Så är dett denna dag som vi ska visa våran uppskattning till våra mödrar.

Jag har genom det senaste åren fått möjligheten att få lära känna min biologiska mamma oxå, och det har ju varit fantastiskt.

Jag har oxå dom senaste åren fått se min mammas personlighet försvinna på grund av sjukdom.

Allt detta kallas erfarenheter. Erfarenheter som man ska lära av, som man ska minnas och som man ska vara tacksam för. Jag är väldigt glad att jag har fått den familj jag fick när jag kom till Sverige och att just jag har haft den mamma jag fick.

Allt har väl kanske inte varit en dans på rosor mellan mig och mamma, men vi har tagit oss igenom alla år och hon har alltid funnit där för mig.

Idag är det jag som tar hand om henne och försöker så gott jag kan göra hennes tillvaro lite behagligare och stimulerande. Det blir svårare och svårade att njuta av mamma , då hon nu mera är orolig,ledsen och inte känner sig hemma någonstans. Även om jag tar hem henne, tar ut henne eller hälsar på henne så är hon alltid på g någonannanstans. Min närvaro räcker snart inte för att lugna henne. Min önskan nu är att hon ska få försvinna bort i alla tankar och i all oro. Jag vill bar att hon ska kunna känna ett lugn inom sig.

Idag ska jag som din enda dotter komma till dig och vi ska fira dig som den mamma du engång var, med blommor och med blad   

Som adopterad så har jag ju fått förmånen att jag hittade min biologiska familj för några år sedan. Jag hittade min mamma som burit mig i sin mage. Lyckan var enorm och detta var i början av en resa som har lärt mig en massa saker om mig själv. Jag mins känslan än idag när våra blickar möts för första gången. Allt har alltid varit väldigt okomplicerat när det gäller min chilenska mamma. Vi känner ju inte varandra speciellt bra och dom gånger jag kommer till Chile så handlar det mer om att krams och spendera dom få dagarna vi har med varandra. Många gånger har jag funderat över hur jag hade varit om jag inte blivit bort adopterad, hur hade mitt liv sett ut. Hur hade våran relation varit då? Frågor som jag aldrig kommer att få svar på. Dom senaste två gånger jag varit ner så har jag bara viljat ta med mig mamma hem. Jag vill ha en mamma jag kan få en kram av, en mamma som jag kan gå till om jag har bekymmer. Men jag vet ju att det går inte och hon har ju sitt liv och alla mina syskon att tänka på.  Så jag får snällt vänta här på andra sidan jordklotet och nöja med mig att prata med henne var tredje månad.Och det är okej. Jag är mycket glad att jag har fått kontakten och att jag fått möjliheten att lära känna henne.  ÅÅÅ jag saknar henne ibland otroligt mycke   

SÅ STORT GRATTIS TILL MINA MAMMOR

Tjo ho på er.

Detta kommer att bli ett regelrätt inlägg om hundar och självklart Doris.

I veckan fick jag höra att Skellefteå kommun  ska FÖRBJUDA hundar inne i centrum ?   

Allså verkligen !!??

Tydligen så har medborgare som skickat in om att om man är hundrädd och så allerigska att dom då ska man inte behövas utsättas för hundar i centrum. Aldrig har jag höra att om man möter en hund ute på gatan att man fär en allergisk reaktion.

Att det är ett så stort problem nu så man bör förbjuda hundar i centrum.

Och detta skriver jag inte bara för att jag själv har hund utan för att jag tycker att nu får det fan vara nog med överförmyderi.

Det är så mycker saker som förbjudits dom sista 20 åren  som är helt onödiga och allt detta för att vi människor aldrig ska behöva känna rädsla, inte behöva tänka själva och alltid vara ett steg före allt. Vi ska nu mera typ vidta åtgärder innan saker har hänt.

Hur har dom tänkt dessa människor som vill förbjuda hundar i centrum. Det bor ju jätte många  inne i centrum som HAR hund. Hur ska dom göra nu? Ska dom måsta flytta eller avliva hundarna? Jag har levt i 40 år och jag har inget minne av att jag blivit attackerad av en argsint hund. Till 99% så ser man att alla har sina hundar kopplade.

Jag förstår presic att OM man är hundrädd så är man , MEN det finns saker jag är rädd för och jag kan ju inte kräva att andra männsikor ska rätta sig efter mina rädslor. Jag har ALDRIG sett en lös springande hund i centrum och så länge vi hundägare har våra hundar kopplade, plockar våran hundskit så tycker jag att detta är väl inget problem. Är man allergisk behöver man ju bara ta en liten sväng om hunden och UNDVIKA att stå brevid hunden.

Jag blir rent skitarg och tycker att folk nuförtiden har förlite att göra. Vi kan inte alltid betämma hur saker ska vara och sätta regler hit och dit.

