God dag min lilla blogg och läsare   

Idag har jag gjort något jag skulle ha gjort för länge sedan (tror jag) . Något jag har haft dåligtsamvete för, något jag har varit rädd för, men något jag har tänkt på mycket.

Jag har varit till min styvfar och hälsat på. Han bor nu mera på ett bonde och jag har inte hälsat på han på flera flera månader. VARFÖR har jag inte det ?

Kanske för att allt har blivit så himmla konstig, kanske för att jag försökt få ihop min egen vardag och ångensten har bara vuxit med tiden. Det känns lite som jag har skuld till allt som hände och att jag har övergivit han, men egentligen har jag ju inte det. Det är ju inte jag som har skilt mig från han.....men samvetet finns där och jag vet inte rikgit hur jag ska bli av med det. Jag vet att han har det bra där han är och han har två fantastiska döttrar som ser till att han har allt han behöver.

Men idag gjorde jag det. Jag och mamma for och hälsade på. Det känndes så himmla roligt att se han, att krama han och få en stund med han. Han vart glad och jag hade med mig lussebullar. Vi pratade en stund och var där medans han åt lunch.

Innan vi gick kramade jag han hårt och sa att jag kommer tillbaka, och nu har jag lovat han det och det  är ett löfte jag måste hålla. Och det får verkligen inte dröja flera flera månader till nästa gång. Denna man har ju funnits i min hela uppväxt. Han har ju verkligen varit min "stand in" pappa.

Nää nu ska jag verkligen försöka ta mig tid minst en gång i månade och fara till han. 

Att göra något för andra är skönt och det skulle känns så mycke bättre för mig oxå.  

Jag har klättrat över ett hinder idag och jag ska fortsätta klättra.   

GREAT !!   

Jag är trettiofem år och har fått (igen) en gigantisk inombordare på hakan     Det är som ett nytt berg ska komma ut. Bli jävligt irri på detta när  det alltid verkar som det kommer läggligt till man ska på fest eller när man är bortbjudna.

Bör nog försöka att börja cykla i tid till jobbet idag, trolign tar denna "supernova" upp mycket vind   

Igår kännde jag en minder eller ganska stor besvikelse/ frustration.

Julen närmar sig och detta eviga flängande och dena eviga fråga om vart ska vi var? Här i familjen brukar vi göra så att vi är varannat år med Mickes släkt och varanna år med min mamma.

 Förra året var vi hos Mickes pappa i Innansjön. Min storebror var med oxå  eftersom ingen annan verkar bry sig om honom längre.

Min far har ALDRIG firat julafton med sina barn sedan han träffade sin sambo ( det vill säga minst 19 år sedan)Det har tydligen alltid varit en självklarhet att fira med hans nya familj.  Min mor firade förra året med sin (nya) gubbes son och familj.

Nu igår komme min mor förbi med (ursäkta) gubb j----n. Frågan komme på tal om julen och jag fick till svars att det var en SJÄLVKLARHET att dom skulle vara med hans familj och barnbarn  (HALLÅ !!! MAMMAS BARNBARNBARN DÅ?) Jag ser att min mor blir lite fundersam och börjar försöka få honom att säga att VI kanske kan oxå komma till hans son ....!!!!

Jag känner att allt bli fel och skyndar mig att säga att det tror jag inte vi gör för vi har ju oxå Rolf att tänka på (men känner en frustration att jag och min familj inte är något som är en självklarhet att omgås med).Dessutom skulle det komma fler till hans son.......

Nu är det så att jag inte änns omjag är ledig denna magiska dag.

Men ändå kan jag inte låta bli att fundera vad som har hänt?? Finns det ingen av mina föräldrar som är intresserade av oss och DERAS ÄNDA barnbarn? Låter kanske jävligt löligt, men kan fan inte låta bli att verkligen känna det så.

Sedan allt med min bror.... jag tar hand om han och hjälper han att kunna leva sitt liv så bra som är möjligt. Min föräldrar har som glömmt att han finns och att han har speciela behov?? 

