag sambo med min drömprins som oxå var 6 år äldre än mig.

Hur skulle det bli nu. Han jobbade ju men jag gjorde ju ingeting. Skolan frikvotade in mig på en linje, med ungdomar som var 3 år yngre än mig och näääää jag ville inte gå skola. Tor jag var på skolan i tre veckor och sedan sa jag nej jag vill inte.

Det hade inte gått mer än 8 månader sedan Oliver dog men det känndes lite att jag inte rikgit fick sörja, utan jag skulle sätta in i samhället ganska direkt. Tillslut fick jag gå pratikt och jobba istället på Pizzeria Pompei.

Jag och Micke levde ett rätt ungdoligt liv där helgerna bestod av fester och veckorna av jobb.

Två år in i vårat förhållande blir jag med barn och Micke blir glad och vi bestämer för att behålla det.

Även denna graviditet var lite jobbig. Rebecca var planerad att komma i mars, men redan i december så håller jag på att föda och vi får åka akut ner till Umeå. Och tur nog fick dom stopp på värkarn, men jag fick rörelse förbud och hels ville dom jag skulle vara sängliggande fram till förlossnigen.

Under min graviditet så tar jag mig i kragen och tar körkortet. Jag njuter av magen och allt känns verkligen bra. Men visst fanns rädslan för att något skulle gå snett.

Den 19 februari kl 5.40 på morgon födds lilla Rebecca. Nu var jag mamma igen och åter igen startade ett nytt kapitel i mitt liv.

Nu hade han kommit detta lilla under barn. Förlossningen gick rätt bra och det var en normal förlossning. Oliver var lite, han vägde endast 2815 g och var 46 lång. Han var en månad för tidig men det skulle inte var något problem.

Jag minns hur jag bara låg där i sängen med Oliver bredvid mig och tänkte att han var så fin. Jag var inte trött, ville bara titta på han.

Redan efter första dygent började han skaka rätt mycket och personalen tog han på natten för att kunna tillmata han med sockerlösning. Dom sa att det var inte alls onormalt att detta händer. Efter som mjölken inte kommit igång så behövde han få i sig lite extra pgr av att han var förtidigt född oxå. Men efter 2 dygn med tillmatning så vart vi ner skickade på prematuren i Skellefteå. Dom vill satt in en sond, och hålla han lite under uppsikt.

Där började mitt liv på lassa........

Han hade inget sugbehov och en sond sattes in och vi fick ge han mat regelbundet i den. Han slutade liksom inte med skakningarna och läkarn började funder på andra banor, men ingen sa något. Utan efter tre veckor på prematuren ville doktorerna ta en rönken på hjärnan. Klumpen i min magen växte och jag försökte slå bort tanken på vad det kunnde vara och vad dom misstänkte. Vi denna tidspunkt hade jag och lennart börja få fara hem och sova hemma i bland för att få vila upp oss. Vi hade ju varit dag och natt med Oliver och matat natt och dag.Undersökningen gjordes och vi väntade på svar. Jag minns jag var hemma tvärrt då doktorn ringde.

-Hej vi har fått bilderna nu och jag har tittat på dom. Det skulle vara bra om vi kan träffa i eftermiddag och ta gärna med er någon vuxen.

-Jaha ....? Nu växte min klump til lett berg i magen och jag förstod att det var något som inte var rätt. Men jag hoppades och trodde väl att det går ju alltid att medicinera, detta fixar doktorerna. Jag vet inte varför han ville att vi skulle ha med oss någon vuxen, kanske för att jag själv var minderårig och han kanske var rädd jag inte skulle fatta eller trodde han jag skulle bryta ihop? Vi samlades på lassa, Lennart,jag och mamma. Framför oss hade vi doktorn och en sköterska som hade varit med och hjälp oss med Oliver från början.

