Ja jag vet inte nästan vad jag ska säga eller göra. Just nu så är det lite jobbigt i familjen här och då menar jag inte i min lilla familj utan i den stora. Mammas man är sjuk och fick en hjärtinfarkt förra helgen och ligger kvar på lassa än för att det har till stött andra problem oxå , känns jobbigt för oss nära och fram för allt för han. Min mamma är så överstressad att man undrar hur hon mår, hon är ju en sådan kvinna som ska det är se så bra utåt , men jag tror hon inte mår så bra inuti. Plus att det finns så många olika grejor hon gör som är konstiga för att vara henne, så nu måste vi prata med henne om det här och se hur vi ska kunna hjälpa henne.

Det känns skit jobbigt, men jag fattar inte varför , för det är ju för hennes eget bästa och för hennes man så han får den rätta och bästa vården han kan få för att känna sig trygg. Sen går jag ju bara och väntar på besked från Chile oxå. Frågade i förrgår om hon i Stockholm hade fått mitt brev och om hon skickat det.

Hon svarade att hon fått det men att hon inte hade skickat det än. Hon hade tagit kontat med Chile och frågat om hon kunde skicka ner brevet nu. Vad då fråga kan man ju tycka, är det inte bara att skicka? Jag håller på att vänta ihjäl mig på detta. Men det kommer väl som det kommer. Det är väl ingen ide att sitta och tänka på det här mer. Jag önska jag skulle kunna glömma det här för en tid, men det går ju fan inte det heller. Nä det är bara att sluta tycka synd om sig själv och ställa sig upp igen, det finns ju faktiskt dom som har det betydligt jobbigare än vad jag har det. Japp jag reser mig upp nu och tar första kliven in idet här och hoppas att jag inte behöver ta så många steg innan jag är igenom.

Kram på er alla

Idag postade jag brevet, är nöjd med det. Hoppas hon vill träffa mig så hon får se brevet, för om hon inte vill då ger dom inte henne brevet. Jag har ju bett en kompis översätta det till  spanska, han pratar flytande spansk. Igår tog Micke och översatte det i något program på googel och där vart det jätte konstig översatt....hahah typ något om att jag har jätte framgångs rika bröst...? hahahahah . Men jag litar på min vän och så förstår jag nog att sådana där program inte är att lite på jämt. Nu är det bara denna långa väntan kvar. Vill att hon ska veta nu att jag vet vart hon finns och att jag kommer dit bara hon vill. Jag räkanr dagarna nu ,men jag tror jag kommer att få räkna många. Varje dag känns som en evighet nu. Var och kollade inte resor idag IGEN. Kommer att ta på mig extra mycke jobb nu här  framöver för att kunna snabbt spara ihop till en resa om det blir att jag ska fara. Pratade med mamma om att jag vill hon ska följa med  mig ner. Tror hon vill det nu, men det är mycke praktiskt som ska lösas isåfall. Micke har ju inte varit så sugen men nu sa han igår att han ville följa mig, så nu står jag med två som vill. Men jag har gjort klart för han att mamma är mitt första val.sitter nu på jobbet och kollar in tv lite.

Idag har jag varit duktig. Har tvättat, städat,skurat och stor handlat.

Sen stod det ju hel grillad kyckling på mat schemat och till det gjorde jag en potatidsallad istället för ris. Efter maten gick jag och sov en stund, känner mig faktiskt ganska pigg nu. Nä nu ska jag ta och prata med min vän en stund så ni får sova gott alla där ute i cyber världen.

Jag ska försöka skriv ner det jag skrev till in mamma....

Hej

Jag heter Isabella och är din dotter som du adopterade bort.Innanajag berättar lite om mig själv vill jag att du ska veta att jag har haft ett jätte bra liv här i Sverige och att jag är jätte tacksam för att du gav mig den möjligheten att få det. Men du ska också veta att duahr alltid funnits med i mina tankar hela mitt liv. Så som , vem är du? Hur ser du ut? Är jag lik dig och har jag syskon? Att skriva det här brevet är nog det svåraste och roligaste jag gör.

Jag bor i en liten stad i norra Sverige som heter Skellefteå och är nu 31år gammal. Jag har en dotter på snart 12år och en man på 37år. Jag jobbar inom vården nattetid. I hela mitt liv har det varit min högsta önskan att få hitta dig och träffa dig.Det finns så mycke jag skulle vilja skriva , men det finns inte så mycke papperi världen. Jag hoppas när du läser det här att du känner samma glädje som jag när jag sriver det här till dig.Om du vill träffa mig så kommer jag ner till Chile.

