Ja men då sitter man här på röven i soffan och små gluttar på hockey. Jag har fördelen att inte behöva titta så mycket, för Micke ser till att referera och skrika högt och tydligt för jämnan så jag vet vad som händer ändå. Söndag idag och nu har ju hela helgen gått.
I fredags så begav vi och våra kompisar Cissi och Robban till Umeå för att ha en hel kväll i punken värld. Vi hade nämligen bokat att se det gammla punkbandet Charta 77. Egentligen har jag under min punk tid inte lyssnat jätte mycket på dom, men det finns 3 låtar som jag verkligen såg fram i mot att digga loss till. Kom dom där låtarna....... nä, bara 1 av dom. Så det vart ett platt fall. Om man ska fara och se något band så är det ju lite roligare om man känner igen låtarna. Iallafall mer än 1. Sedan när man är nykter bland ca 99% av alla andra, med den ljudnivån kan kvällen kännas ganska lång. Så när, jag är inte riktigt nöjd med spelningen. Men vi käkade gott. Vi passade oxå på att gå på baren "Kappa bar" en bar/mat ställe där dom har lite annorlunda drinkar.

Men en bra bara ändå, för man kunde prata med varandra och det var rätt mysigt där inne.

När vi väl kom till Droskan, så kan väl säga att det var slut på att prata med varandra. Då körde vi mer tecken språk.

Lördag så blev det inte så mycket. Vila en stund och sedan mot Ikea. Där inhandlade jag hela 1 packet servetter.
Så nu har hela helgen passerat och idag har vi storhandlat för veckan, varit till mamma och rensat hennes garderob. Avslutade med att rulla håret på mamma och fika med henne.
Och nu har vi käkat middag och bara invänta att få sova.
Men jag har oxå gjort en grej till nu i eftermiddag.
För några år sedan gillade jag att fota. Jag vet inte varför jag slutade, men jag hade köpt in en systemkamera och gick några kurser i foto. Men intresset svalnade och det var ganska klumpigt att ha med sig kameran och objektiv på resor, så jag sålde den. Men nu ett tag har jag könnt att jag är sugen på fota igen. Så idag började jag titta runt och har nu hittat en mindre model av system/digital kamera och till ett bra pris och hipps vipps så tryckte jag på KÖP

Så nu längtar jag as mycket tills denna kommer och jag får börja prova den. Så om jag sammanställer denna helg så var den jäklar trevlig och dyr. Men det ska kännas att man har roligt, annars har man inte det.

Vi har kommit till 16 mars och min ny start efter ny året kom aldrig. Jag bara traskade på i samma spår fast ännu jävligare och skygg lappar och offerkofta på.
All min energi, vilja, ork och mina visioner har bara jag inte orkat tänka på.
Efter vi tog bort Doris så har jag så enorm sorg inom mig. Jag saknar henne så. Men det är knappt att man våga säga det, för får man må så här dåligt över en hund för det övriga samhället? Alla mina rutiner bara försvann och det är jobbigt.
Tillsammans med mitt nya jobb och mycke annat som hänt så har har jag lyckats tagit mig genom vardagen, men inte mycket mer.
Vikten har ökat och nu väger jag mer än vad jag vägt på mycket länge. Detta måste få ett slut.
Att ta kontroll över mitt liv, min hälsa igen, mina tankar och min energi.
Jag tänker börja idag. Idag är dagen då jag måste börja fokusera på mig själv. Och det tänker jag göra nu.
I helgen har vi sovit på hotell i Piteå för att ladda batterier. Och ätit Indisk god/stark mat.
Gjort en enorm beställning på Temu och ätit godis.
Kunde inte varit bättre helg i min smak.
Livet är en bergodalbana för alla, visst kan man åka neråt, bara man vet hur man tar sig upp, så brukar det ordna sig.
Jag har ju avslutat Facebook så länken till min blogg hittar ni numera på mitt Instagram konto.