Detta problem ligger inte hos hundarna . Jag kanske trampar jag er på tårna nu men detta är nonsens.

Som hund ägare så får man står ut med massa regler och tillrättavisingar och nu får det vara bra.

Det största problem jag ser som hundägare är att en del INTE plockar upp skiten efter sig och det är DÅLIGT.

Tydligen ska detta börja gälla i mitten av april och det ska bli intressant att att se hur det ska utvecklas.

Ni som är hundrädda, byt sida om gatan så slipper ni möta hunden och ni som säger att ni blir SÅ allergiska när ni möter en hund på gågatan , ursäkta men det tvivlar jag på. Jag har ALDRIG hör att man får en reaktion av att möta en hund UT.

Visst om man åker hem till någon med hund, eller om man har närkontakt med en hund, men INTE ute i den friska luften.

SKÄMES !!!!

Från det ena till det andra så har jag inhandlat en ny fin regnjacka till Doris. En riktigt gul och fin och jag längtar verkligen tills det blir spöregn så vi får prova den. Tyvärr var ju inte Doris lika glad över den men det får bli en tränings sak.

Nu snart är det middag och och idag serverar vi pytt i panna här i hemmet med stekt ägg och rödbetor.

Gott och det går fort att fixa när man har den färdig i påse   

Sedan ut och rasta Doris och sedan sätter vi oss ner och försöker heja fram AIK till seger... hoppas hoppas hoppas.......

Mamma lilla mamma    

Sjukdomen har snart tagit hela ditt inre och alla dina tankar. Det blir svårare och svårare att handskas med din frustation och dina utbrått.

Spärrar som du alltid har haft finns inte längre och sjukdommen löper nu fritt i dina tankar.

Du svävar runt i tankar man aldrig förstår någonsin kommer att förstå sig på. Dina meningar är bara ord med utan innehåll och dina frågar är många.

Jag försöker göra mitt bästa mellan jobba och mitt eget liv, att hälsa på dig och att ta med dig hem. Men det är inte så lätt längre.

Du är som ett ett årig barn som man måste passa hela tiden. Du kan hitta på vad som helst.

Inga farliga grejor, men allt du förekommer dig är inte alltid bra.

Idag har du varit hos mig och bara på den lilla stund när jag gick och hämtade bilen hann du med att äta Doris hundgodis ? Jag skattar lite med samtidigt så förstår jag att allt ditt förrnuft är borta. Din oro och ditt vandrande blir mer och mer och jag kan inte riktigt förstå hur det känns för dig.

Att aldrig känna sig hemma och att alltid fundera var man är måste vara en fruktansvärd känsla.

Denna satan sjukdom tar verkligen det bästa från människan och gör om dom till förrvirrade och rädda.

Förr så vart jag arg och ledsen när jag såg hur du förändrades och försökte förklara och rätta till saker. Men nu har jag slutat och bara accepterat att du måste få vara du, fast du innte är du.

Men får det dig att må bättre så ska jag inte virra till det ännu mera för dig och dina tankar.

Än så länge orkar jag ta hem dig och kommer att göra det fram tills den dagen jag ser att du inte mår bra av det och så länge jag ser att du orkar själv.

Du är MIN mamma och jag ska göra allt i min makt för att få dina sista år att bli så lite förvirrande som möjligt för dig.

God morgon

I Chile finns det jätte många gatuhundar. Vart man än går ser man alltid hundar som springer löst och ligger efter gatorna.

Min första resa lärde jag mig att man klappar inte dom, för dom anses smutsiga och oftas så har dom mycket ohyra i pälsen. Sedan kommer nästan aldrig hundar fram till människor och det beror på att dom troligen får en spark eller blir bort jagade. Så hundarna i Chile bryr sig inte om människorna i onödan. Det är nu ca 8 år sedan jag kom till Chile för första gången och även där händer det grejor.

Nästan alla i min familj har skaffat sig en hund nu, ett riktigt husdjur. Som dom kammar, klappar och sköter om presic som vi gör här i Sverige.

Detta ändrar oxå synen på gatuhundarna. Många av gatuhundarna är inte heller riktigt herrelösa. Hundarna har olika revir och håller sig till samma gator hela tiden och detta leder till att dom ofta blir matade av folket som bor på gatorna. Dom får aldrig gå in i huset med dom får mat och ibland en plats utanför deras dörr. Dessa hundar har det ganska bra. Visst finns det hundar som har blivit skadade av varandra eller av bilar, hundar som borde avlivas som dom inte plågas. Men överhängade hundar man ser är i god kondition och inte skadade.

Nu till min fundering.

Jag reagerade  nu när jag och min syster skulle ut. Hon har en mellanstor pudelblandning. En 1 årig hund som var otroligt busig och glad. hon hade koppel till Luna men oftas så gick hon lös. 

