Att ransaka sig själv är nog det svåraste man kan göra tror jag. Att ta av sig sin offer kofta och se sina egna fel och brister.

Jag har nog kommit till den delen av mitt tolvstegs arbete där man ska börja tänka till om vad man har orskat för skada för andra och vad man har för egen del i sitt agerande.

Har i veckan lyssnat på en bok som heter "Djävulsdansken" av Sanna Lundell som handlar om medberonde och beronden.

Hur SJUKDOMEN medberonde sakta smyger på än förgör allt vad man är och står för.

En ström av ångets var det att lyssna och lära sig och höra hon berätta om hur det börjar och hur det fungerar och ibland kändes det som hon berättade om en själv.

En människa som är en medberonde männsika så funtat att hen ska alltit vara andra tilllags och ska alltid ordna och fixa och får en kicka av det. Att man tror att man är omtyckt om man gör som andra vill och säger. En sådan männsika står sällan för något utan håller sig flytande på alla nivår så man kan passa in i alla kretser. Jag är verkligen en BERONDE männsika. Jag har alltid trott att om jag bara kan fixa saker runt alla så blir man omtyckt. Men det är ju på min egen bekostnad.

Allt började nog när jag var lite.

Redan som barn fick jag en känsla av att jag inte var lika bra som vissa andra och redan där kommer jag ihåg att jag tävlade om att få samma uppmärksamhet som dom men jag lyckades nog aldrig. Det finns hur många stunder som helst som passerar i mitt huvud när man fick höra att man inte var snäll och duktig som andra. Och detta kom inte alls från barn utan från vuxna.

Redan där började jag min karriär som slav under medberonde sjukdomen. Sedan har detta följt med mig och jag själv har tagit på mig offerkoftan och gjort mig mer och mer sjuk själv.

Att göra sig själv till en som är duktig och fixar och visar framfötterna i många saker och egentligen varken vill eller orkar jag. Men det är mer värt att utse sig själv till den duktiga och den som har kontroll. Fast egentligen handlar det inte om det, det handlar om att man blir godkännd och man känner sig behövd och framförallt så föder jag min sjukdom.

Jag har nu kommit dit där jag ska börja slå mig loss detta betande. Hur fan ska det gå?

Jag är ju livrädd för att någon inte ska gilla mig och tycka att jag är knäpp för att jag inte tycker eller vill det dom vill. Jag ska alls börja tänka efter vad vill jag!

Hela min personlighet är formad förlängesedan och nu när jag nästan lev halva mitt liv ska jag börja ändra mig.

Går det lära gammla hundar att sitta? Vi får väl se .......

Jag måste då iallafall gör att försök för både mitt beronde och mitt medberonde.