GOTT NYTT ÅR
2025 har kommit och jag har lämnat ett år av många minnen bakom mig.
2024 har varit ett av dom jobbigaste åren , men oxå ett år av MYCKE reflektion av mig själv.
Jag har lyckats behålla min nykterhet som jag är otroligt stolt över, men oj vad jag har fått jobba med mig själv. Och jobbet fort går. Jag har lärt mig mycket om mig själv och upptäckt både nackdelar och bra grejer om mig själv.
2024 genomförde jag tjejmilen för andra gången och slog min tid jag ALDRIG trodde jag skulle slå med 2 min. Av detta lärde jag mig att jag har det i mig för att lyckas.
2024 började vi bygget av en camper. En dröm vi pratat om länge och gud vad fin bilen blivit.
2024 slutade med att jag sa farväl av min älskade hund Doris och sorgen var och är tung än. Men det går framåt och nu när jag kliver in i 2025 så har jag bestämt mig för att fortsätta mitt jobb med mig själv.
Jag ska ge mig och min kropp tid och vård.
Simma 1 dag i veckan, göra fotbad , motionera och framförallt sluta att leva på andras "likes"
Jag har bestämt att ta bort facebook så småningom , 1 år. Jag ska lära min hjärna att min egen stolthet räcker. Jag har oxå tänkt att 2025 blir året jag slutar snusa. Jag har ett datum i huvudet för det och jag ska jobba för att sluta när det datum kommer.
Jag vet att jag har det i mig och att jag kan lyckas med det oxå.
Så välkommen 2025 och tack 2024 för allt jag fick uppleva, allt jag lärde mig om mig själv och för alla mina vänner som finns vid min sida.

Ja ha , sist jag skrev var jag eld och lågor över att äntligen få gåbtillbaka till mitt vanliga jobb i hemtjänsten. Jag skulle ÄNTLIGEN få börja prov jobba på 50 % och vara ute på golvet med dom äldre igen.
Det blev platt fall. Min handled/arm höll inte för det jobbet. Jag testade i 2 veckor och värken var ett faktum. Jag fick återgå till samordnar jobbet i väntan på att ta något typ av beslut själv. Då helt plötsligt dyker det upp en tjänst som läggs ut som samordnare och jag beslutar mig och söka den. Lite motvilligt, men jag tänker att jag måste. Nu har jag vant mig vid tanken att jobba som samordnare, och finner glädje i detta oxå. Fått fantastiska kollegor och chefer att jobba med. Så nu har jag bara gått runt och vänta och hoppas på att få denna tjänst.
Idag har jag oxå varit ner till Umeå föra att träffa min läkare ang min värk. Tyvärr ser allt ut som det ska och det finns inget mer att göra. Jag kommer alltid att ha och få värk när jag andvänder armen mer än vanligt. Men jag överlever och värken är helt klart hanterbar för mig. Men att återgå till hemtjänsten kommer jag aldrig mer kunna göra tyvärr.
Men idag ringde dom och erbjöd mig tjänsten jag sökte . Den är min om jag ville.
Klart som FAN jag vill det. Nära till jobbet, jag kan redan jobbet och känner redan alla där.
Så idag stänger jag dörren till hemtjänsten, men jag öppnar en ny och ser en framtid med glädje endå. Jag får kanske inte vara ute på golvet med dom äldre, men jag får ändå planera och försöka göra skillnad på det sättet och ibland kan jag ju tjuv gå ut och träffa dom om det behövs.
Något jag lärt mig under åren är att även om det är svårt och tråkigt att stänga vissa dörrar, så oftast blir det bra när man vågar öppna en ny.
Så idag öppnar jag dörren till att vara samordnare.

Denna vecka har oxå fått mig att verkligen känna tacksamhet för vad jag gör varje dag och vad jag gjort för dom gammla. I veckan fick jag ett brev och en present av en brukare anhörig. Tyvärr har hen somnat in och när jag fick veta det blev jag verkligen ledsen. Hen var en otrolig fin person och jag älskade verkligen att vara där. I brevet stod det så många fina saker till mig och så otroligt gulligt av dom att ens komma ihåg mig. Så till er alla som verkligen gillar erat jobb och har chansen att finnas till för dom äldre. Ni gör så betydelsefullt jobb för personerna ni möter varje dag, glöm aldrig det. Ta er tid att lära känna dom, se dom i ögonen och försök känna med dom, vare sig dom är arga, ledsna, glada och oroliga. Dessa människor var engång i tiden som du och jag, unga och levade. Försök locka fram det i dom. Det finns oftast där, fast deras skal har åldras.
Lova aldrig något ni inte kan hålla, utan lova isåfall att du ska försöka. Dela med er av er själva, bygg en relation med dom.
När man gör detta ska ni se vilket fantastiskt och viktigt jobb ni har. Dom är beroende av våran hjälp och låt oss ge dom den bästa av oss själva, respektera dom fast dom är dementa eller besvärliga. Det finns oftast en anledning till de.
Tack hemtjänsten för allt jag lärt mig och alla fantastiska människor jag fått träffa.