MVH Isabella

Jag kunde inte skriva så mycke men jag har jätte mycke jag vill fråga men det får väl komma senare. Har nu lämnat brevet för översättning och nu i veckan ska jag skicka det.

Idag när jag satt här framför datorn ringde telefonen. Ett 08 nummer och jag tänkte direkt att det var min plast syrra i Stockholm. Men så presenterade sig en ung kvinna och frågade om jag var Isabella. Jag tänkte dirket ,NÄ en telefonförsäljare, till hon sa att hon var från adoptionsbyrån. Konstigt att jag inte  reagerade när hon sa sitt namn för jag har ju pratat med henne förut. Sen frågade hon om hon ringde lägligt eller om jag jobbade. Nä sa jag glatt jag är ledig idag så jag gör ingenting. Ja så hon , nu är det så här att vi har hittat din MAMMA!!!! VA... allt vart alldeles konstigt i min hjärna. Vad ska man säga...... Hon hörde nog att jag vart lite ställd men jag tror hon fattar. vi pratade på en stund och jag försökte vara så normal som möjligt.

Hon berättade att nu skulle jag skriva ett personligt brev till min mamma och sen skulle jag skicka det ner till henne så skulle hon skicka det till chile. Enheten som är i Chile ska nu göra ett hembesök hos henne och kolla läget och hur familje situvationen ser ut och är det läge så ska dom säga att jag söker efter henne, men tydligen har dom mycke nu så det kunde ta lite tid sa dom. Den här väntan jag väntar nu måste nog vara den värsta jag varit med om. Jag vet att hon finns och jag kan inte ta kontakt med henne. Hade det varit mitt val hade jag tagit kontakt IDAG med henne. Men jag måste ha tålamod och VÄNTA

Allt känns jätte konstigt, sen är det ju så att iblandvill dom inte träffa sina barn. Så jag måste försöka vara inställd på det oxå.

Tänk om hon inte vill träffa mig???

Om jag vore henne skulle jag aldrig tveka men vi får väl se. Många funderingar snurra i huvudet. Är jag lik henne , hur många syskon har jag, har hon tänkt på mig....osv . Det finns många frågor, och jag hoppas att jag kan få svar på dom.

Men får jag det inte så blir man ju llite besviken nu när man vet att hon finns vid liv än , men jag måste aceptera det och jag har ju haft ett jätte bra liv här i sverige oxå, en super mamma och pappa. Vi får väl se nu hur länge jag måste vänta.....känns jobbigt att vänta.

   Hur kan vara att man har så mycke upp och ner i livet med känslor och humör?

Alla vill väl att man ska ha det mysigt och trevligt jämt. Ingen vill väl bråka eller tjafsa.

Inte då jag och jag tror ingen vill det.

Vad finns som övertäffar om man är har det mysigt ihop och kan skratt åt varannder. INGET.

Men varför då i hela världen kommer till det så inte är så roligt. Vad driver människa till att det blir otrevligt?

Jag vet inte själv men jag vet att jag oxå gör det....men vad jag oxå vet är ju att man är två om det.

Men just nu så är det väl som vanligt MITT FEL!!!

Jag känner mig tom, prostituerad, och kanske lite förnedran eller kanske inte det heller utan jag finner inte riktigt ord för det.

Jag såg på tv i går det var Carolina Gyllning som vart interjuvad av några hon sa en himmla bra grej.

Jo att killar blir ofta kära i henne, på grund av att hon är stark, har åsikter, snygg osv...

-men vad händer när man blir tillsammans...jo då ska man göra om henne. Man vill tysta ner henne, helt enkelt ändra på henne, och hon funderar då över VARFÖR??? Dom blev ju käre i den hon var från första början varför då ska hon sluta med vissa saker för någon annan.....

Jag undrar samma sak ibland.

Det verkar som vad jag än gör , hur jag gör det eller om jag inte gör det så blir det aldrig riktigt bra. Har nu försökat ett tag men verkar som inte det blir bra.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att passa in i den människan han vill jag ska vara.

Eller så är det som han säger ibland.

Jag måste börja använda järna mer, jag tycker jag gör det men jag vet inte , jag kaske har dåligt självuppfattning.

