Jag skriver detta för detta år slutar inte så bra för alla. Vad jag tänker på är det dessa anhöriga som får uppleva att deras anhöriga väljer att lämna livet. 

Jag har själv fått vara med om det. Det är nu snart på dagen 8 år sedan du fina Helen valde att avsluta ditt liv. Du var en kollega och en mycket nära vänn till mig    Livet har helt klart gått vidare, men jag undrar ibland hur livet sett ut om du fortfarade funit här. Vad hade du gjort, hur hade du sett ut? Själv är jag ju ABSOLUT äldre och lite klokare. Du finns fortfarande i mina tankar då och då, jag kan fortfarande höra ditt sprudlande skaratt och jag har många roliga minnen.

Ett var ju när du funderade på att sluta röka .... Det gjorde ju både du och jag typ hela tiden    Jag kom hem till dig och du öppnade ett skåp och där inne fanns allt man kan tänka sig i rökavvänjings saker. Det var plåster, nikotin pinnar, tabletter, tuggummin...ja det var massa saker. Jag skarattade så gått och frågade varför du inte tog dessa då och du flinade och sa bara, det är så tråkigt och fungerar inte så bra på mig......    Ja det låter ju inte så roligt nu, men det var det då och jag skrattade. 

Jag besöker inte din grav så ofta men du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta och dets sista brevet du skev till mig har jag bevarat och ibland tar jag fram det och läser det. 

Jag har förstått med åren att jag inte troligen skulle kunnat hejda dig från att ta det beslut du gjorde. Jag försökte flera gånger att få hjälpa dig men du hade nog redan bestämt dig och var inte mottaglig för att ta imot min hjälp. 

Alla dina barn är stora nu och jag har haft turen att få jobba med din dotter. Åhh vad stolt du hade varit över henne om du sett henne idag. Lika omtänksam och duktig på jobbet som du var. Du fick alltid dom äldra att må bra. Du gjorde alltid det lilla extra. Du gav av dig själv och det var nog en både styrka och svaghet för dig    Du finns i mina tankar kära vännen och jag kommer tända ett ljus för dig nu efter nyåret. Du är saknad ska du veta ........ 

Var för jag skriver detta är givetvis för att som jag skrev i början, så har detta år uppståt sådanna händelser för många andra oxå. 

Vi har nu i sena hösten fått ta i mot beskedet att en gammal stug granne till oss har varl att gå den vägen. Han var yngre än mig och han lämande inte efter sig något brev. Detta lämnar föräldrar i en förtvivvlande känsla om VARFÖR! 

Den lämnar en ångest av vad har vi gjort för fel, varför sa han inget........

Det ända man vill veta som anhörig är VARFÖR HAR DETTA SKETT? 

Vi har även en ung pojke som är försvunnen från Skellefteå som varit borta sedan slutet av November. Där föräldrarna fortfarade söker efter han och vet ingenting än om vad som hänt. 

Jag har läst en del om självmord för att försöka förstå och jag tror att nr en person verkligen bestämmer sig, är det väldigt svårt att nå fram till dom. Att denna person då är helt övertygad om att livet skulle bli så mycke bättre utan dom. För dom finns det ingen anna utväg än att avsluta det. Därför är det viktigt att man vågar fråga, frågan innan dom bestämt sig. Ibland finns det tecken på att någon mår dåligt, men ofta visar denna person ingeting och då är det jätte svårt att göra något om man inte ser något. 

Men har man en vän som börja dra sig undan mer än förr, pratar om sömn svårigheter, äter dåligt, dricker väldigt mycke så är det kanske ett stadium till att någon mår väldigt dålig. Men som jag sa att dessa teckan är inte alltid något vissa uppvisar. 

Som förälder, barn och vän till personer som lämnar så är det så viktigt att vi får veta VARFÖR. Att inte få svar på denna fråga är ett stort ångest påslag och man börjar anklaga och leta fel man kan ha gjort. Men jag vill att man måste förska tänka att det finns oftas inte något fel man gjort som anhörig, eller att man gjort för lite eller man gjort för mycket. Perosnen har en allvarlig sjukdom och är väldigt sjuk. 