Jag har pratat med han om detta och han har inte lätt för att utrycka sig verbalt , men han sa till mig en gång att han blir ledsen för att hans mamma inte ringer så ofta nu mera eller kommer och hälsa på honom. Det skär i mitt hjärta när jag hör honom säga detta och försöker föklar att mamma har ju en sjukdom som gör att hon inte kanske alltid kommer ihåg att ringa, men hon tänker på oss säkert.

Nää detta med julen börjar känns som man måste öppna ett nytt kapitel snart, göra sig nya traditioner. Varje år har vi varit typ två dagar för jul till min far, jul afton hos någon, jul dagen hos min mor osv ja vi har flängt hit och dit och allt har nästan kännsd som ett tvåg, att det ska vara så man gör när man har separerade familjer.....

just nu känner jag att NÄÄÄÄ jag tänker inte dansa efter alla andras pippor längre.

I år vill jag dansa efter min egen pipa och jag tror att vi skiter i allt med flänga runt. Jag kommer att bjuda hem alla en dag och fira jul med dom, och passar det inte den dagen så då får det vara. OM jag är ledig julafon har vi funderat på att ta in på något hotell och bara fira vi och Roffe. Äta gott och bara ha lung och ror....

Det är dags att vända blad och inte titta bakåt något mer. Då tiden har varit och nu kommer framtiden.....

I sommras fick jag för första gången träffa en kille vid namn Asse. En ung men mycket trevlig kille på 18 år tror jag. Vi skulle jobba ihop på hemtjänsten över sommaren.

Otroligt duktig och nyutbildad till undersköterska. Han komme som en frisk fläkt till oss och han tog våra vårdtagare med en stormvind. Vart man än komme efter han , pratade dom om han. Hur duktig och stillig han var. Nu för några dagare sedan har han och hans familj fått ett UTVISNINGS beslut på att dom ska skickas hem till deras hemland?

Visst man kan vara född på ett ställe ,men bara för det behöver det inte vara ens hem. Hur är våran invandrar politik godkänd?

Hur kan man låta en familj leva och bygga upp ett LIV i mer än tio år och sedan säga att..

-Nä nu har vi inte plats för er så nu får ni åka hem???

Hem till vad??

HÄR är ju deras hem, här har dom sina vänner , kompisar och arbeten. Han har utbildatsig, tagit sig in i arbetslivet och verkligen bidragit till staten kassa och så blir det så här??

HUR I HELVETET TÄNKER POLITIKERNA??

Man kan väl för fan inte låta folk stanna i flera herrans år och sedan kicka ut dom! Skulle ju va jävligt roligt att ta denna männsika som beslutat detta att sätta han/hon på ett flyg till ett land där hon/han ska börja om på nytt och där hon/han inte har några vänner eller kontakter? Hur roligt skulle denna männsika tycka det är?

Det måste ju komma en lag på att man ska inte behöva vänta mer än MAX ett år på att få ett beslut.

Man kan inte leka med männsikors liv på detta sätt.  Det finns tusen andra DÅLIGA människor vi kan skicka hem. Dom som inte vill bidra, dom som vill leva loppan och skratta det sveska samhället i ansiktet! Fattar ni politiker inte att det är åt er dom skrattar....???

Dom rent ut av pissar på er! Nu jävlar måste vi medmänniskor visa att detta inte är okej!

Vi måste hjälpa Asse och hans familj på alla sätt.

Jag vill att alla som läser detta skriver under listan jag länkar till och dela gärna länken om ni kan på Facebook! Även om ni inte känne Asse så visa att på detta sätt får det inte gå till.......

Det är dax att vi SVENSKAR börja säga ifrån nu!

http://www.namninsamling.com/site/list.asp?p=999&id=4581&refresh=20131009112920

HJÄLP ASSE OCH HANS FAMILJ!!

Än en gång har verkligheten slagit en i ansiktet.  Jag hittar verkligen inte ord för det jag känner. Men igentligen har jag inget att frukta  inför.......med det finns människor i denna stund som har stor sorg.