Jag vet att jag valt en kille som inte har lätt för att prata och det har jag acepterat, men har han acepterat mig för den jag är?

Jag vet inte men jag vet ju att det här kommer att gå över och rinna ut i sanden om jag spelar min kort rätt. Sen kommer vi att komma in i en period där jag svävar på moln i några veckor, för att säker senare tappa min vingar och falla ner till marken igen. Det är en himla tur att man får vingar ibland.

I fredags så träffade jag en bekant ( jag kallar henne det för hon är bara en bekant, ingen jag umgås med) när jag var på stan. Jag skulle just gå och äta lunch. så vi följdes. Hon är ensamstånde och har en dotter som när några år älder än Rebecca.

Hon är en hemskt trevlig människa och MYCKET öppen och framåt, men nu kommer det.

Hon klagar HELA tiden på hur människor är här i Skellefteå och tycker vi är inskränta,tråkiga, sura och sov...

Hur tråkig denna stad är och hur lite det finns att göra.

Visst jag fattar att det finns vissa omständighetersom gör att hon var tvungen att flytta hit igen, men vad är så tokigt med denna stad?

Tack och lov för hennes skull ska dom tydligen flytt närmare jul nu till en större och MYCKET bättre stad, där folk är trevliga och ler och pratar.

visst vi har inte så hemskt mycket att göra här i stan men om man inte trivs med sig själv och sitt liv kan ju inte trivas med något annat heller.

Men men hon är trevlig och hon har säkert sin bild på hur hon tycker och jag min , men a och o är nog att trivas med sig själv först.

Över hur man ska bära sig åt för att få en förtidig tonåring att lyssna på en utan tt vi ska behöva bli arga JÄMT?

Idag rök ju jag och Becca ihop, jag försökte hålla lungnet så långt det bara gick men till slut bras det för mig.

Jag vet ju att det hjälper inte att jag skriker , men efter 20 min tjafs och det kastades böcker och kreks så brister även jag.

Det är som det inte går in i hennes huvud att hon kommer ingenvart med att bete sig så där....?

Hon vet att det kommer att skuta med att det blir utegångs förbud. Vi ger ALLTID HENNE varningar före ,att om hon inte slutar nu så blir det tråkigt.

Men det slutar alltid med att hon inte slutar.

ska jag byta taktik eller vad fan ska vi göra? Varken jag eller Micke brukar ge efter vad vi säger, så det är ju inte därför heller , vi är koncekventa med henne.

Alltid erfter vi har haft ett bråk kommer hon och vet att hon gjorde fel, och då tror man, NU fattar hon och nu kommer det att bli bätte , men nej. Går bara en vecka och sen samma visa.

hon är i en jätte konstig period nu och jag vet av egen erfarenhet nu när hon ått mens och det är säkert hormoner som spelar in. Men ändå..... hon får göra det mesta hon vill oh hon är med kompisar, men så fort vi ber om det minsta lilla eller säger att nu ska hon följa med oss en stund , då är det igång.

Blir så trött  ibland på det. Varför kan hon inte bara lyssna?????

Idag när jag åkte till jobbet så slog jag på radion. Då handlade det om en helt vanlig tjej som börjat blogga. Först som jag kan jag tänka mig, men hon komme på rätt snappt att för att bloggen skulle bli populär var man tvungen att bli lite elak och lite dum i huvudet. Från att ha varit den där vanliga tjej på skolan som ingen la märke till, till att bli en populär tjej med botox läppar.

Jag förstår ju att min blogg inte lockar så mång när det mest handlar om jobb, mat, familjeliv och ibland någon dipp i livet.

Vi människor är ju rätt konstiga när vi JÄMT gillar att gotta oss i duma människor eller människor som gör dumma saker. Även jag är ju så.

Men i entligen kan ju vi alla bli kanske kända bloggar, för alla har vi nog mörka stunder. Men skillnade är väl att man inte talar om dom för hela världen. Fast ibland skulle man vilja det, skulle nog känns skönt.

Tror jag ska bli lite dummar och börja spy ut lite mer galla över folk (kanske) .

Vem vet tänk om man kan bli känndis och få massa fördelar på köpet. som tex Blondin Bella.

Jag kanske ska kalla mig Neger Brummelisa......låter kanske inte riktigt lika sexit, men skulle kanske funka. eller vad tror ni?