Psykisk ohälsa är en sjukdom som kan vara dödlig.  Vi som blir lämande efter ett självmord, måste bara lära oss att leva med sorgen och vårda dom minnen vi har och tiden vi fick med denna person   

Allså var det någon mer än jag som såg Kalla fakta igår om personer som kallade sig att vara "INCELS"? 

Vad är detta nu för påhitt och personer? Ja tydligen är det peroner (överhängde män) som lever i ofrivilligt cellibat. 

Som har ett kvinnohat och har vid vissa tillfällen dödat kvinnor. 

Dom anser sig vara bortglömmda och ensamma och att vi kvinnor bara väljer snygga killar och killar/karlar som ser ut på ett specielt sätt. Att vi kvinnor behöver tyglas och att vi har fått för mycket rättigheter här i samhället.

VAD ÄR DETTA FÖR JÄVLA PÅHITT? 

Allså jag vill bra säga att ni kan ta av er eran offerkoffa ni har tagit på er. Vi kvinnor har under alla år stått bakom mannen och fått veta hur vi ska se ut, bete oss och vara och göra, FÖR ATT NI MÄN SKA TYCKA OM OSS. 

Nu vill jag direkt säga att detta gäller ju då inte ALLA män/killar. Det finns många av det manliga könet som är underbara. 

Så till er som kallar er Icels och har ett kvinno hat. VÄLKOMMEN TILL KVINNORNA VÄRLD! 

Nu får ni smaka på eran egen medicin. 

Ni kan ju börja göra som vi kvinnor har gjort under många herrans år. Börja med botox, skönhets operera er och rätta in er i ledet vi kvinnor kräver.  

Om man ska gå in på detta mer på ett allvarligt sätt så förstår jag att vissa av dessa människor lider av ensamhet. Ensamhet kan komma av flera olika andledningar. Det kan komma av diagnoser, dåligt självförtronde och psykiskohälsa. Dom här saker kan man inte rå på i vissa fall, men det är saker man kan söka hjälp för och man kan hitta verktyg för att mindska. Detta är inget nytt och detta är något massvis kvinnor lider av oxå. Att ta till hat och våld leder ju inte till att man börjar må bättre, utan detta leder till bara större hat och en större ensamhet. Visst förstår jag att peronerna dom interjuvad igår var extrema, med extrema åsikter, men det var sjukt proviserade, att se att dom tyckte att deras ensamhet berodde på vi kvinnor. 

Jag tycker att ni i första hand ska se på er själva hur ni själva beter er och se om ni kan göra något annorlunda. Sedan vill jag upp lysa er om att man dras till olia saker när det gäller att välja partner, endel gilla långa killar, en del gillar korta killar. Endel vill ha en med muskler, en del gillar taniga killar. . . . . Vi gillar inte alls bara en typ av karl. 

Precis som ni killar/karlar, som oxå dras till olika typer. Sedan att hänga upp sig på att ingen nappar på TINDER är väl lite löjligt. VAD är Tinder? Ett ställe där det mesta dels handlar om utseende och knulla. Nu har jag aldrig själv varit ute på Tinder, men hör av mina singel kompisar hur det är där, och där jag verkligen inte skulle söka en partner. 

För er som kan ta av er offerkoftan, gör det och börja jobba med er själva och sökhjälp för eran ensamhet och erat dåliga månde. För att kunna tycka om någon anna måste man må bra själv och det finns alltid saker man kan göra annorlunda. 

För vi kvinnor kommer fortsätta framåt och ta för oss av livet det är våran rätt. Det är allas rätt! 

Detta inlägg skriver jag med blandade känslor. Mest av allt känner jag rädsla och undar över vad kommer att hända nu? 