Men vilken känsla. Klev upp och drog på mig jobb kostymen. Att bara gå till jobbet och bara göra saker som folk mår bra av är ju fantastiskt. Ingen som ringer och vill byta rad, eller att man ska fixa folk som vill jobba. Att måsta trycka ihop en planering för att se till att alla äldre får hjälp, fadt kvalitén på jobbet inte är den bästa för att dom ska kanske hinna med tre extra besök den morgonen. Sedan få klagomål för att jag egentligen bara löst det problem jag är ålagd att lösa.
Nä ni idag gick jag till jobbet, fick en jobb rad och ut och jobba. Bara trevligt och några kära återseende. Varxtill en farbror på 101 år som är helt klar i knoppen. Han blev jätte glad och jag fick en stor kram av han. Sådana saker värmer mitt hjärta. Jag har oxå stegat på idag och ÄNTLIGEN får man röra på fläsket. Redan vid kl 10 hade jag 6700 och det känns så skönt att få lite motion i jobbet igen.
Efter lunch klädde jag om och blev samordnare igen. Även där var man lite saknad och även det känns ju roligt.
Att vara behövd och uppskattad är nog fan den bästa känslan man kan ha.
Nu ligger jag här i soffan med Doris I knäet och är skönt slut i kroppen.
Jag är verkligen glad att ha det jobb jag har och det är inom HEMTJÄNSTEN. För alla er som bara hör negativa saker om detta yrke, vill jag bara säga att det finns många av oss i detta yrke som faktiskt trivs och faktiskt gör skillnad.
Nu ska jag chilla och vila och se framemot morgon dagen och vad den har att bjuda på.

Men fan som jag väntat och väntat på denna dag. Den 5 dec förra året blev jag ju skadad i jobbet. Först sjukskriven 4 månader, sedan operation, sedan så fort jag blev av med gipset har jag jobbat som samordnare på hemtjänsten. En tjänst jag verkligen uppskattar att jag fått prova på och jag känner mig verkligen en erfarenhet rikare. MEN det är ingen tjänst jag vill jobba med framöver. Ett stressigt jobb, där man ska kunna ha typ 25 saker i huvudet samtidigt. Stressigt och små fel kan bli riktigt stora problem och irritationer. Jag har hjälp till och samtidigt fått åter rehabilitering för min arm/hand. Men nu äntligen i morgon ska jag få börja prova återgå till mitt vanliga jobb. Att få jobba närmast dom gammla. Det är det jag vill göra och det jag brinner för. Så det känns skit spännande. Men jag lämnar inte helt med glädje mina fina kollegor jag fått som samordnare. Jag vet att dom har det kämpigt just nu och att det finns OTROLIGT många hinder just nu. Men jag måste få testa min arm och se om jag kan återgå till mitt jobb på heltid.
Nu ikväll har jag provat mina arbetskläder om jag kan ha dom. När jag slutade var jag en xs. Har ju lyckats fixa på mig några extra kilon, men till min förvåning så passade kläderna. Aldrig har jag varit så glad över att sätta på mig min arbets kostym. Inte för att dom passade utan för att jag ska få träffa dom gammla igen.
Så nu har jag packat min jobbrygga och hängt upp kostym och nu snart får jag hoppa i sängen och vakna upp till dagen jag längtar till. Så håll nu tummarna för mig att detta kommer gå bra.

..... Då kan man upptäcka saker som man inte visst om sig själv. För ca 1 år sedan bestämde jag mig för att sluta dricka alkohol, jag skulle ta tjejmilen en gång till och springa 15 min bättre än sist, jag skulle börja träna och jag skulle sluta röka.
Nu sitter jag här på Arlanda och väntar på flyget hem och har haft 2 as bra, men as jobbiga dagar här I Stockholm. Vi kom hit i fredags förmiddag och varför vi var här, var ju för att jag skulle ta tjejmilen en gång till. Hur har träningen gått då detta år? Stötvis har den gått bra, men efter jag opererade mig så har jag inte kommit tillbaka. Så jag hade ju som mål att springa milen på 1,30 t. Helt ärligt så tänkte jag ända fram till starten att detta kommer ALDRIG gå. Jag är i så dålig kondition och några kg för mycket. Men jag startade och jag sprang. Efter 6 km så gick jag i snabb takt i ca 700m sedan började jag om. Vart enda steg skrek hjärnan GÅ NU. Men jag sista ner rösten och intalade mig själv att jag klarar detta. Det gör ont, men det går över. Och så blev det ! Jag kommer mot mål och tar upp min timer och trycker på stop när jag kliver in i mål och inser att den stannar på 1,18 ???!!! Men helvete vad glad jag blev och där stod Micke med en blomma i handen och glad att se mig.

