...... att det förmodligen blir super kallt i natt. Har nyss varit ute och rökt och snön knarrar bra under fötterna. Nästan så mycke att det inte går att vara tyst. Med mitt jobb så måste jag vara så tyst jag kan, så jag inte väcker mina vårdtagar. Man förstår ju precis att man inte vill bli väckt av någon som lever om i ens hus. Tror banne mig att jag får sluta gå ut på nätterna. Dörren leverom så fruktansvärt och knarret under skorna överröstar allt.

Är väl kanske lika bra att lära av sig, för man kan ju inte hålla på och röka för resten av livet.  

Jag har funderat på detta hur länge som helst och jag har försökt hur länge som helst. men jag känner väl att jag måste göra slag i saken snart.

Konsten är ju inte att sluta, utan att inte börja om........

Samma sak gäller det med träningen, konsten är inte att börja utan att inte sluta..... jag har en stor förbannade "latmask" i mig och den har som förlamat min kropp.

Men som dom sa på "bigges loser"

-Man måste knuffa bort personen "lättja" som finns inom mig och ta fram jävlar annama människan.

Men före jag far till Chile är det ingen ide att göra det. nu är det bara en vecka kvar innan jag åker så maske får väl stanna i mig tills jag kommer hem.  

Men då ska jag kräkas ut han med blod svett och tårar.

Tjo ho läsarna   

Har tänkt på en grej idag närjag var ute och googlade lite. TOMTEN vem är det?

Som riktigt lite är han ju typ en läskig stor gubbu. Sedan blir han ju typ den bästa gubbe i hela världen, han kommer med leksaker och prylar.

Sedan vet man ju att han är en utklädd sak som kommer med prylar. Och nu som vuxen jjjaaa vem är tomten??

För mig är det lika spännande som för barnen fast jag vet att det inte är en riktigt tomte.

Men har ni aldrig funderat på om det verkligen inte har funnits en RIKTIG tomte?  

Allså jag skmäms liksom inte för att jag säger detta. Varför skulle det inte ha funnit sen riktigt tomte någon gång. Han kanske inte såg ut som dagens tomtar, men det kanske var en gubbe med mycke skägg och som var hemskt ensamen och ville vara snäll med baren och gjorde leksaker till dom och delade ut.  

Ja iallafall så har jag gogglat hem massa bilder på olika tomtar.

Tomtar o alla valörer. Kanske han finns där ute någon stans den RIKTIGA tomten, vem vet. Vet du?     

God kväll min vänner  

Sitter stirrande på datorn i denna stund. Idag har det inte blivit mycke sömn. Men det har varit ett måste idag. Redan idag kl 11 skulle jag ha ett möte med ABF om Rolf. Han håller på att bli utförsäkrad ur a-kassan. Har väl fundera ett tag på hur detta ska bli nu och började nästan få lite minder panik när jag hörde att han bara hade 25 dagar kvar   Vi har ju just nu i veckorna fått veta att han går under LSS lagen och vi har just nu i dag börjat nysta i dom lagarna och söka det som vi har rätt till att söka. Allt tar tid som  ni vet. Iallfall så åkte jag dit med en lite klump i magen, men vilka änglar det finns. Jag vet jag har skrivit det förr en gång eller två, men Rolf måste ha VÄRLDENS BÄSTA arbetsförmeddlare. Vi kom in och han säger att det inte är så bra att dagarna är slut, MEN att det gör ingenting FÖR att han kommer att sätta in Rolf på något som heter aktivitetsstöd på 1år och innan dess så kommer mina/våra ansökningar vara klara!!!   Klumpen slapp och jag känner att jag ville bara skrika ut min lycka över att slippa oroa mig över hur hans ekonomi skulle se ut framöver!!!

Jag har en lite skyddsängel som ser till allt allt faller på plats så småningom tror jag......

Jag hoppas han ser ut så här och att det är han som tar hand om mig när jag kommer till himmelen   

Sedan hände det andra saker i dag som gjorde att jag inte kunde sova förrän efter kl 15.00

Men otroligt bra saker har hänt idag och jag ser verkligen att inom en snar framtid kommer allt att lugna ner sig för alla i min familj och att vi inte kommer att behöva ha lika mycke bekymer, utan kunna njuta av varanndra.

Jag längtar!!!  

God kväll mina läsare. Idag har min blogg blivit super uppdaterad. Har inte kanske varit så himmla duktig på det på sissa tiden, men det finns typ annat i mitt liv som tar tid.

Min sömn har blivit mycke bättre och jag känner mig på väg uppåt nu. Det stora bekymret jag har nu är att för första gången i mitt liv har jag inte julpyntat innan första advent. Dåligt samvete nej, men en stress facktor JA. Men ska försöka hinna det i veckan.

Nu till mitt mindre roliga bekymmer.

Jag har en återkommande dröm jag drömmer ofta.