För en tid sedan så beslutade jag och Micke att vi ska separera. Jag har inte viljat skylta med det, för att ge honom tid att bearbeta det själv, som jag har gjort kanske lång före han hade möjligheten. Sedan har det oxå med att han har ju behövt söka lägenhet och att få en sådan i Skellefteå är ju näst intill omöjligt. Men igår hade han turen att få en lägenhet. Första visningen han var på i måndags och igår ringde dom och sa att den var hans om han ville. 

Hur känndes det då ? Jag vet inte? 

Jag har inte tagit detta beslut för att jag inte älskar han, eller för att vi har haft det jobbigt. Nästan tvärrt om.  Dom senaste åren har vi haft det super bra och verkligen lungt och skönt. Men på något sätt har jag kännt att vi är inte på samma plats ibland och vi är välldigt olika som människor.  När vi tog detta beslut så valde vi att leva på som vanligt ,som ett par. Vi är absolut inte ovänner eller bittra. Tiden som  har gått nu har vi haft det bättre än någonsin och vi har verkligen njutit av varandra. Jag har frågat mig flera gånger hur det kan bli så här bra när man beslutat sig för att gå isär. Men det är väl som Micke sägar att nu kan vi slappna av på något konstigt sätt. 

Men nu står vi här och han har en lägenhet och vi ska dela på oss. Vem är jag ensammen? Jag har levit med han sedan jag var 17 år och är formad efter våran vardag. Alla rutiner vi har, alla saker vi gjort och allt vi upplevt. Hur ska det bli nu? Han är ju min enda familj. 

Man tar allt som följer med ens partner förgivet. Alla hans syskon med familjer är ju i mina ögon min familj oxå. Jag har inga syskon jag kan ringa och prata av mig med, jag har ingen mamma jag kan ringa när jag är ledsen eller glad och berätta saker, jag har ingen pappa jag pratar med sådanna saker om. Jag blir ensammen, med min hund. Nu ska jag ensammen börja bygga upp en vardag och liv och det känns skrämmande konstigt. 

Hur framtiden ser ut har jag ingenaning om, men jag måste ta en dag i taget. 

Ibland tänker jag att det hade varit så mycket lättare om vi hade varit ovänner och verkligen viljat flytta ifrån varandra, men det är ju bara dumt att tänka så. Men jag ha tagit detta beslut för jag tror att det blir bäst i slutändan för oss båda. 

Vad framtiden blir har jag ingenaning om, men jag vet att detta kommer inte bli lätt, trots att vi är jätte goda vänner och kommer förhoppninngsvis fortsätta vara det. 

Han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta som ingen kan ta. För han är verkligen min person, min männsika   

- 9,7 KG  !!!!!!!!!

Jag har gått i mål idag. Idag var det vägning och jag har nått mitt mål på ganska precis 6 månader, 9,7 kg. Så här lite har jag nog inte vägt på kanske 15 -20 år. 

Jag är stolt och super glad och jag kan väl kanske säga att har lärt mig att tänka på vad som går in och vad som går ut.

Jag har absolut unnat mig godis,chips, skräpmat och annat på helger, men har skippat det på veckorna. Dom sista två månaderna har jag tilloch med inte tränat något extra här hemma. Bara promenerat i lite raskar takt. 

Men nu är jag framme på en ny väg som jag måste fortsätta gå och stanna på den vägen. Det finns inga mirakel medel eller genvägar, det är bara att ta tjuren vid hornen och göra det. Saken är den att man måste hålla ut. Att gå ner i vikt händer inte över 1 vecka eller 1 månad. Vägen hit har varit lång, MEN att gå upp i vikt händer ju inte heller på 1 vecka eller 1 månad. Man måste låta det ta lite tid! 

Nu ska jag fortsätta min resa och jag ska idag fundera ut vad jag ska belöna mig med. För något ska jag göra för mig själv för att jag hållit ut och nått mitt mål. 

STOR GRATTIS TILL MITT EGO ! 

Sommaren har lyst med sin frånvaro, men igår tror jag vi fick en försmak av den, och förhoppningsvis så fortsätter den nu. Dagen till ära har jag tagit på mig en kläning. 