Dom hade hittat två stor hålrum i hans hjärna som var vätskefyllda. Dom misstänkte att hans skakningar inte var skakningar utan kramper, epilepsi kramper. Sedan kunnde dom inte säga vad det mer skulle innebära, men att vi skulle inte förvänta oss så mycket. Dom visst inte om han skulle kunna gå,krypa eller överhuvudetaget prata...........

Tiden skulle få utvisa hur hans liv skulle se ut. Medicinering på börjades och tiden på lassa blev lång. Oliver kramper var svåra att få bukt med och man provade olika preparat. Som 16 åring kastades man in i en välrd av sjukhus termer, spruter,mediciner och framför allt förtvivlan på hur fan det skulle gå.

Efter ca 2 månder hade som få rätt bra bukt på krampernaoch nu ÄNTLIGEN skulle vi få komma hem.

Men idag undrar jag vart vårat hem var. Under hela Oliver kort liv så åkte vi ut och inte pgr av svåra kramper. Ibland var dom så illa att vi fick åka till iva och dom var tvungen att söva ner han för att få stopp på det hela och så lilla kroppen och hjärtat fick vila. Barnavdelninge var underbarn. Efter somm ha nvar tungt medicinerad så var det inte så lätt att få barnvakt. Mamma som hade funnit vid våran sida hela tiden ställde upp domm gånger hon kunde och väldigt ofta låg vi ju inne på barn avdelninge och dom ställde jämt upp på att sköt om det var något specielt vi ville göra. Hela oliver liv kampades av kramper, mediciner och sondmatningar. Vi fick hem maskiner som skulle laddas på nätterna med mat som pumpades in i hans lilla mag på nätterna, vi fick hjälp med avlastning på dagtid 2 gånger i vekan av en undebar kvinna som hette Barbro.

Efter Oliver fyllde 1 och nu erbjöds vi en stödfamilj som skulle hjälpa oss var trejde helg. Han skulle vara där och vi skulle ha chansen att var bara vi. Stödfamiljen vart inte långvarig då det inträffade en insedent som orskade att Oliver las in på iva och blev nersöv några dagar.

Den gången pratade doktorn med om att vi skulle vara beredda på att en dag kanske inte han gick väcka igen. Han har så svåra kramper att det kan skada hans hjärna för mycket.

Den tanken vill kan inte höra som förälder och troligen kan man ALDRIG förbereda sig på att se sitt barn dö.

Nu så hade kommunen fixat så Oliver skulle få börja komm apå avlastning på Fröet. Ett hem med personal.

Det känndes jätte bra och jag var glad att få lite anderum i bland.

Runt mig hörde jag hur det gick en massa rykten på soc tagit över och att jag inte skullekunna sköta om mitt barn, varför skulle jag få hjälp, jag hade ju själv skaffat barn ........

IDIOTER som inte alls vet vad dom pratade om. Trots min låga ålder så var jag en kapabel mamma och jag skulle inte göra något för denna lilla pojk. Dessa männikor var oftas dom som inte kännde mig eller visste hela bakrunden.

Livet fortskred med sjukhus besök och sömnlösa nätter hemma då man skulle fylla på maskinen och ge han mediciner.

Minns jag inte helt fel så hade Oliver ca 20 mediciner som skulle tas 4 gånger dagligen.

Vi denna tid så hade vi förstår att han inte såg så bra, han höde inte så bra och han kunde inte sitta,krypa eller skulle ALDRIG kunna gå. Oliver vart troligen multi handikappad. Men han var världens goaste kille. Jag älskade att ha han i min säng och mysa med.

Det vart nu bestämt att han skulle operera in en slang direkt in i magen. Där vi skulle kunna ge mat och mediciner. Så han skulle slippa slangen i näsan. Detta var nödvändigt och läkarna hoppades på att hans slembildnig skulle bli bättre och han inte skulle få fler lunginflamationer.

Vi hade höga förhoppingar på denna operation och var glada att det kanske skulle bli minder lassa tid nu framöver.

