GULD !!!!

Det vart guld för Flickorna i Umeå, dom vann hela skiten av totalt 21 spelade lag i deras ålder! Fy fan vad duktiga dom har varit, vad dom har kämpat till sissta droppen svett. Trots en bryten handled, förkylningar och lite skador så kämpade dom sig igen denna cup OBESEGRADE!!!   

Här på första bilden har just signalen gått och dom har kastat sig på backen

En del grinade av lycka en del skrattade och även vi föräldrar la en tår av lycka för dom

NI ÄR GULD VÄRDA I ALLA BEMÄRKELSER!!

Tjen har nu en lite fundering.......

Var in på det berömda Facebook och hittade en koversation om en blottare ( eller om han nu var det) .

Så här började allt.

En kvinna/ tjej är ute och går i tätbebyggt område på en gångväg. Tror hon hade sitt barn med sig i en vagn. Hur gammal barnet var vet jag inte.

Iaffafall så står det en man på sin egen balkong i skjorta vänd ut mot gångvägen med paketet hängande i det fria. Han säger inge eller gör ingenting för att pocka på hennes uppmärksamhet.

Det framkommer att det kanske är något typ av bonde där han bor.

Kvinnan tycker nu att det är obehagligt och sjukt.

Så är karusellen igång, utifrån om hon ska anmäla han eller om hon ska prata med bondet. En massa komentarer och saker skrivs......

Nu undrar jag lite vad som var fel här??Det fanns både människor som tyckte att detta var fruktansvärt/äckligt/ olagligt och dom ville ju absolut inte att deras barn skulle se en jävla äckelgubbe med paketet i det fria.

Sedan fanns det dom som tyckte att det absolut inte var olagligt att vara naken på sin egen balkong och dom undrade då om det var fult att vara naken.....

Själv tycker jag verkligen folk överdriver saker. Jag hade fattat om denna karl hade rört vid sitt kön, sakt något stöttande och försökt påkalla uppmärksamhet.

Men han stod tydligen bara där. Sedan är det roliga, att varje gång det kommer sådanna här liknade diskutioner så drar alltid folk in BARNEN!

VARFÖR!! Varför göra barnen rädda...våra egna åsikter skjuter vi över på barnen. Om det hade varit jag och min dotter som kanske var 4-6 år som komme där och gick och såg denna man. Skulle hon fråga eller nått skulle jag bara skratta och säga att en del är inte riktigt klok och att man behöver inte kolla. Man behöver bara passera och gå därifrån!

VÅRA ÅSIKTER PÅVERKAR VARA BARN! Och bara för att vi är vuxna så innebär det inte att vi har bra åskter jämt. Sedan givet vis ska man varna barn för vissa människor, men man jag göra det på så olika sätt.

Jag tycker ibland att en del människor överdriver en aning på vissa sker. Oftas är det vårna egen kanske erfarenhet som vi lär våra barn.

Tex som om man hela tiden säger hemma att invandrar är duma eller nåt så kommer ditt barn oxå att tycke, fast dom egentligen inte får bilda sig en egen uppfattning. Barn är vita papper som VI som vuxna fyller till 80 procent och sendan fyller dom 20 procent själv.

Vad tycker ni?? Tycker ni jag är helt ute och cyklar eller.

Kan inte denna man om han vill nu stå där och lufta snorren på SIN EGEN balkong? Är det hela världen??

Sedan om vi pratar en blottar,som pratar med VÅRA barn, eller lägger kommentarer om könet eller om saker själv klart ska en sådan människa inte få vara ute och oriva oss och baren.

Till alla föräldrar som känner samma som jag......

Rebecca är i Stockholm, 14 år, stor, duktig och rätt självständig....men endå min lilla tjej. Och nu inte bara för att jag tycker det utan hon är som liten/stor på samma gång.

Igår fick jag ett sms om ett problem hon hade. Hon ville verkligen ha min åsikt, mina ord och min hjälp....

Förra gången hon var borta var hon mer avisande från mig och pappa, men denna gång smsar hon varje dag, säger att hon längtar efter oss.....

På något sätt känns det som man betyder verkligen något för denna tonårs tjej som i bland kan hata mig som pesten.

Och att vi som föräldrar har gjort något rätt bland alla misstag man oxå gör som föräldrar.

Min enda föhoppning som mamma är att hon ALLTID ska kunna komma till mig VAD än hon gjort, att hon aldrig ska tvivla på att jag och pappa ALLTID finns där....

Och jag tror hon vet de......

Hej och god kväll på er.