Så nu får vi se om jag ska frysa ihjäl eller och det vart ett bra. Idag har jag en ledig dag för att jag jobbat i helgen. Och den ska jag spendera utomhus med Rebbe. Vi ska gå till parken och lägga oss och bara njuta av värmen.  

Igår var det morsdag och efter jobbet åkte Micke, Roffe och jag till mamma och firade henne med pizza och blommor och en present. Det 

vart väl inte riktigt som jag tänkt mig. Mamma var väldigt misstänksam på Rolf och var lite hetsig mot han. Det vart tillslut så att vi for för hon blev ganska uppjagad av han. Det är en svår kombination att få det att fungera,när det inte är lätt att få Rolf att förstå att man måste bete sig lite smidig runt mamma, när han själv har vissa svårigheter och kanske inte riktigt han heller rår för att  han inte kan balasenra som vi andra kan.  Men vi firade henne och jag vet att om hon varit frisk skulle det ha varit på ett annat sätt. 

Efter middagen åkte vi hem och min egen dotter Rebbe kom och hade med sig fika. En bakelse och blommor. Väldigt snällt när man jobbat hela helgen och slapp tänka på att ställa till något. 

I helgen har jag blivt bortskämd som bara attan. Micke har fixat lunch , middag , blommor och ja helt enkelt markservicen här hemma. 

Jag har bara behövt komma och gå. 

Nu ska jag börja packa väskan för att ta mig ut i solen och njuta av denna dag. Jag har förförsta gången i mitt liv förberett mig med solskyddskräm. Så nu är jag insmord och beredd på att få lite färg på blek huden. 

Ha en riktigt bra dag på er alla.

.......men säger vi nej till det vi tycker vi måste ha? 

I morgon är det nyår och det figurerar en massa uppmaningar om att vi inte ska smälla raketer för våra älskade  pläsldjur skull, och för att det finns männsikor som faktiskt är rädda när det smäller. 

Det tycker jag absolut är rätt och vi som har djur bör vara försiktiga dessa dagar. Sedan är det ju ett stort pluss om folk inte smäller hur som helst. Men det jag vill komma till är att det är så lätt för oss männsikor att ta ställning till saker som vi lätt kan avstå. Men alkoholen då? 

Hur mycket dramaktik och skada gör den just under dessa helger jul och nyår? Idag på nyheterna så ser man hur vi får ta del av drink recept och tips på bubbel osv. 

Hur många djur och barn och vuxna tar inte skada av alkoholrelaterade orsaker under dessa dagar? Hur många brott och olyckor inträffar inte just för att vi måste ju så klart ha alkohol till nyår?

Många av oss kan absolut hantera alkohol, men vi är otroligt många som inte alls kan det, fast vi tror det. Vi har så himmla lätt att ta ställning till saker som vi lätt kan avstå, men tar vi ställning till saker som är lite svårare att avstå. 

Just alkohol är en sådan sak. Jag själv med min erfarenhet vet att denna dryck är en självklarhet i alla typer av fester och en stämingshöjare. Jag har själv problem med alkoholen när jag dricker. Jag är väl medveten om det och jag vet att jag själv har skadat min dotter med mitt drickande när hon var mindre. Jag har själv provat på att vara nykter en period, men finner det väldigt svårt, just för att folk tycker inte att man har ett problem, utan man hittar olika föklaringar till att man blir för full. 

-Det var ju för att ......  åsså hittar man en orsak och hoppas på det.

Men egentligen är det inte alls en orsak, utan det är det att man har inte den där spärren att sluta när man bör sluta. Många gånger kan det gå jätte bra när jag festar, men helt plötsligt kommer den där gången då det inte alls går bra. Jag är inte en person som dricker på vardagar, jag tar inte en öl bara för att ta en öl på fredagar, men jag är endå en slav under alkoholen när jag brukar den. Det finns säker folk som tycker att , ja men låt bli att dricka då. Väldigt lätt att säga, väldigt svårt att genomföra, när alkoholen har en sådan hög status i vårat samhälle. 