Vi begav oss till Umeå i december och Oliver opererades under 4 timmar drykt. Det var en ganska omfattande operation.

Operationen gick bra, men han hämtade sig inte riktigt och doktorerna var lite eskeptiska. Det vi tillmattade i den nya slangen komme aldrig ut och han fick svullen magen och hade välldigt ont.

Dom  röntgen magen och tarmarna men såg inget konstig tyckte dom. Vi skulle av vakta.

Den 16 dec kommer mamma ner och hälsa på och vi fick gå på stan. Vi hade förberedd oss på att måsta fira jul på lassa så vi ville köpa lite julklappar. När vi var på stan så köpte vi en lyckepeng till Oliver i silver. Den hade vi tänkt sätta på han när vi skulle kom aoss från sjukhuset och jag tänkte att den skulle ge han tur genom livet.

Mamma hade hadlat med sig nya kläder till han som han skulle ha på julafton om vi skulle bli kvar där.

Det var en underbar dag. Jag och Lennart bodde på patienthotellet och på kvällen tog vi med oss Oliver dit en stund, där vi fick vara själva och mysa som en vanlig familj.

Detta är sista bilden på Oliver i liv. Efter vi hade haft en bra dag och kväll gick vi tillbaka till avdelnignen med oliver och nattade han. Sedan gick vi raka vägen till sängs själva.

6.00 ca ringer telefonen och det är från avdelningen.

-Oliver har inte varit bra i natt och han har ganska hög feber, jag skulle vilja att ni skyndar er hit! Vi kommer att skicka ner Oliver på IVA nu så gå tid direkt.

IVA för oss var inte märkvärdigt och jag förstod inte allvaret i detta.

Jag sägger till Lennart och vi sliter på oss kläderna och springer genom kulverten till IVA. Vi möter dom utan för och jag ser att Oliver är som borta. Vi kommer in på ett rum och det kryllar av läkare och sköterskor. Dom ska sätta nålaroch undersöka han och vi är mer ivägen an till nytta. Vi frågar om vi kan få gå till avdelingen och bara fika frukost medans dom tar alla prover och gör klart.

Doktorn är lite tveksam men så okej men kom så fort ni har ätit.

Vi åker en väning upp och jag ringer till mamma besviket och berättr att han blivit sämre och att vi kommer nog inte hem till jul.

Då kommer en sköterka in och säger att IVA ha ringt och att vi måste gå ner. Oliver har blivit sämre.

Jag säger till Lennart på ett konstig skämtsamt sätt att sämre än tt han dött kan väl inte gå.....

Sköterskan insisterar på att följa oss.

När vi kommer in på Iva ser jag hur det SPRINGER sköterskor,doktorer in och ut ur hans rum och jag förstår att det inte är bra.

Det är som att jag rammlar flera våningar ner och verkligheten slåt till.

En doktor kommer fram till oss och tar oss in i ett rum brevid och säger stressat att Oliver har fått hjärt stopp och vi håller på att försöka återuppliva han!

Han vakande aldrig och min tid som mamma var slut. Allt jag blivit fanns inte mer och allt vart tomt.

Två dagar före julafton begraver vi Oliver.

Vad skulle jag göra nu? Hur skulle detta bli........

Jag var ju 16 år när han dog och alla gjorde allt för att jag skulle börja ett normalt liv igen. Men ingen verkade fatta att det var ett barn jag förlorat.

Skolan ville ha in mig igen och skaffade en praktikplat åt mig direkt. tror ni jag orkade. Det dummast kommentaren jag fick höra under denna tid  var att

-Ja men det är ju jätte tråkigt, men han var ju sjuk och du är ju så ung så du kommer att få fler barn!

Idag som vuxen så kan jag tänka att folk är verkligen inte kloka. Hur tänker en del.

Jag ångrar ingeting jag gjort och att få vara mamma till denne lilla Oliver i 1½ år var underbart.

Men hur det än var så var det jag och Lennart kvar och hur skulle detta nu bli...... nu började ett nytt kapittel i livet IGEN ......jag som tonåring UTAN barn........