Dagen har varit trevlig och rätt soft. Jag fick ett besked idag om att en ung kvinna hade gått över på andra sidan i går. För typ 1-2 månader sen skrev jag om denna tjej (hon hade varit dagisfröken till Rebecca) om henns kamp mot cancer, om hennes vardag och tankar som hon hade. Hennes blogg finns på sidan här vid "länkar". Nu i går hade hon kämpat klart..... fy vad orättvist livet är. En ung snygg tjej med man och tre små barn.....  Nu känner jag inte henne personligen utan, jag vet som sakt bara vem hon är, men endå blir man berörd av denna saning att det kan hända VEM SOM HELST!

Idag efter jag fått veta detta så var jag,Micke och Rebba på Ica Maxi och handla och när jag går där stöter jag på en anna bloggare jag följt etta tag. Han började blogga när HANS fru/tjej dog i februari i cancer om livet efter åt, och om hur han försöker anpassa sig till vardagen och vara en bra ensamstånde pappa. Det var genom hans blogg jag hittade den andra bloggen.

Iallafall så stötte jag på han på ica. Givetvis vet han inte vem jag är och jag känner inte han. Men när jag gick där och såg han och vetskapen om att han förmodlen visst oxå att hon gått vidare blev olustig. Jag började titta mig omkring och se nästan bara FAMILJER lyckliga som skrattar och handlar. Det känns som han tänker " varför handlar jag sjäv" Varför finns inte min älskade längre, varför hände detta mig?

Jag nästan ser sorgen i hans ögon och känner mig lite skyldig till att jag har då en familj, en man att dela saker med........

ORÄTTVIST ORÄTTVIST ORÄTTVIST....

Efter vi ätit middag gav Micke förslag på att vi skulle se en film han hade. Ja okej sa jag. DEt var en sann film och vet ni vad den handlade om?

Jo om en familj som frun/tejen dött i cancer och manen försöker med alla medel han kan att hjälpa dom här stackars barnen att komma vidare i livet trotts sin egen sorg och kamp.... Va?!! Ja så jag var ju tvungen att flänna en en hel del..

Men en då så himmla orättvist livet är och så himmla tacksam man är för det man har....

Till Linas familj och till Lina vill jag ägna en tanke. Vila i frid och ni kommer att träffas igen det lovar jag.

Japp ikväll fick jag veta att det var ett datum bestämt. Ett datum när jag kommer att få träffa "MIN" egna RIKTIGA storebror...... 

Ända sedan jag för tre år sen började denna resa tillbaka till min biologiska familj har jag funderat och undrat hur min hel bror har sett ut och hur han är, och nu kommer jag att få veta den 13 aug kommer han att ta svensk mark!!!!! Jag kommer att vara i Stockholm och möta upp han och hans fru på Arlanda.

Helt sjukt att han ska komma till mig...lilla jag som faktiskt kanske får vara lillasyster för en gång skull.

Ska iallfall bli helt sjukt jävla roligt och mysigt. Tråkigt bara att Micke inte kan vara ledig i dom två veckorna dom är här. Men det kommer att bli bra hur än det blir.

Så nu åter står det bara att boka biljetter till dom och VÄNTA!!!

Jag gillar inte att vänta, men vad har man för val?

Välkommen min älskade bror, äntligen kommer vi att träffas!

God kväll

Har nyss kommit hem från världens snällaste Moa och Glenn (pluss lilla Vicente) som har bjudit på super god Smulpaj och Glenn har hjälp mig att ringa till min HEL BROR i Chile.

Nu har tankar börjat snurra igen kring detta.......

Idag satte jag mig ner och skrev ner lite frågor jag ville han skulle fråga min bror om. Även han som jag har ju inte bott med våran mamma och jag undrade så klart hur han har sett på det hela och vad han har upplevt.Så här berättade han.

Att han bodde hos min morfar med mamma fram till han var sex år. Då försvann min mamma och han såg henne aldrig mer. När han vart 11 år ville inte min morfar ha honom längre så då fick han flytta till ett barnhem. Han trivides inte dår så kring tonåren smet han och efter det har han tagit hand om sig själv.

Han har haft ett hårt liv men endå klarat sig rätt bra. Nu har han familj, jobb och två barn. Han är idag 36år. Efter flera års funderingar så har han allså med hjälp av polisen sökt upp mamma igen. Han såg även då i papprerna att våran far var död. Han dog när han var 26år gammal. Han såg oxå där ätt han hade en hel sysster som hette Solidad Manriquez. Hn bestämde sig för att ta kontakt med mamma och finner då att han har tre syskon till.

Helt otrorligt konstig att man kan lämna ett barn vint förvåg.....må var jag som fick komma till en familj, men han som bara fick klara sig själv.......

Tankar snurrar och jag vill verkligen möta honom, men hur???

Idag har det blivit den 15 april och min älskade mor fyller år idag.

Denna vecka har bestått av en ända lång ringsingnal. Allt beror då på denna förbaskade sjukdom.Den gör sig mer och mer till känna och jag står här bara och ser hur min mamma försvinner bit för bit från oss.Jag blir så himmla arg ,ledsen och fustrerad över detta ibland att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv?