Luna gick aldrig fram till andra hundar visst sprang hon runt och hoppade, ibland sprang hon fram till andra människor men hon hoppade aldrig på dom.

Nästan alla hundar jag såg som hade en vanlig matte var lösa. ANDRA hundar var aldrig intressanta och människor bryr sig inte om att hundar är lösa.

Har våran omvår om våra hundar gjort att deras instinkt,rädslor och känslor rubbats.

Här i Sverige har vi koppel tvång. Vi ska ha våra egentilgen fria själar kopplade i ett snöre jämt. Här ska vi helst uppfostra våra hundar till små soldater som ska förlja våra ord till punkt och pricka. Helst ska dom aldrig få tänka själva och bara förlja sin herre. Har man inte en hund som följer en till punkt och pricka så har man en ouppfostrad hund tycker folk.

Men min uppfattning är att hundens egna intryck och känslor raderar vi ut. Ett viss djurplågeri kan jag tycka.

När jag ser hur min syster hund får ha det så måste det ju vara det bästa för hundar. Hon får vara lös näst in till jämt, hon har lärt sig själv med intryck och känsla att hon håller sig till sin trygga matte och går inte fram till andra hundar, för då blir det problem. Hundar läser av varandra genom kroppsspråk och den instinnkten finns kvar i Chilenska hundar. Men här är det nog många hundar som inte riktigt får chansen att använda den instinkten när vi hela tiden har dom i koppel. Vi ska som skydda dom så dom själva inte behöver tänka (tror vi), men egentligen tar vi av dom en innstinkt. Hur många är det inte som har problem vid hundmöten? För att göra en till historia kort som hände där nere nu.

Jag följde med min syster till min moster vid havet. Sandra hade med sig sin hund,moster hade en hund och en kväll kom min kusin dit. När jag skulle gå ut och röka så hittade jag en till hund. Men han fick inte komma in. Han låg utanför och vilade i skuggan.

Då fick jag veta att han var en gatuhund som min kusin hade tagit omhand om sedan han var valp. Gett han mat, skött om han. Hunden följer han vart han än går och hunden har nog fått bada lite ibland då och då.

Hunden gick klappa och var jätte fin i pälsen. En helt vanlig mysig hund. Själv vart jag lite sur och tyckte det var orättvist att han inte fick komma in när dom andra hundarna sprang lösa och bussade in och ut. Men han försökte aldrig komma sig in, han var nöjd med att få vara med när vi var ut.

Under dagen skulle vi ut till havet och bada. Alla hundar och barn skulle med. Alla hundar sprang löst och jag blev nästan avundsjukt på sättet man hade hundarna. Vi var tvungen att åka båt över en liten flod för att komma ut till havet. Detta rörde sig kanske om 5 min. Alla hoppade i båten så även gatuhunden som oxå hade redan badat i floden. Han fick då gå av båten igen medans vi alla andra roddes över till andra sidan. Men han skulle ju med så han simmande efter båten. Detta slet i mitt hjärta, att alla fick åka utom han.

Men när jag låg där på stranden och såg hur fri han egentligen var och började tänka ett steg till. Han måste så  ju han ha det bästa tänkbara liv. Han har några som ger honom mat och kärlek när han vill och när han vill dra på en liten tur så far han bara. Han går vart han vill och kommer när han vill.

Han är en fri själ som blir älskad när han vill.

Han fastande i mitt hjärta........

Jag tror vi förstör våra hundar med våra regler och förväntningar. Våran syn på hundar gör att det är svårt att låta hundarna använda sina egena instinkter. Regler är bra men jag tror vi har sådant kontrollbehov att det bryter ner hundars känslor och självtänkande.

Precis samma som om man inte låter barn göra sig illa så kommer dom aldrig att förstå att saker är farliga.

Jag önskar att jag skulle kunna få lite av den Chilenska synen på hundar och blanda den med svenska för Doris skulle.

Alla hundar är en varelse med känslor och ett självtänkt. Jag vill inte ha en robbot Doris. Jag vill ha en vän som liter på att jag finns där när hon vill, någon som vill busa med mig och tycker det är roligt. Jag kommer aldrig tvinga min hund att göra saker hon inte tycker är  roligt. Hon ska tycka lekar och träningar ska vara roligt annars får det vara.

Med denna syn tror jag man får en trogen vän och hund vid sin sida.

God morgon

Nu har jag varit hemma en vecka och detta år kan ha börjat lite bättre än allt som har hänt. Ovisshet och sorg har kommit mig nära.

En vän/kollegas barn har blivit mycket sjuk och kämpar fortfarande. Allt är mycket ovisst förstår jag och jag ber för att detta läge ska ändras. Jag tänker på henne och hennes son flera gånger per dag och hoppas på att allt ska vända. Jag kan känna det hon känner då jag själv har varit i denna situation. När allt är frågan om timme för timme, minut för minut......