Jag hade nu kommit till sjuan. Min roll i klassen var att vara den där cool kanske lite dumma tjej som gjorde allt man inte skulle.

Jag rökte, hade börjat dricka lite och umgicks med folk som var äldre och inte alltid gjorde rätt saker.

Varannan helg var jag hos pappa i Boliden och min bästa vän Åsa bodde där. Vi höll ihop i vårt och torrt. Fester var på helg schemat och med en pappa som ofta var borta hos sin tjej så var det fritt fram att festa och sova hos killar.

Den största önkskan man har som mobbad är att bli godkännd och omtyckt och jag valde helt fel väg till att bli omtyckt. Jag valde sex. Jag som 13 åring trodde att om jag gjorde det killarna vill så skulle dom tycka om mig. HELT fel fel fel......

Först fans det en kille i samma ålder som jag var DÖÖÖÖ kär i. Han och jag var med varandra några gången och jag ville inget annat en att det skulle bli vi men tror ni det blev vi? Nä givet vis inte. Jag tror att han gillade mig lite, men det blev som aldrig vi. Sedan fanns det en anna kille som var betydligt äldre och hade bil som vi festade rätt mycet hos. Han fixade sprit och vi ungdomar hade alltid en plats att vara på. Jag visste att denna kille hade känslor för en anna men endå låg han med mig och jag trodde VARJE jävla gång att NU kommer han att bli min..... Nää han stampade ner mitt självförtronde i backen och rent ut av pissade på mig ordentligt. Skulle jag träffa han idag skulle jag nog ge han några väl valda ord och kanske en käft smäll.

Det fanns en del killar i min tonårstid som jag hela tiden trodde skulle vilja vara min kille men det vart aldrig så.Sex var grejen får dom, men för mig vart det alltid kärlek och att bli godkännd som männsiska. 

Efter jag fattat att killar inte var min grej så tänkta jag att då är jag väl kompis med killarna istället.

Jag gjorde revolt hemma och rakade av mig håret och begav mig in i punk världen...

Punk tiden varade inte jätte länge och det var ju väldigt skönt för mamma som höll på skämma ögona ur sig när hon var tvungen ha med mig någonstans. Jag började åttan och ett nytt kapitell startade.

Jag träffade Lennart.

Lennart var tre år äldre än mig och jag tyckte han var lite cool, men fram förallt var han jätte snäll. Det vart han och jag och jag vill väl kanske påstå att detta var första killen som jag kan säga tyckte om mig på riktigt.

Vi hade mycket roligt ihop med våra vänner och vi festade och hade vanliga hemma kvällar framför tv. Han började få sova hos mig. Mamma hade fått för sig att om vi hade två täcken så skulle allt gå bra och jag skulle inte bli med barn. Egentligen så tror jag inte att hon trodde det men jag tror det var hennes sätt att säga att man ska vara försiktig. Min mor har ALDRIG prata med mig om sex eller p-piller. Allt sådant har jag fått förstå själv och ingen har hjälpt mig att boka tider. Jag har aldrig kunnat prata med min mamma om sådana saker och har alltid fått ta reda på saker själv. Nu vart det inte riktigt rätt denna gång heller utan helt plötsligt fick jag inte mens. For och tog ett gravtest på ungdomsmotagningen och JAPP jag var med barn......

Hur i helvetet skulle jag nu göra......

Jag pratade först med Lennart och han sa ganska direkt att det är du som bestämmer. Så bollen var i mina händer som 15 åring. Jag funderade ett tag men komme fram till att jag skulle behålla detta barn. Jag och Lennart hade det ju rätt bra och han ville ställa upp och vara pappa till 100%

Nu återstod det att berätta det för mamma.

Under denna tid hände det att jag snattade ibland små saker och en dag när mamma hade kommit på mig och skällde på mig som satan så tänkte jag att nu har jag chansen att säga det, lix när hon redan är arg.