Jenny en  vacker tjeje som gick i min parrallel klass i 7-9. Jag känner igentligen inte henne, men man har hejat på henne när man möts, och små pratat, jag köpte en diskmaskin av henne i sommar.

En tjej med tre vackra barn och en man som hon har levt ihop med sedan tonåren. En helt vanlig tjej precis som vem som helts, som egentligen skulle ha hela livet framför sig och vad har hänt.......

Den där jävla cancern komme på besök för mer än ett årsedan. Jag hörde det rycktes vägarna och man vart ju  både rädd och ledsen. Men hela tiden tänkte man att detta går över, läkarna är så duktiga idagens läge.

Hon har bloggat under hennes resas gång och jag har läst och läst och följt henne och förundrats över vilket mod och vilken livsvilja hon har haft. Hennes upp och nergångar har hon skrivit om och ibland har hon beskrivit det så himmla bar att man nästan har kunnat känna hennes räddsla för döden. Man har hoppast och hoppas att detta skulle ge med sig.

Ibland har jag funderat över om man inte kunnat göra något för henne.......men rädslan för verkligeten har stoppat en för att ta kontakt.

Vad ska man säga ,hur ska man bete sig.....ja ni vet......

I torsdags fick jag veta att det fanns inget mer att göra för henne. Att bara vänta på att somna in måste vara det mest fruktansvärda som kan finnas. Att veta att nu kommer man att aldrig finnas mer, aldrig någonsin.

Att livet ska fortsätta utan en . Att inte veta hur det känns.

Jag kan skriva om det men egentligen vet jag ingeting om detta om det skulle vara min verklighet......

Och jag är så JÄVLA glad att det inte är min verklihet.

Men en då så kan jag inte blunda för att detta sker och mina tankar går till denna vackra varelse som har varit här och satt sina avtryck.

Jag tänker oxå på hennes man och barn som förmodligen i denna stund har fullt upp med att ta ett farväl . Allt är så himmla orättvist och hemskt att det rinner tårar på min kind och jag vet nu att ingen är odödligt, inte änns jag.

Så älskade lilla Jenny, du har gett den där Mr C en kamp . Du har delat med dig av känslor och ditt liv. Trots att sissta året har varit jobbigt så har du haft gnistan och kämpat.

Du kommer ALDRIG att bli glömd och du kommer alltid att finns. Du kommer att leva vidare i dina barn och  i dina barnbarn.

Jag vet inte vart du hammnar men jag tror du kommer till Nagiala. Där är det fint..... och om det är som i sagorna så kommer du att möta dina nära och kära igen.

 Vi som har möt dig kommer alltid att minnas dig som en otroligt harmonisk och glad tjej.

Sov så gott nu och flyg över till andra sidan och var nöjd med detta du åstakomme på denna planet.

Du finns i våra tankar och i våran hjärtan Jenny.........

Tjenis på er   

Helgn har beståt av lite jobb, bakning,fest och en massa chips ......allså ett ända jävla ätande.

II går firade jag min lilla mor. Jag bjöd på smörgåstårta, en bakelse till kaffet och ¨så hade jag köpt en chokladask och 2 trisslotter.

Tyvärr vann hon inte ett öre på lotterna   

Men hon var glad och det är väl det viktigaste. I veckan skajag verkligen försöka gå lite mer promenader. Jag och gubben behöver motionera en massa igentligen......men vi tycker ju soffan är så himmla skön.

Iallfall så har jag funderat på en sak ett tag nu. Detta med facebook, bloggar och instagram.

Detta fenomen som är så roligt att få se vad andra gör och ja ni vet......

Jag har själv alla dom där sakerna. Ofta hör man ju hur man diskuterar olika personer typ

_ Varför lägger denna människa ut dom här bilderna JÄMT. Alltid samma, jag blir så less......eller hon/ han skriver bara om samma ska hela tiden ...vem bryr sig??

Alla dom här instansera handlar egentligen om att man vill bli bekräfta, att man kan visa folk hur roligt man har eller hur duktig man är ....... och om man inte gör det så är det nästan som man inte har gjort den där fina tårtan eller sprunigt dom där 5 km eller varit på den där super roliga festen......  

