Hej gubben.

Och grattis på din dag   

idag harde du fyllt 16 år och vait en riktigt stor kille. Jag "mamma" for i dag till dn grav för att sätta ett ljus, men det gick inte, för att det var kvar för mycke snö så gravstenen inte syns. Idag är det en helt vanlig dag för alla andra men för mig så tänker jag tillbaka på den dagen för 16 år sen på BB. Som sexton åring sjäv som jag var så var jag otroligt stolt och glad när du komme till världen. Du var så söt och fin. Det var nog första gången man fick uppleva riktig lycka   

Livet var kanske inte så långt för dig min lilla ängel men du har defenitivtinte varit varit här på jorden i onödan. Du har format mig och jag har dig att tacka för den jag är idag.

Idag hade jag tänkt baka en tårta men mamma är trött. Jag har jobbat natt i natt och ska jobba två till nätter. Men jag hoppas att det inte gör något. Jag kommer att tända ljus här hemma och du vet ju att det inte går en dag utan att du finns i mina tankar vännen

Än en gång Grattis gubben och glöm aldrig att mamma älskar dig

Vi syns en dag och då ska jag ta igen alla kramar och pussar vi har missat i alla år.....

Vad ska man göa med sitt liv när man blir stor ? Den frågan ställer jag mig kanska ofta. Vill man resa, vill man satsa på något efter hus - affär ? Min dröm har väl varit att någon gång starta ett fik- kiosk eller något. Alla jobb jag har haft har varit tillfälliga från min sida och jag har väl aldrig varit rädd för att byta och prova nya saker. Just nu trivs jag ganska bra med. Men äved det här jobbet var från börja en tanke att jag gör väl det i ett år eller två. Det är som jag hela tiden går och väntar på att jag ska bli stor och ta det stora klivet ut i livet och göra det jag alltid villat göra, men jag känner mig inte stor. När blir man det?   Det har öppnats en lite lite lite dörr för mig just nu, men jag vet inte om jag riktigt är vuxen än för att göra en förändring? Men tänk om jag bara är rädd, och jag kanske redan är vuxen utan att jag vet det? Också kanske jag bara lever på och sedan är livet slut och så har jag inte gjort det jag igentligen viljat av mitt liv?   Så min stora fråga är för denna kväll

När blir man vuxen nog för att veta att man är det?

........... utan Mickes födelse dag.

Hurra hurra hurra till dig gubben !   

Idag fyller han 39 år. Va... vad tiden går. Kan ni  tänker er att när vi träffades var han 24år. Vi har några år på nacken tillsammans.

När man börjat vara ihop så länge som vi ,så känner man varandra utan och innan till. Vi vet nästan presic vad den andra tänker eller känner. Om jag får sammanfatta åren vi haft med varandra så ser dom ut så här....

1996 på hösten träffades vi och jag vart BLIXT förälskad  han. Allt  gick super fort. Vi flyttade ihop efter en vecka och förlovade oss efter en månad. Dom första  två åren var pasionerade men turbulenta. Mycke festoch pataj men vänner.

Efter två år kom våran lilla skrutta til världen och vi började leva som en famij. Efter ett år hade vi oika uppfattningar på livet och vi flyttade ifrån varandra för först gången. Men vi var fortfarande ihop. Detta varade ju inte så länge. Efter tre månder flyttade vi ihop igen. Det gick en tid och vi köpte hus i Ursviken. Även där tog vi nog kanske oss vatten över huvudet. Efter ett år i huset var det dax igen för en flytt. Micke till en lägenhet och jag till den jag bor i nu. Men även denna gång så var vi tillsammans hela tiden och träffades. Helgerna jag hade Rebecca så var han hos mig och tvärt om. Men efter ett  år i varsin lägenhet bestämde vi oss för att fösöka igen och Micke flyttade in hos mig. Och det är sju år sen nu och allt har funkat bra. Visst har vi våra stunder då vi inte är överens men i det stora hela så trivs vi med varandra. Jag skulle verkligen inte vilja leva utan han. 2006 friade denna karl till mig och bröllop i vänner närvaro ägde rum. Det var nog bland dom lyckligaste dagarna i livet. Just nu rullar bara livet på och jag tycker vi kommer varandra närmare för varje dag.Vi är som en fast vi är två. Med detta inlägg vil jag bara säga til dig Micke om du läser detta.......

Jag älskar dig och hoppas vi kommer att

få leva tillsammans till döden skiljer oss

åt   

........skulle jag kunna göra detta inlägg hur långt som helst. Kanske till om med kunna blotta hela min själ för er, men jag väljer at inte göra för att det finns andra betydelsefulla människor i mitt liv som inte skulle upp skatta det. Jag bryr mig om dom , jag villa tt dom ska må bra. Just nu denna dag har vi haft många tuffa och lätta och nödvändiga beslut som vi har tagit och det känns bra. Vi har rensant luften och erkännt att man man misslyckas fast man inte trodde det. Jag kan bara prata för mig själv men för mig känns det jätte jobbigt att erkänna att jag har misslyckas med vissa saker som jag  trodde jag gjorde rätt. Men idag har jag erkännt det för mig själv och nu kan jag bara göra allt i min makt för att ställa saker tillrätta igen. Det  som känns bäst med det hela tråkiga är att vi alla jobbar i samma riktnig. Jag hoppas och ber på mina bara knän att detta hjälper, men det tror jag att det gör. För om alla jobbat tillsammans och inte i mot varandra kan det ju bara gå bra eller???

Alla har vi fel och brister, men att kunna erkänna att man har det måste ju vara en bra grej. Jag är inte lessen nu eller deppad, jag är glad att vi har kommit hit och nu ska alla bara jobba för det bättre.