Så jag kastade ur mig....

-Jag är med barn !?

Mamma vart alldeles tyst. Så där ja nu vart det ute i luften. Självklart blev inte mamma överlycklig att hennes 15 åriga dotter är med barn, men hon lovade att göra det bästa av situationen och hjälpa till.

Detta år 93 var det inte så vanligt att var ung mamma och jag kan lova er att det var ine ungdomarna som var jävliga. Det var dom vuxna som la komentarer och tyckte sig ha rätt att påstå att jag var lösaktig och otänkt.

Min graviditet var rätt jobbig. Jag hade uvi hela tiden och fick gå på pencellin hela tiden. Vid ett tillfälle så blev det att åka akut in på lassa för jag hade fått njurbäcken inflamation och blev inlag 5 dagar på lassa. Jag hade en del blödningar och kramper i magen. Men jag kämpade på och gick i skolan fram till förlossnigen.

Den 9 april -94 kommer den lilla killen Oliver till världen kl 3.42 på morgonen.

Nu som 16 åring började ett nytt liv och där jag skulle ta hand om detta lilla liv........

Jag hade nu hunnit gå 1 och 2 och dom åren hade ju inte varit så himmla jätte roliga. Nu hade mamma gift sig med Ove och det var bestämt att vi skulle flytta till stan. Lämna Boliden och bli stads tjej.

Ena sidan av mig så känndes det skönt för att nu kanske jag inte behöve stå ut med blickar och en massa viskningar och tissel och tassel. Jonathan och hans anhängar skulle bli en minne blått och jag kanske skulle ha chansen att få någon kompis.

Men åt andra sidan så kändes jag inte jätte välkommen i Oves läghenhet. Jag kommer så väl ihåg hur mamma försökte trixa och fixa och övertala mig att det skulle bli så himmla bra. Iallall så började jag 3 på Getbergs skolan.

Mina ord för denna skola är FY FAN !

Jag vet inte om det stod skrivet i min panna eller nåt men mobbingen tog inte slut. Det blev ingen ny start för mig. Där fick jag verkligen uppleva psykisk misshandel. Att ena stunde få vara med, till att senare bli utfryst och skrattad åt.

Det fanns en tjej som hette Linn. Hon var den som bestämde över HELA klassen. Hon bestämde och ingen vågade säga ifrån.

Detta skol år var nog det som jag mins somm det mörkaste året i min skol tid. Min kropp hade börjar ta form och att vara den första tjeje som börjar utvecklar bröst är fan inte roligt. Jag kommer ihåg att gympan var en plåga. En massa komentarer, tissel och viskningar och skratt så vart denna lextionen ett helvete.

DEt som var mest jobbigt med denna tjeje var att det fanns några gånger jag fick vara med henne. Jag var hem till henne och lekte med henne några gånger och varje gång trodde jag att nu får jag vara en av dom. Men så behövde det inte alls vara. Nästa dag kunde det bli något och hon såg till att man vart utfryst.

En gång komme jag ihåg att dom (tjej gänget) stod runt mig och hon stod och sa en massa skit om mig och dom andra skrattade.

Jag berättade om detta för mamma och jag vet att mamma pratade med min lärare Barbro. Men Barbro var en av dom äldre lärarna och hon fann INGEN sympati för mig. Det vart nästan bara värre, och även hon var inte så snäll mot mig. Jag har INGA positiva minnen från denna skola och på hemma plan var det inte något bättre. Pappa vart mer och mer ledsen och mamma svansade runt Ove och jag satt mer och mer på mitt rum. Det var mycket sällan jag lämade det.

Som tur var så fick mamma och Ove försig att vi skulle flytta till A-torp. Dom skulle flytta till radhus så jag behövde bara så på denna skit skola 1 år. Det känndes så skönt och jag kände nu att jag hade ännu en chans att börja om.