Jag och min mamma är på något ställe och hon blir dålig. Då menar jag Jätte dålig. Som i natt var det skit hemskt. Mamma och jag var i något typ vänte rum. Mamma börja små ullka och jag går för att hämta något hon kan hålla under hakan. Hon säger till mig att hon känner sig yr och mår dåligt. Jag går för att hitta en hink eller nått och när jag kommer tillbaka är mamma svårt sjuk. Hon har tom blick nästan som hon är död, fast hon är inte det. Hon spyr kaskader och är alldeles svettig och livlös. Någon försöker hjälpa mig med det går inte och jag börjar skrika på hjälp!! Jag skriker flera gånger men ingen kommer. Det känns som mamma håller på att dö och ingen hjälper mig. Som tur är att jag vaknar oftast i detta sked. Men känslan jag har då är olustig och otrevlig. Det tar tid innan jag kan somna om.

En anna dröm jag drömmer ofta är att jag befinner mig på ett sjukhus. Som är ganska öde. Jag har fått veta att min son Oliver inte alls är död utan att han lever och har tagit omhand av människor där. Jag hör hur han grinar och jag springer för att hitta han, men jag hittar aldrig han. Jag träffar på personal som säger att jag är en konstig mamma som inte har tagit hand om han. Men jag försöker förklara att jag trott han varit död. Men att nu vill jag verkligen ha hem han. Men ingen släpper in mig till han. Ibland får jag träffa han, men inte röra i han, och ibland springer jag bara runt runt detta sjukhus och kommer alldrig fram till han. När jag vaknar igen ibland känns drömmen så himmla verklig och jag tänker snabbt att han kanske lever? Men efter en stund fattar jag att NÄÄ en dröm IGEN!

Bör jag vända mig till en dröm tydare eller??

Helgen är här och det känns rätt okej.Jag jobbar och man behöver inte fundera så mycke på vad man ska göra  

Veckan som gått har varit en start på mitt nya ego liv. Träning träning träning behöver jag. Man är så himmla inrutad på hur man gör saker och hur man beter sig i vissa situationer. Men jag försöker så gott jag kan. Kurator sa till mig att jag måste börja söga nej till vissa saker och inte alltid göra det andra ber mig om. Sen är det ju så att inte KRÄVER saker av mig utan det är jag själv som tycker att...ja men det kan jag väl hjälpa till med. Så detta får jag helt skylla på mig själv.  

Denna vecka sa hon oxå att jag skulle försöka slappna av och inte bry mig om något om det gick. Kan väl säga att denna vecka har varit rörig. Måndag personalmöte (inte för att det var så rörig) tisdag hände en grej, telefonen gick varm om olika saker som rör bror. Onsdag gick telefonen oxå varm om broder. Torsdag vart lite lugnare, men då fick man storbesök och kvällen avslutades på Eddahallen med det gammla bandet Smokie. För er som inte vet vem det är så kommer en låt här....

Fredag blev det att fota Rebeccas kusiner. Jag har inte hunnit titta genom bilderna men dom kommer snart. Idag har jag gjort en STOR smörgåstårta för pappa dagen i morgon. Så kanske inte någon super vila har det varit men jag tycker än då att ångesten är något mindre och jag har sovit som två sistta nätterna ganska bra. Men som sakt jag har mycke att lära än om mig själv.

God morgon mina läsare och vänner.

Har nu haft en super jobbig vecka som har gått i bergodalbaran känslomessigt. Jag skriver detta för att jag vil att folk ska veta att jag inte inte är knäpp, att jag mår skit dåligt judt nu och att genom att erkänna att det är så är tydligen första steget.

Alla vet ju vid denna tid punkt att jag har haft en hel del att stå i det senaste året, med min mamma,min bror och allt som SKA göras i hemmet plus att jag pluggar och jobbar. Många bäckar små och nu säger min kropp NEJ NEJ NEJ!!!!

Min hjärna säger jo men visst klarar du detta, det är väl ingenting. Men nä jag gör inte det just nu!

Därför tar jag nu första steget att erkänna att jag är utmattad och less. Har varit till kurator i veckan och hon sa

-Nu måste du börja säga nej. Du måste börja ta hjälp, du måste börja göra saker du tycker är roligt inte vad andra vill. Sluta ta på dig saker du inte egentligen orkar med bara för att vara snäll.

Försök att vila huvudet så ofta du kan och försök rensa tankarna. Jag skriver inte detta för att jag vill att folk ska tycka synd om mig, utan för att folk ska veta att om jag säger nej är inte för att jag är sur utan för att jag tänker på mig själv. Jag måste försöka ladda om.

Det är däför oxå att jag inte har skrivit och det kanske kommer att bli glesare, men jag ska absolut inte sluta , men jag ska göra det när jag vill och har tid. Allt har ett slut så även detta månde, så nu tar jag första steget och säger:

-Jag orkar inte mer, jag är en människa och nu ska jag börja ladda batterierna.