God natt på er alla. Nu sitter jag här på jobbet och känner mig hungrig!!

VARFÖR!! Denna jävla hunger blir jag galen på !   Den har plågat mig genom livet då och då. Ibland har jag haft kontroll på den, men för det mesta har den haft kontroll på mig unders livet gång. Jag kan verkligen erkänna för er mina läsare att jag är en svag människa med dåligt SJÄV disiplin och dåligt själv respekt. Ibland när jag pratar med folk och kanske till om med här på bloggen låter det som jag är klok och en mycke samlad människa men, inte när det gäller mig själv. Möjligen är jag det när det gäller andra och hur jag agerar i vissa situationer.   Jag skäms ( inte kanske för er) in för mig själv och att jag är så frukantansvärt dålig på vissa saker. För att få kontroll på saker så måste jag ha 100% kontroll och det innebär att jag måste dra saker till sin spets och inte vika en tumm på det. Som om vi nu tar mat och godis .Den enda gången jag fixar att äta minder godis är när jag är med i ett program där jag är TVUNGEN att blotta mig, vad jag äter och bokföra allt som kommer i min mun ( tex. viktväktarna, viktklubben osv.)   Pluss när det gäller träning så måste jag göra det till max och nästan varje dag. Direkt jag viker en liten cm från vad jag har bestämt då riskerar jag att falla. Och tyvärr så har jag ju gjort det typ i hela livet. Allså gett upp ! Visst efter min operation har det blivit lite bättre, jag tänker efter lite mer nu och jag har tränat mer ofta i perioder. Men även det har ju som sakt gått i perioder. Så nu sitter jag i start gropen för att på börja en ny period......   

Sitter och funderar på hur jag ska lägga upp det hela för att det ska hålla i sig nu förhoppningsvis hela detta  år ut?

Hur många dagar ska jag träna? Hur ska jag lägga upp maten? Vi får väl se men jag måste ju börja någonstans........ 

Går ut på Facebook nu på morgonen kl halv sev  och ser att tydligen har det varit ett nytt jordskalv i Chile, med centrum utanför Conception. Samma som sisst. Allså nära mamma......   

Har själv klart inte försökt ringa men jag ska göra det idag. Både till mamma, och mina båda syrror.

Jag älskar att jag har hittat dom , men detta är det jobbigaste. När det händer sådanna här gjejor.   Att inte kunna vara där eller att inte kunna göra nått för dem. Jag vill bara ta dom hit till trygga lilla Sverige så vi kan leva tillsamman alla......

Har man otur kan kontakten vara bruten. Men än så länge har det då inte börja stömma in nyheter på att det har blivit någon förödelse, tycker om det skulle ha blivit det så borde det ha börja komma nyheter om det. Detta ska ha hänt sent i går kväll i Chilensk tid. Så jag håller alla mina tummar att allt har gått bra.

Men det är klart att det knyter sig i magen när man får höra att den här var 7 på risterskalan!!   

 Ja vad ska man säga?  Ibland förvånas man av hur folk better sig eller vad dom säger. Visst nu förstår att alla ´nu vill veta vad som har hänt, och jag kan väl säga att det ine är något super allvarligt, men man blir ju fundersam. Man offrar sin egen sömn, lediga tid och framförallt så är det jobbigt att ta tag i saker som jag egentligen inte ska behöva ta tagi. Men nu har jag gjort det och sedan finns det en del som är som du då ringer  hit när man är trött. Gnäller om en lite skit sak och ska ha pengar!!! VA !! Som om jag inte har gjort rätt för mig och gör än idag pgr av att viss har tydligen sakt upp sina skyldigheter om vissa saker, så nu är det tydligen upp till mig. ..

Visst det finns vissa förklaringar kanske på detta men jag undrar jag.......

Visst kanske jag överreagerar nu när jag är trött och less men det är sådant här som gör att man vill sluta kämpa för andra och bara tänka på sig själv!

Idag är det 15 år sen det hände det som har gjort mig till den människa jag är idag. Har just nu kommit hem, men jag har befunnit mig i lokalerna det hände. Många minnen och funderingar har sussat i mitt huvud. Många gånger förr har det här VARFÖR hände det mig? Just idag har väl inte den tanken kommit utan bara minnen den sissta tiden vi fick med Oliver. Dom sissa dagarn vi mys och julklapparn vi var och köpte....

Det var en snöig dag som presic som idag. När besketet kom och vi fick sitta och vänta i ett lite pytte rum på att dom skulle komma och berätta om han gick att återuppliva eller om dom hade slutat, var hemskt......

Jag  minns att allt vart bara svart och en läkare pratade med mig men jag kunde inte få fram ett ord....

Sen kom dom och tog läkren utan för rummet..... redan då förstod jag att nu är det över......

Och över var det. Allt vart bara tomt tyst och hela världen stannade runt mig. Idag 15 år sen kan jag fortfarande känna den känslan och rädslan jag hade då. Men jag har överlev. Många frågade första året hur man överlever en sådan sak. Man gör det, men jag glömmer ALDRIG tiden jag fick med Oliver. Och det går inte nästan en dag jag inte tänker på han. Och jag ångrar ALDRIG mitt beslut att behålla honom. Jag älskar dig lika mycke idag som jag gjorde då min lilla plutte ängel Oliver....

Mamma tänker på dig och idag har jag varit och tänt ett ljus på din grav.

Här var jag 16 år och mamma. Här var vi hemma hos mormor där vi bodde.

Det här är sissta bilden vi tog på han innan han dog dagen efter.

Olivers kista.... begravnignen var den 22 dec 1995