Hur många är bereda att avstå alkoholen nu under nyåret? 

Det tror jag inte är så många. 

Det finns säker jätte många som vill smälla raketer och som tar ansvar för när dom smäller sina rakter. Det finns dom som absolut kan dricka alkohol med nytta och tar ansvar där oxå. Men det finns otroligt många männsikor som inte kan handskas med alkohol eller raketer. 

Vad tar vi ställnng till? 

Himmel eller helvete ? Finns det något sådant? Jag vet inte men just nu har jag tungt att andas. I onsdags kväll ringer min brors tjej mig på messenger gråtande och berättar att min mamma har avlidit plötsligt och oväntat i hemmet.

Hon har fått en massiv hjärtinfarkt på förmiddagen. Min brors tjej hittar henne och på börjar hjärt och lungräddning. Ambulansen kommer och dom får igång henne för några minuter, men hon får en till och sedan vaknar hon inte mer  

På grund av denna pandemi, så ska allt gå väldigt fort och redan på kvällen var det en likvaka. Och igår begravdes mamma. 

Att sitta på andra sidan jordklotet känns förjävligt jobbigt. Att inte kunna prata deras språk och kunna trösta och sörja med mina syskon är riktigt tungt. Men dom har gjort allt för att jag skulle ha en möjlighet att vara med på messenger och få se förloppet. I onsdags kväll fick jag se mamma i kistan och igår fick jag vara med på begravningen när dom jordfäste henne.

En otroligt jobbig känsla att höra mina syskon skrika ut sin sorg och se min bror stå på knä och skrika efter mamma. Jag gick sönder av saknad av att inte kunna vara där. Min sorg att inte kunna ta farväl av henne gör så himmla ont. Att inte kunna dela den med någon och att inte kunna vara där för mina syskon.

Jag har fått 12 år med min mamma och jag är otroligt glad att jag hann träffa henne. Att hon bjöd in mig i den värld jag föddes till, men inte har levt i. Men jag har fått en del av den världen och jag är så glad att jag har fått mina syskon. Att hon behandlade mig som sin sotter när vi träffades, att hon kramde mig och strök på mig över håret. Jag kan komma ihåg hennes lukt och jag kan höra hennes röst. Men att hon skulle gå nu är otroligt svårt att förstå när hon inte var så gammal. Hade det varit möjligt hade jag åkt ner till Chile nu, men i den här Covid tiden så går det inte och det känns förjävligt jobbigt.

Jag kommer att leva på mina minnen med dig mamma och jag kommer att fortsätta besöka min älskade syskon du gett mig. Men du fattas mig och det gör otroligt jävla ont i mitt hjärta att jag inte fick mer år med dig   

Jag älskar dig mamma och du kommer alltid leva i mitt minne .....

här kommer bilder får vårt första möte 2010 när du kom in i mitt liv.

Jag vill tacka David som gjorde detta möjligt för mig och jag vill tacka mina syskon som välkommande mig i familjen med öppna armar   

Vila i frid lilla mamma   

Det finns två männsikor som jag är så glad att ni burit mig dom här dagarna. Micke och Rebecca. Utan er hade jag nog lagt mig ner och inte klivit upp. Ni har tröstat mig och ser till att jag orkar kliva upp och min lilla päls boll. Hundar kan trösta fast dom inte kan säga nått.

Jag kommer att ta mig igenom denna sorg, men det kommer att ta en liten stund.

God morogn    

Allså vilken nice morgon jag fick mig idag. Väckte Micke kl 6.00 för att påminna han om att han ska ju till jobbat. Han mummlade fram något och jag tänkte

-Ja ha han har väl koll. Somnade om och vaknade kl 6.30 och påminnde han igen "lite skarpare" att du ska ju och jobba.

-Men jag har ju tandläkaren idag så jag har lite sovmorgon.