Jag gjorde det med smärta och viljestyrka. Och hur ont jag än har idag så vart detta värt varenda steg jag tog. För känslan att ha gjort detta med dom premisserna jag hade var ju sjukt bra gjort för att vara mig och jag är as nöjd över mig själv.

Något mer jag lärt mig i helgen var fredagen äventyr. Vi hade nämligen bokat Bodyflight. För er som inte vet vad det är, så är det när man flyger i en stor vindtunnel. När vi bokade detta så kändes det som en cool grej. Men när vi kom dit, så kändes det som en dum idé. Allså detta med att släppa kontrollen på vad som ska hända är jag inte så bra på. Då skit jag hellre i det än att göra det, för att jag är rädd.
Men denna gång klev jag över den gränsen och visst jag var rädd. Men jag gjorde det och det var ju en fantastisk upplevelse. Jag fixade även detta och när vi gick där ifrån kände jag bara glädje att jag gjort detta. Rädsla kan stoppa en från att få uppleva en massa roliga saker och jag tror jag ska börja förhandla mer med mina egna rädslor. För tänk om man skulle missa något rolig i livet bara för att man är rädd. Vi har ju bara ett liv och det tar ju slut någon gång.
Strax så lämnar jag denna roliga helg och blickar framåt mot nästa helg då vi flyger till Gdansk på nya äventyr.
Både jag och Micke konstandterade i helgen att vi har ett fantastiskt liv ihop och vad vi får uppleva saker. Jag är sjukt tacksam över mig och mitt liv

Allså idag har det hänt något riktigt sjukt.
Jag har blivit tvingad att titta på OS hela kvällen OCH jag finner det lite lite spännande.
Jag Isabella som egentligen inte gillar någon form av sport. Varken att se på eller att utöva.
Jag blir riktigt rädd för mig själv faktiskt.
Hur ska detta sluta? Tänk om jag skulle börja gilla att se sport. Då skulle ju hela min image falla och vem blir jag då?

Nä det gäller att jag står imot denna känsla och återgår till att sport är tråkigt. Det värsta skulle ju vara om jag skulle börja gilla skidåkning och fotboll, då jävlar är jag förlorad.
Sista veckan som sommar vikarie har inleds. Nästa vecka är endel av den ordinarie tillbaka och det känns roligt för mig. Fattar att den känslan delar jag troligen inte med dom. Men jag ska verkligen göra mitt bästa för att dom ska känna att det är lite roligt. Om jag ska sammanfatta denna tid som jag nu har varit samordnare så känns det verkligen helt okej. Jag har löst frånvaron, jag har lyckats bekräfta nya beslut och lagt in personer i systemet, jag har tacklat missnöjd personal och brukare och framför allt har jag en ny erfarenhet att lägga till livet. Min stand in karriär som samordnare är inte över än, utan jag ska fortsätta på 100% fram till den 1okt och där efter hoppas jag på att få börja små jobba med att vara ute med brukarna och testa hur mycket min arm klarar. Så jag har lite spännande utmaningar fram för mig nu till hösten.
Jag har nu idag oxå påbörjat IGEN min träning för att springa Tjejmilen om tre veckor.Ibland undrar jag hur många gånger man kan börja om. Jag har ju lyckas att komma ur spår och bara proppat munnen full nu under sommaren och givetvis har jag inte alls ställt mig på löpbandet en ända gång. Så nu är det bara att skärpa till sig och göra det bästa av läget. Jag grinar inte för det, för jag gillar verkligen att få lyxa lite, äta gott och ha det bra. Man ska fan njuta av livet medan man har ett liv.
Nu ska jag krypa ihop och tänka över detta med sporten och hoppas jag vaknar som mig själv i morgon igen. God natt folket.