Jag kommer ihåg det som igår när vi skulle hälsa på min nya klass. Jag hade tagit på mig mina coolaste kläder och försökte upprätthålle en cool stil.

Jag vet att jag tänkte att nu var det bästa att ta rollen som den coola tjejen som ingen kunde sätta sig på. Innan någon satte sig på mig. Förs å skulle det inte bli IGEN.

Detta var början på att bli accepterad.

Jag blev någon. Jag fick vara med och jag fick kompisar. Jag fick även en manlig lärare som såg ALLA individer.

Detta var början på något bra kände jag.  Skolan hade börjat reda  ut sig men på hemma plan var det kaos.

Pappa blev sämre och sämre och helgerna jag skulle vara där var konstiga och ångst fyllda. Jag minns spesiellt en helg.

Pappa brukade hämta mig på skolan och det var bestämt att han skulle det denna fredag med.

Jag slutade och gick ut och väntade, och väntade och väntade.....men ingen pappa komme......

Tillslut gick jag in och rinde till han och han var inte kry och kunde inte hämta mig. Så jag skulle ta bussen till Svanstöm. Jag vet att jag kände på mig att detta var inte bra och det känndes olustigt att fara till pappa. Men mamma och Ove hade redan farit till Oves stug uppe i norrbotten och kunde inte komma hem.

Så jag fick gå in till stan och ta bussen. väl framme hos pappa inser jag att han är väldigt konstig. Han sitter bara vid fläkten och röker och jag får uppmana han att gör mat till oss. Rolf stänger in sig på sitt rum och spelar musik. På kvällen kommer några grannar för att "PIGGA UPP" pappa och bjuder han på alkohol. Festen håler på in på natten och efter som jag sover med pappa och hans säng är plaserad brevid vardagsumet ligger jag livrädd i sängen och ber att denna fest ska ta slut. Jag har ALDRIG sett min pappa full eller någon männsika full och nu vid detta lag är alla ganska packade. TILLSLUT far grannarna hem och pappa raglar sig till sängen. Nu börjar det mest jobbiga.

En pappa som inte vet vad han gör .......mitt i natten ska han kissa. Han är ju så packad att ha nställer sig upp och ska kissa rätt ut i sovrumet. Jag försöker prata med han, men han förstår ju inget och jag blir rädd. Jag blir rädd för han.

Jag springer in till Rolf och ringer mamma och grinar och vill att hon kommer och hämta mig.

Men hon kan inte säger hon, hon är ju med Ove i Norrbotten och kommer på söndag.

Gå och lägg dig gumman är vad hon säger........

Inte långt efter denna helg åker pappa in på psyk och får hjälp. Riktig hjälp. Det är först gågnen jag kommer i kontakt med pappas sjukdom depression.

Livet travar på och i skolan har jag nu tagit rollen som den roliga/coola flickan . Jag får min första kille och vi håller ihop i ända till i början av sexan.

Hemma har jag accepterat att Ove inte pratar med mig så ofta, det gör mig inget. Jag är inte hemma så ofta,utan har börjat umgås med en tjej som heter Maria, som kommer att bli en kamrat för livet. Ungdoms åren börjar och ett nytt kapitell i mitt liv.

Jag finns och behöver inte vara osynöig längre!  

Herre gud hur kunnde detta ske. Att min mamma och pappa skulle skiljas? Allt gick väldigt fort och jag och mamma flyttade till Boliden i en lägehet och lämande mina älskade pappa och bror ensammna i det stora  huset.

Hur skulle han kunna städa och fixa runt i det där huset? Det hade ju mamma gjort......

Förskole tiden började och nu var det dags att få bekanta sig med mobbing. Från förskolan kommer jag inte ihåg jätte mycket, men jag vet att jag ogillade att vara där för det fanns en del pojkar som inte var så snälla, jag var rädd att gå förbi dom. Skolan var aldrig rolig för mig. Det som var roligt var när jag  efter skolan fick komma till min dagmamma. Från det jag var lite hade jag en dagmamma som hette Bettan. Jag gillade henne,men hon var ganska sträng i bland, så jag var lite små rädd för henne.