Ahhhaa så var det ju. Så vi fick oss en minder mys sov morgon. Hur kan det komma sig att när Micke är hemma i sängen är jag JÄMT jätt pigg typ 7 på morgonen och ville bara prata med han och pilla på han(han själv vill inte prata, utan bara sova)? Men när jag är själv och han far på jobbet ,DÅ är jag SUPER trött och får knapp upp ögonen.

Det har nu gått ett halv år sedan Rebbe flytta hemifrån och jag är så stolt och glad över att det går så bra för henne och Oliver. Att se sin dotter utvecklas till en vuxen människa med sunda värderingar och se att dom kommer att klara sig utan mamma någon gång i framtiden är underbart. För det är väl det vårat jobb som förälder är? Även för mig och Micke har detta varit en omställing. Man får som men helt ny relation igen. Man kommer som tillbaka till två samheten. Vi har bara varandra att tänka på. Det har inte varit en hemlighet att jag och han har haft några kämpiga år och vi har gått isär 3 gånger. Men jag är glad idag att vi båda har viljat ha en framtid till varandra och kunnat börja kämpa för det.  Sedan vet jag inte om det är mognad eller vad det är, men det senaste 2 år har vi verkligen börja förstå varandra. Vi båda kan prat om saker och vi båda vill reda ut saker och det känns skönt.

Han uppskattar mig i vardagen och är otroligt duktig på att säga det, myckett bättre än jag är med han. Jag vet att många har åsikter om han och mig , att folk inte tror på att vi kan ha det bra att det är någon typ av fasad bara. Men det får stå för er.

Att sätta punkt och gå vidare valde båder han och jag, och vill man komma någon vart så KAN man inte stå och stampa i det gammla och elta. Hade jag inte kunnat förlåta hade jag inte kunna fortsätta med han. Men jag valde att sätta punkt för det gammla och gå vidare och jag är otroligt glad för det idag.

Att lära sig att sätta punkt och gå vidare är ett sunt sätt att leva live. Finns det konflikter i någon typ av relation (även till vän,partner, kollega eller familj) så finns det bara två vägar att ta.

Vill man upprätthålla en relation så måste man förlåta och ta ett steg fram och se sina egna brister. Eller vill man avsluta, så bör man oxå förlåta och släppa det och gå vidare på sitt eget håll.

Människor som är "alltid rätt" och "sista ordet" männskor går ALDRIG att diskutera med. Männskor som tror att saker är svart eller vitt och ser inte grå skalan som finns, sådanna männsikor har ALLTID åsikter om saker och tror sig allt veta. Sådanna männsikor vill jag hålla på lite håll.

Åsikter är givetvis något alla männsikor ha även jag, men jag har insett att bara för att jag tycker saker så behöver jag inte vädra min åsikt till personen ifråga.

Jag valde att sätta punkt och ta ett steg vidare och jag är väldigt glad för det idag. För att se en människa  ändra sig och kämpa för mig, gör mig varm inomords.

Idag var jag bödeln. Den som bestämde när ett litet liv skulle avslutas. Kan låta rätt dramatiskt, men för mig var det de.

Jag har idag skickat min lilla kisse Tussan till himlen. Hon som har funnits här i nästan 18 år. Hon som har kommit och mött mig ute på gatan när jag har kommit hem, hon som har legat och sovit på mig.

Hon som gav oss 5 otroligt söta kattungar. Hon som följde oss till stugna när vi hade den och jagade råttor uta bara fan.

Våran lilla kisse    Hon har varit en del av min flock SÅÅÅÅ länge och idag tog vi förväl.

Att ta detta beslut har vait jobbigt och jag har kännt mig som en jävla skit hela dagen. Redan när vi kom till veterinären så grinade jag.  Jag grinade så mycket att jag pallade inte vara med när hon somnade in. Det var min tanke, men jag kände mig såååå jävla dum och så jävla falsk mot henne. Efter hon somant in gick vi inte och jag kramade, klappade henne och bad om förlåtelse. Jag hoppas hon kan förlåta mig, min älskade kisse.

Sov gott älskade lilla Tussan