För er som inte ser henne varje dag märker nog INGETING på henne skulle jag tro.

Men som idag. Jag skulle bara ringa och kolla hur det var med henne. Dirket när hon svarade hörde jag hon var ledsen. Frågade vad det var och hon berättade att hon ringt färdtjänst för att få hem henns Ove i morgon. Dom skulle kuna komma med han men inte ta tillbaka, pgr av att det skulle vara någt i Boliden och alla bilar skulle vara där? Hon var riktigt ledsen och började snacka om att han kanske kunde stanna till på måndag, men det går inte sa jag, det blir för tungt. Lovad att ordna detta . Ringer Oves dotter och hipps vipps så är det fixat, hon kommer och tar tillbaka Ove. Tack så himmla mycke du är en räddande ängel. Du gjorde nog mammas dag nu, att få hem sin man var viktigt för henne. En annan sak som jag fick höra i veckan var.....

Hon har pratat om att beställa smörgåstårta, hon har ringt och frågat en massa saker, jag har berättar vart och hur man gör. Hon sa hon skulle göra det men det gjorde hon inte. VARFÖR? Jo för hon har aldrig gjort det förr (för hon har nästan alltid gjort dom själv) och allt som INTE är en rutin blir skit koplicerade för henne. Iallfall så säger hon til mig i går. Jag frågade om hon beställt, men då säger hon...

Nä men jag ska göra en själv, det borde jag väl klara???'

Älskade mamma......jag skulle gärna ha hjälpt , men i helgen jobbar jag och idag hade gumman en match. Sedan har jag prioriterat min söm för att orka med själv.

Iallfall så vilja jag med detta inlägg såga

GRATTIS ÄLSKADE MAMMA VI ÄLSKAR DIG   

God kväll läsare och bloggen.  

Idag är det den 9 april och för exat 18 år sedan födde jag mitt första barn. Alla vet ju nu vi detta lag att jag har förlorat ett barn Oliver. Alla har förmodligen läst om när jag förlorade han, men idag tänker jag berätta för er när han komme till världen.

Jag var 16år och rätt rädd kan jag lova. Hela graviditeten hade det varit en del små problem, lite blödningar och en del sammandragningar. Oliver är en manad förtidig född. Jag bodde ju hemma hos mamma och Ove. Jag och Olivers pappa. Kommer ihåg att fram mot kväll sidan satte det igång och vi åkte in. Fick sätta mig i en sådan där ctg kurva och det vissade ju att allt var på gång. Vi vart inledda i ett rum med två sängar och barnmoskan sa att jag skulle försöka SOVA för detta kunnde ta tid, efter som jag var en förstagångs föderska.

Men om det var så himmla mycke sova vet jag inte. Verkarna satte igån rätt ordentligt och vid 1 tiden fick vi komma in på ett förlossningsrum. Ja ha sa en barnmoska "om några timmar så har nog bebisen kommit" så log hon. Känndes hur konstigt som helst. Skulle verkligen jag som bara var 16 år göra detta nu??? Men väl inne i rummet föll sig allt naturligt och alla var så himmla snälla med mig. Dom sissta två timmarna så var värkarna rätt starka. Dum som jag blir när jag ska föda barn så VÄGRAR jag ta bedövninga av något slag, inte änns lustgas. Knystnigen varade kanske ca 40 min. Jag kommer ihåg så väl att trots att Oliver var en månad förtidig så var han inte super liten, så han fastade med axlarna och dom fick som vrida ut han.....

Gjorde super ont, men så fort ha nvar ute kännde jag bara KÄRLEK  

Han hade mörkt och mycke hår han vägde 2845 g och var 47cm och klockan var 4.34 på morgonen en söndag. Jag ringde direkt till mamma och berättade.

Hon vart så himmla glad.

Alla var vi så himmla glada att han komit till världen.  Efter typ ett dygn började han rycka i kroppen och han fick åka ner på barnadelningen. Sedan komme verklegehetn i kapp oxx sakta men  säkert, mer och mer problem uppstog och lyckan förbyttes i förtvivlan.

Men trots allt detta ÅNGRAR jag inte en ända dag av min tid med han. Visst det var säkert jobbig men den glädje han gav mig kan jag känna än idag.

Så därför vill jag utbringa ett stort gtattis min älskade Oliver. ÄVen om du finns i himmelen så tror jag att du får tårta och presenter av släktingar.

Jag hade köpt en tårta idag som jag skulle göra och fira dig men mamma hann inte. Vi har varit i Innansjön hela dagen och jag var t vungen fixa mat och sedan vila för jag jobbar i natt. Men tårtan ska jag göra i morgon.

KRAM PÅ DIG GUBBEN