Förra veckan var jag ute och gick. Jag har ju själv den där appen "Run keeper", det är en super bra app som jag kan se hur långt jag gått, hur fort osv OCH jag kan dela med mig om hur DUKTIG jag har varit på facebook!

När jag gick prommis tänkte jag att .....varför MÅSTE jag bevisa för att att jag går en promis?? Behöver jag verkligen den där bekräftelsen ?? Jo ...ja det känndes så , men jag vill inte vara beronde av något som egentlign är på låssas.

Så´mu mera ska jag köra min app och inte visa hur duktig jag varit, för jag har ju varit duktig en då utan att alla vet att jag har varit der.

Det har nästa blivit så att man har inte gjort skaer om man inte kan bevisa det för världen. Och allt dett gillande..... man blir sur elelr funderar över varför inte vissa gilla vad man gör.....? Vad är det med de??? Varför ska man bli ledsen eller stött ikanten om inte rätt människor gillar vad jag gör ?

Ska man vara beronde av va alla andra tycker?? Jag måste ju kunna känna mig BRA och DUKTIGT i mig själv.... att hela tiden behöva en bekräfftelse kan ju inte vara bra.....

Nä nu ska jag försöka hitta njutning i mig själv och verkligen försöka att int söka låssas bekräfftelse i allt jag gör.

Onsdag och jag är LEDIG från jobbet, men inte från livet !

Redan nu kan jag säga att detta kommer att bli ett klagans inlägg och en lite ventil för mig. Så gillar ni inte självömkan sluta läsa direkt.

Stereon står på högsta volym och ur mina högtalare skrållar det hårdrock   

Jag känner mig förbannad, sur och en anning besviken och frustrerad!

Ibland undrar jag om det är bara jag som vill kliva av tåget och bara vila på sidan en stund (inte dö nu, bara pausa). Bara pausa och stanna till och vila från skit och saker som man tycker är jobbiga att ta i ?

FöRMODLIGEN är man ju inte ensammen.  Sedan mamma blev sjuk har det fallit många saker på mig som jag tydligen SKA klara av..... saker som min mor har kämpat med i alla år  och skött exemplariskt enligt henne.

Men så här i efter hand kan jag väl säga med det jag vet i dag att det blev inte så jävla bra.

Jag är besviken och frustrerad över dom val som har gjorts tidgar och hur man tänkte då på framtiden som vi NU lever. Alla vet ju att vi ska dö och alla vet vi ju att vi ska lämna efter oss vänner och släkt.

Allt leva i en typ förnekelse hjälpte inte och nu står jag här med sanningen i mina händer och ska ta i skiten!!!

Vad ska jag göra med detta? JO jag ska ta svåra beslut som ingen vill men det ska göras, pappers arbete,olika besök på olika instanser. Jag måste göra det och jag måste fixa detta fast jag egentligen bara vill blunda och hålla för öronen och hoppas allt försvinner.

Provade det för någon dag sen, men det gick inte   

I helta mitt liv har jag förrsvart min bror, tyckt om han för den han är. OCh nu helt plötskligt ska jag gå imot han vilja och vara VUXEN och bestämma över hans huvud, göra han ledsen på något sätt..........för hans eget bästa .......

Detta känns jävligt och det känns satans jobbigt !!!!

Men jag vet att detta är ett måste och jag vet att min mor/far förmodligen inte gjort något med mening, men jag kan inte låte bli att vara arg/frusterad över denna bajs situation endå!

Det är jävligt lätt att vara efterklok och tyck, men tyvärr så blev det inte som sagt så bra.

Nu har ventilen luftas, nu ska jag sätta på stereon på ännu högre volym, damsuga utan bara fan och sedan ska jag på stan och leka vuxen igen. En massa papper till olika enheter ska in och dottern behöver en kläning,foton på sig själv till moppekortet.

Ikväll ska jag fly undan allt och bara gå en prommis och tänka ut hur jag ska göra för att detta ska gå så smidigt som möjligt........

HOj på er    

God dag bloggen, läsare och alla som vill läsa lite strunt och om en helt vanliga kvinna på 35 år.

