Dagarna flyter på och jag försöker läka min ledvärk. Är satans less att vara öm i lederna, men vad hjälper det.

Imorse när jag vakande så tänkte jag ....

-Ska det vara så här att jag kommer att få leva med denna värk, ömhet och stelhet nu hela mitt liv. Kommer det inte att finnas någon medicin som håller detta på avstånd från mig. Kommer jag att måsta vänja mig vid att ha perioder jag har mer ont och sover dåligt. Hur ofta kommer dom att komma? Kommer dom att komma oftare och oftare?

Jag frågorna var många , men vad löns det? Ingen vet och vad hjälper det mig att jag ligger och grubblar över det och tycker synd om mig själv.

Näää bara att ta dag för dag och göra det bästa av dagarna man har framför sig. Vem vet hur det ser ut om 10 år fram. Och tacka gud för att jag inte vet själv.

Nä bästa är nog att leva i nuet och göra det som är bäst för dagen. Så jag tog av mig offerkoftan för idag och klev upp.

Dagen har varit riktigt bra. Jag fikade frukost, promenerade Doris, åt en lunch med Maria G, lagade mat, for och blötte upp gubben och hunden på Rovön och sedan for jag nu ikväll till mamma.

Det är riktigt jobbigt att hälsa på henne nuförtiden. Hon grinar mestedels hela tiden när jag hälsar på henne.

Det är riktigt jobbigt att se henne må så dåligt över situationen  hon lever i. Det är som hon kommer tillbaka en smula, hon föstår att hon inte klarar av nått längre, hon förstår att något är fel i huvudet på henne, hon säger att hon kan ingening längre, att hon inte vet något längre och hon frågar varför hon inte kan bli frisk   

Jag försöker svara på alla frågor hon har och vara så resonlig som möjlig med henne. Men det är jobbigt att se henne så ledsen, förvirrad och rädd.

Hon är ledsen för att hon är ensammen, hon har ingen hon känner vid sin sida, ingen att umgås med. Med mitt yrke ,så vet jag att ensamheten är den värsta känsla man kan ha  och oftas den vanligaste känsla man får när man blir äldre. Att man glömms bort och inte räknas längre.

Bara det gör oxå att mitt samvet spelar mig ett spratt. Jag vet att mamma har det bra där hon är och inte alls är ensammen, MEN samtidigt är hon ensamen i sin sjukom. Bara jag och hennes syster står nu brevid henne, hon som alltid har haft stort umgänge, varit i farten och intresserad av olika saker. Nu står hon där och bara väntar dag ut och dag in på att jag eller hennes syster ska komma. Vi kommer varje vecka olika dagar, men vad hjälper det när hon inte kommer ihåg det efter 2 timmar igen. Då står hon där och väntar igen , och väntar  och väntar.........

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja men då sitter man här på röven i soffan och små gluttar på hockey. Jag har fördelen att inte behöva titta så mycket, för Micke ser till att referera och skrika högt och tydligt för jämnan så jag vet vad som händer ändå. Söndag idag och nu har ju h...

Vi har kommit till 16 mars och min ny start efter ny året kom aldrig. Jag bara traskade på i samma spår fast ännu jävligare och skygg lappar och offerkofta på. All min energi, vilja, ork och mina visioner har bara jag inte orkat tänka på. Efter v...

GOTT NYTT ÅR 2025 har kommit och jag har lämnat ett år av många minnen bakom mig. 2024 har varit ett av dom jobbigaste åren , men oxå ett år av MYCKE reflektion av mig själv. Jag har lyckats behålla min nykterhet som jag är otroligt stolt över, ...

Ja ha , sist jag skrev var jag eld och lågor över att äntligen få gåbtillbaka till mitt vanliga jobb i hemtjänsten. Jag skulle ÄNTLIGEN få börja prov jobba på 50 % och vara ute på golvet med dom äldre igen. Det blev platt fall. Min handled/arm höll...

Men vilken känsla. Klev upp och drog på mig jobb kostymen. Att bara gå till jobbet och bara göra saker som folk mår bra av är ju fantastiskt. Ingen som ringer och vill byta rad, eller att man ska fixa folk som vill jobba. Att måsta trycka ihop en pla...