Dagarna flyter på och jag försöker läka min ledvärk. Är satans less att vara öm i lederna, men vad hjälper det.

Imorse när jag vakande så tänkte jag ....

-Ska det vara så här att jag kommer att få leva med denna värk, ömhet och stelhet nu hela mitt liv. Kommer det inte att finnas någon medicin som håller detta på avstånd från mig. Kommer jag att måsta vänja mig vid att ha perioder jag har mer ont och sover dåligt. Hur ofta kommer dom att komma? Kommer dom att komma oftare och oftare?

Jag frågorna var många , men vad löns det? Ingen vet och vad hjälper det mig att jag ligger och grubblar över det och tycker synd om mig själv.

Näää bara att ta dag för dag och göra det bästa av dagarna man har framför sig. Vem vet hur det ser ut om 10 år fram. Och tacka gud för att jag inte vet själv.

Nä bästa är nog att leva i nuet och göra det som är bäst för dagen. Så jag tog av mig offerkoftan för idag och klev upp.

Dagen har varit riktigt bra. Jag fikade frukost, promenerade Doris, åt en lunch med Maria G, lagade mat, for och blötte upp gubben och hunden på Rovön och sedan for jag nu ikväll till mamma.

Det är riktigt jobbigt att hälsa på henne nuförtiden. Hon grinar mestedels hela tiden när jag hälsar på henne.

Det är riktigt jobbigt att se henne må så dåligt över situationen  hon lever i. Det är som hon kommer tillbaka en smula, hon föstår att hon inte klarar av nått längre, hon förstår att något är fel i huvudet på henne, hon säger att hon kan ingening längre, att hon inte vet något längre och hon frågar varför hon inte kan bli frisk   

Jag försöker svara på alla frågor hon har och vara så resonlig som möjlig med henne. Men det är jobbigt att se henne så ledsen, förvirrad och rädd.

Hon är ledsen för att hon är ensammen, hon har ingen hon känner vid sin sida, ingen att umgås med. Med mitt yrke ,så vet jag att ensamheten är den värsta känsla man kan ha  och oftas den vanligaste känsla man får när man blir äldre. Att man glömms bort och inte räknas längre.

Bara det gör oxå att mitt samvet spelar mig ett spratt. Jag vet att mamma har det bra där hon är och inte alls är ensammen, MEN samtidigt är hon ensamen i sin sjukom. Bara jag och hennes syster står nu brevid henne, hon som alltid har haft stort umgänge, varit i farten och intresserad av olika saker. Nu står hon där och bara väntar dag ut och dag in på att jag eller hennes syster ska komma. Vi kommer varje vecka olika dagar, men vad hjälper det när hon inte kommer ihåg det efter 2 timmar igen. Då står hon där och väntar igen , och väntar  och väntar.........

Vaknade upp idag till nyheten om att Danmark idag har infört förbud att bära kläder som täcker ansiktet. Detta gäller då alla typer av maskeringar, och där med gäller det oxå då burka och niqab..

Så nu är det många upprörda känslor kring detta, men mest är det muslimer som är förargade. Då undrar jag varför?

Dom har utalat sig om att dom ska då minsann inte ta av sig sina slöjor, för ingen ska tala om för dom vad dom ska bära.   

Känns väldigt konstigt för mig iallfall. Åker jag till Saudiarabien, Iran eller något annat land med regler för hur man klär sig när man går ut så rättar jag mig efter det.

Kommer jag till Thailand och ska gå in i ett tempel och man får inte bära skor där inne så tar jag av mig dom.

Visst rättar man sig efter vad som gäller i dom länder vi kommer till. Vissa kvinnor hade sagt att nu kommer dom aldrig kunna gå ut och bli låsta till hemmet.

Jävligt tråkigt, men då anser jag att denna slöja för dessa kvinnor är ett verktyg att styra över deras liv och då råder jag dom till att försöka få hjälp någonstans av samhället.

Nu vet jag att många säger att vi ska vara ett fritt land och få klä oss som vi vill.  Men man glömmer att detta gäller inte bara kvinnor med slöjor utan detta förbud gäller att man INTE ska få dölja sitt ansikte ute i samhället.

OCH att detta gäller ALLLA typer av maskeringar.

Regler är till för att följas. Utan regler så skulle vi ha anarki och är det de vi vill ha?

Jag är för denna regel, med tanken på vad vi upplever här i världen nuförtiden.