Men sedan när jag och mamma flyttade till Boliden så blev det en ny dagmamma.

Elenor hette hon. Hon var den snällaste och gulligaste dagmamma jag vet. Hon var jätte snäll och hon hade en dotter som var ett år äldre än mig men som gillade att leka med mig. Vi lekte ofta och ibland lite på fritiden. Hon var nog den enda kompisen jag hade mina två år som Boliden bo.

Nu hade jag hunnit fylla sju år och jag hade börjat ettan. Jag vet att jag gillade att ha lektion, jag gillade att lära mig saker och jag gillade mina första fröken Elly.

Men väldigt snabbt valdes jag ut som hack kyckling. Troligen var jag för rund eller det var det jag iafall fick höra. Jag var ful och jag var korkad.

Jag började dra mig undan för att komma undan. Jag kommer ihåg att jag oftas satt och lekte själv på rasterna. På den tiden fanns det inte rast vakter, ingen som såg......

Det finns två stycken från den tiden som höll i detta, Jonathan och Johanna med anhängare.

Ni var dom populära. dom som liksom bestämde vem som var tillräckligt snygg och vem som ful och dum. Ni hade ju anhängare oxå som hade haft turen att bli valda av er. Man kan väl säga nickedockor som stod berevid er och nickade.

En gång vet jag att jag komme ur matslen och skulle gå över skolgården till vårat kapprum. Utanför stod ni medera gäng och hoppade hopprep. Jag förskte göra mig så lite så möjlig och smita ut så fort som möjligt.

Men det gick inte. Någon grabbade tag i mig och sa hånfult. Vem vill pussa denna fula tjej.......alla skrattade

Dom hade hoppa någon töntig lek om att man skulle puss en på en bokstav och tjejerna hade väl sett att jag komme och då ville dom retas lite med Jonathan så dom valde att han skulle pussa mig.

Jag ville dö.....jag ville så gärna bara springa där ifrån men det gick inte för han höll mig i jackan.

En annan gång hade han varit taskig och fröken hade fått nys om det, hur kommer jag inte ihåg, men han skulle iafall be om ursäkt.

Detta skulle göras innan lektion. På den tiden stod man alltid i led utanför klassrumet och väntade på att läraren skulle släppa in oss.

Denna dag skulle jag och Jonathan först gå in själva och han skulle be mig om ursäkt.

Jag minns att jag tänkte att kanske NU slutar han att vara dum med mig och jag kanske får vara med i hanns och Johannas gäng.

Hahahaha tror ni det komme en uppriktigt förlåt? Nä så klart det inte gjorde. Det som vart ännu jobbigare, var att alla stod där ut och väntade och skrattade när vi kom ut igen.

Det vart aldrig bätte, snarare sämmre. Jag vet att jag  försökte föra det på tala detta till mamma, men hon fattade nog aldrig.

Jag fick ofta höra att det var synd om Jonathan för han hade en pappa som var alkoholist som han inte träffade så ofta.

Han hade det inte så lätt.......

Dessutom jobbade mamma med hans mamma. Ibland förstod jag inte hur han kunde vara så dum, när hans mamma var jätte snäll och trevlig.

Ettan, tvåan var nog dom värsta åren i mitt liv. Det var då ni mobbare stämplade min själ och bestämde att jag är för tjock,ful och inte alls värd att umgås med.

Ni kanske tycker att ni inte alls gjorde något specielt, men ni ska veta att ni har format mig en hel del och jag hoppas till gudarna att era barn inte behöver stå ut med något sådant.

Jag vill ALDRIG ha en ursäkt av er nu, för jag tror verkligen inte att ni skulle mena det och jag tror inte ni förstår hur illa ni gjorde mig och säkert någon fler.

I mina ögon är NI inte värda att slösa energi på.