Idag är det måndag och jag har hunnit jobba 5 timmar, åktbuss runt hela Skellefteå, handlat, gått hem och städa   Ganska helt vanlig dag allså, ingent spännande hände heller på vägen...alla satt stilla i bussen och den åkte ,stannade, åkte,stannade, åkte och stannade !

Igår kväll lyckades jag få prata med in bror Abrahamn. Han som var här förra sommaren. Nu var det säkert 3 veckor sedan jag pratde med han och oj vad roligt det var. Vi pratde med min knagliga spanska, jag grattade han son Victor för att han fyllde år.

När vi skulle avsluta sámtalet kännde jag och såg även på han att det var jobbigt för oss båda.

Jag saknar han VÄLDIGT mycke, jag saknar alla mina syskon väldigt mycke, men mest han......

Att inte kunna vara nära varandra, att måste vänta kanske flera år innan man ses igen är ju helt sjukt jobbigt i mellanåt.

Han sa att han älskade mig och att han tänkte på mig ofta. Dom frågar hela tiden när jag ska komma......

Det enda svar jag har är .......

-JAG VET INTE ???

Alla mina besparingar jag har har jag gjort slut på när bom var här förra sommaren och nu måste jag börja om från noll igen. Dessutom piper min familj här på att vi ska göra saker oxå........

Jag är splittrad tom och jag vet inte hur jag ska vända mig snart. Jag vill så gärna vara nära mina syskon, var tilllags för min familj här och helt enkelt vara den PERFEKTA frun/ mamman/ dotter/systern.....ja ni vet nog vad jag menar.

Igår kväll efter samtalet satt jag ensammen och bara tänkte......jag blir ledsen av att inte kunna påverka detta avstånd och ledsen av att veta att det kommer förmodligen att dröja innan jag åter ser dom igen.

Jag försöker tänka på att jag har ju mitt här och det ärinte hela världen, men det känns som jag har en bit av mig där oxå.

En rolig sak fick jag då veta att Aracely ska ha en baby igen i oktober. Jag ska allså bli moster igen. Jag skulle så himmla gärna vilja vara där och h jälpa henne när hon får barn.......

Men verkligeheten säger till mig att ..

-Nä du måste först se till att du har jobb och pengar och sedan kan du tänka på det roliga......

Allså ett helt vanligt liv som alla andra har även jag, med toppar och dalar och en massa plana nivåer där i mellan.

Nu ska jag ladda för hockey och främande från Basse och Emelie.

Tjena mitt bena läsarna.

Hur många hörde igår eller i förrgår om denna debatt om en kille i södra sverige som hade ett kaffe där han inte ville ha barn ! ?   

VAD tycker ni läsare?? Det var en stor respons på detta och han hade få tagit ner sin skylt/lapp för att det insågs diskrimenerande??

Men vänta nu.....på krogar ibland måste man se ut på ett visst sätt för att komma in?, på Eddahallen Här i Skellefteå har man en relexavdelning med varmvattenpool och bastu, där måste man vara över 18 år för att man ska få komma in??

Är detta så konstigit igentligen?   

NÄÄÄ jag tycker verkligen inte det. Djur människor blir portade från olika saker i tid och otid. Och bara för att man är allergisk eller inte så kanske inte alla gillar att sitta på ett fik med barn som gapar,gråter ,springer eller vad nu barnet gör. Sedan kan jag uppleva ibland att det inte alltid är barnen BARA som stör utan oxå föräldrar som springen efter gapar och ska som låssa ha pli på sina ungar.

Jag tycker då att alla som öppnar ett företag ska få ha sitt eget koncept och om man inte kan vara där och fika som barnfamilj finns det ju hundratals andra fik att gå till.

Barn är härliga och ska få stoja och vara barn, men kanske inte jämt typ 24/7.

Man behöver väl inte se det som diskriminering?? Varför bara inte se det som ett kaffe man går till när man vill ha lung och ror och ta en kopp kaffe.

Kan jag få några rekationer på detta nu...vad tycker ni läsare?