För kanske 4 år sen trodde jag aldrig att detta skulle hända mig. Att behöva känna så här. Jag känner mig orolig,hjälplös, arg, besviken och ledsen.

Att min mamma skulle behöva drabbas av något sådant här. Jag själv har aldrig varit tronde, men min mamma har väl alltid haft någon typ av gud i sitt liv. Men till vilken nytta???

En människa som gett två barn en under bar uppväxt, kärlek och omvårdnad.Hon har alltid klarat sig själv, gjort det mesta i hemmen själv.

VARFÖR ska då hon drabbas? GUD? om du nu finns???

Nä i mina ögon finns du inte, för då skulle inte denna människa få denna skit sjukdom, som raserar hela änns personlihet. Som sakta smyger sig på en och tar bort bit för bit från en själv. Och som förrvirar så många i omgivningen.

Att jag som barn ska behöva orora mig för min mamma, vara rädd att hon glömmer en platta, glömmer kanske äta en dag, glömmer kanske räkningar, hitta inte hem.

Det svåra i detta är jag vet inte när den dagen kommer. Jag vet inte när jag som barn ska gå in och säga:

-Nu lilla älskade mamma måste vi göra lite förändringar.

Förändringar är någon som inte fungerar så bra för människor med Alzheimer.

Alla förändringar är jobbiga och svåra för enhöriga att jobba igenom.

Att jag som barn ska bestämma över min mamma, är konstigt och onaturligt.

Det är ju hon som ska bestämma över mig. Det är ju hon som ska finnas där för mig när jag har det jobbigt.

Men det finns inte längre, utan jag ska finnas där för henne...

Vilket jävla själviskt tänkade man har, nästan så man skäms. Men jag kan verkligen inte hjälpa att jag känner så ibland. Och att jag ska behöva ta hand om allt mamma har varit så bra på tex min bror . Att jag nu ska försöka leva upp det det hon har gjort så himmla länge. Det känns som jag är på tvingad en roll jag inte vill ha just nu, men jag måste göra det för jag är skylldig henne det för allt hon gjort för mig. Jag förväntas att göra det från omvärlden.

Ibland skulle jag bara vilja flytta, fly till ett annat land. Men jag vet ju att om jag skulle det så skulleman ju oroa sig 2000 gånger mer. För hon finns ju i mitt hjärta och mina tankar hela tiden.Jag vet att jag måste fixa detta och jag vet att jag gör det, men jag kan inte låta bli att vara besviken och arg på att jag som barn ska måsta gå in och ta beslut,konflikter över en människa som kanske inte alltid vet vad som är bäst för en själv.

Det hade varit tusen gånger lättare om man visst när alla dom här förändringarna kommer. Men vem har sakt att livet ska vara lätt? Nä det är det ju ingen som har gjort.

Jag hatar denna sjukdom och jag hoppas verkligen att det kommer ett botemedel inom några år.

Om hon för gudskull hade varit gammal och grå, svårt att gå, lixom klar med livet. Men nä min mamma är pigg,allert och har jätte många år kvar att upptäcka nya saker.LIVET ÄR INTE RÄTTVIST!!

Jag vill så mycke, men vet inte hur jag ska nå dit. Har nu funderat och funderat och funderat på detta under hela sommaren. Mina tankar snurrar runt detta med min familj i Chile. Min största dröm vore att jag skulle vara oberonde av pengar och kunna flyga dit när jag vill och kunna ta upp dom när jag vill....

Men min värld ser inte riktigt ut så. All den upplevelse jag har fått av detta har varit en underbar känsla och bara roligt, men den negativa sidan är av detta att det är så förbannat långt och dyrt. Min största dröm är att kunna ta upp alla helst i morgon och visa dom vilket bra liv min mamma har gett mig. Visa mina syskon den svenska naturen, mitt liv och min släkt här.

Jag skulle vilja träffa dom ofta ofta ofta men det går ju inte....

Alltid krävs det lång planering, sparnade av pengar, jobb och slit. Som den impulsiva människa jag är så finner jag detta ganska jobbigt att vänta, vänta, vänta...

Jag har nu hela sommaren funderat på om jag verkligen ska ta upp dom. Det är mycke pengar och dessutom så tar det så himmla länge innan jag får träffa allihop. Så nu har jag bestämt mig hur jag ska göra. Jag kommer att ta upp dom alla, men inte år efter år. Utan nu i sommmar kommer min ena syster Sandra med familj. Sedan kommer jag nog att åka ner själv oxå nästa år. Efter det får vi se vad som bestäms. Men jag har börjat få innse att allt kan inte hända på direkten. Det finns tid och många år fram att ta upp dom på. Skynda långsamt allså. känns tråkigt men nödvändigt.Men gudarna ska veta att jag saknar dom och min mor så det gör ont ibland.....

  Te amo mama