Skolan var skit och tillvaron hemma blev konstigare och konstigare. Hela min trygga uppväxt rasade samman och jag förstod nu att livet är inte alltid är roligt.

Jag har alltid trott att skiljsmässa gick rätt bra, men efter att jag benat lite i den var den ju inte alls så himmla bra. Jag och Rolf komme ganska mycket i kläm.

Pappa och mamma bråkade en del och jag skulle fara till pappa varannan helg.

En gång vet jag att det känndes som att komma in i ett spökhus när jag kom till han. Allt var mörkt och det underbara familje livet vi levt där var dött..... väggarna andades ångest.

Det var ångest för mig att se pappa så ledsen och nerdstämd. Att se Rolf dra sig tillbaka till sitt rum och lyssna på musik. Glädjen att göra saker tillsamman som vi gjort förr fanns inte längre. Jag måste göra min pappa glad igen. Det var syn om pappa........

Hemma hos mamma blev allt jobbigare och jobbigare. Mamma hade lyckats träffa en karl. OVE hette han. Han bodde i Umeå som tur var och kom inte så ofta i början. Mamma började vara hos han på helgerna jag var hos pappa, men allt oftare började han vara hos oss och jag började ibland få följa med ner till han i Umeå.

Han gillade inte mig. Känslan kom ganska direkt och jag var inte nöjd med mammas val. Han såg rakt igenom mig jämt.

Han tyckte nog det var rätt jävla jobbigt att få en styvdotterpå halsen, när han hade redan två vuxna döttrar.

Men han hade ju valt mamma och jag komme på köpet.

Den här tiden började jag ofta ha ont i magen. När jag skulle till pappa ,när jag skulle till skolan och när mamma skulle fara iväg från mig till Umeå.

Mamma och Ove smög gifte sig i Stockholm. och vi skulle nu flytta till Skellefteå. Ove hade fått tag i en lägenhet mitt i stan och jag och mamma skulle flytta dit med han.

På ena viset kändes det helt okej, för jag kanske skulle slippa mobbinngen, men åt andra sidan så var ju inte Ove så rolig och trevlig......

Hur skulle detta bli och vad skulle pappa säga.......nu skulle han ju bli jätte ledsen.

Nu vänner och bekanta har jag stött och blött detta inlägg länge. Rädslan för att stöta mig med människor, rädslan för att göra någon besviken eller ledsen har hållit mig fången. Men nu har jag bestämt mig för att  göra detta för mig själv och för att kanske en dag kunna förstå mitt innre. Jag vet idag att jag måste ta ett kliv ut i det okända. Jag måste kunna ta komando över min egen vilja och inte hålla tillbaka pgr av vad folk tycker eller känner.

Jag är absolut inte ute efter att såra någon eller vara jävlig, men ordet ANPASSA sig har förljt mig länge nu och jag är kanske lite trött på att alltid anpassa mig.

När jag nu börjar denna berättelse vill jag att alla ska veta att detta är mina ord. Mina egna intryck av händelser och mina känslor. Jag är fult medveten om att det kanske finns männsikor som inte håller med mig och inte alls tycker eller upplevt saker som jag.

Men jag vill berätta om mitt liv från början till nu med MINA ord och mina intryck.

Jag gör detta för att hjälpa mig själv att förstå mig på mig själv. Varför man gör vissa val och varför man agerar på vissa sätt, vaför man känner som man gör i vissa situtoner.

Hela mitt liv har jag kännt mig inte riktigt lika bra som andra, annorlunda och kanske orättvist behandlad ibland.

Jag har länge funerat på om det är jag själv som kan ha satt mig själv i ett fack. Har jag själv tillåtit andra att behandla mig på ett visst sätt för jag själv inte ha vågat ta stid och stå upp för mig själv på grund av att JAG har varit rädd att såra och göra någon besviken och att vara i konflikter överhuvudtaget.

Nu börjar resan på hur jag ska banka fegisen ur mig.