Du vet vem du är och du ska veta att vi är många som tänker och ber för er   

Sedan här i veckan dog min mammas sambo efter en tids sjukdom. Väldigt tråkigt för mamma och anhöriga. Det somm var jobbigt var npg mest att dom aldrig riktigt hann säga hej då till varandra medans dom kunde. Dom slets ifrån varandra bara på en dag pgr av sjukdomar. Mamma har varit på sitt håll och han på sitt och det är inte vad jag önskade för mamma och han. Men livet blir inte alltid tydligen vad man önskat och båda två var för dåliga för att flytta på. Men förra söndagen så åkte jag med mamma till han på lasarettet och hon fick ta ett avsked och det tror jag hon uppskattade.

Igår vart jag väckt av telefonen kl 6.30 Det var en sjuksköterska från Burträsk som ville meddela att Mickes mormor hade avlidit tidigt under morgonen.

Innan jag åkte till Chile tog vi henne till lassa. Hon var mycket sjuk och vi förstod att hon inte skulle ha så länge kvar. Hon fick komma hem för två veckor sedan och har varit hemma med hjälp av hemtjänst. Min svägerska som bor betydligt närmare henne har varit fantastisk och var nästan varje dag till Kally och hälsat på henne. Tack fina du Lollo för det och din omtanke. Men igår natt ran livet ur henne. Tanken var att jag oc Micke skulle ner till Kally igår och möblera om så hon skulle kunna ligga i tvrumet och se tv och spara sina sista krafter till att komunicera och få i sig föda. Men vi hann inte. Förlåt oss Kally att du var ensamen sista timmarna, men jag hoppas och tror att du somnade in i din egen sömn. Du har nog varit den mormor jag aldrig riktigt fick känslomässigt, du kommer alltid ha en plats i mitt hjärt.

Så gårdagen bestod av att ta farväl av henne. Sorgen har greppat ett tag om oss och jag hoppas detta tar slut här. Min stackar mamma har jag inte hälsat på på hela helgen och samvetet gör sig tillkänna. Så nu idag ska jag tvätta, motionera Doris och ta hem mamma. Sen ska jag försöka vila min hjärna lite själv oxå.

Innan jag åkte till Chile så var det mycket här hemma med mamma och hennes lägenhet. Doris och hela familjen fick stå åt sidan. Jag lovade mig själv att detta nya år skulle bli ett år där jag skulle börja tänka lite mer på min egen kropp och själ, men tyvärr har allt fortsatt i samma riktining. Men detta är en övergångs period hoppas jag och snart kanske jag inte har så många måsten utan bara några.

Samvetet och viljan att hjäpa till är förstark ibland och ibland kanske jag gör mer än vad jag egentligen behöver. Och det är nog där jag behöver lära mig att säga NEJ till samvetet.

Sen är det väl ingen dålig egenskap, men den själper än lite ibland.

Jag vet att väldigt MÅNGA kvinnor (främst) har samma sorts problem att vara denna stål kvinna som kan och har okt till allt, men det är ju inte rikigt så. Ibland tror jag det handlar om kontroll och ibland är det samvetet.

Men vad vi alla kan säa om det är att det gör oss otroligt utmattade.

Men nu ska vi bara ta oss igen detta med mormor och sedan SKA jag ta det mer lungt.

Sov gott Kalle

Sov gott Kally 

Ni kommer aldrig att bli glömmda.   

Stt och sket här för två timmar sedan. som vanligt är man ju mobil beronde och satt och fifflade med facebook. Jag gillar verkligen att dom påminner om vad som hände förra året på denna dag eller för 4 årsedan.

Återblickar så att säga   

Ibland kan man upplev sig ha ett välldigt vanligt och innehålls löst liv, men när man tittar tillbaka så inserman att man har ett ganska händelserikt liv.

Såg att jag 2010 hade summerat året och tror jag nog har gjort det varje år.......typ........

Iallfall så tänkte jag summera 2017 för er alla

Januari:

Började som vanligt med att det var kallt. Värken hade tagit tag i mig med kraft och jag fick äntligen en tid på remutalogen i Umeå. Efter flera månader sömnbrist och kämpande så fick jag vika in årorna och sjukskriva mig. Väl behövligt.

Dagen jag for till Umeå passade jag på att ta med mig min vän/kollega Marie och vi gjorde Avion i Umeå. Åt godaste pizzan jag haft i min mun och shopade lite sparsamt.

Februari:

Var väl ett helt vanligt månad. Jag började om att jobba igen och födelsedagarna började ta fart i slutet av Februari. Rebbe fyllde hela 19 år och det vart bestämt att mamma ville bjuda oss till GranCanaria i Mars.

Mars:

Blev en bra månad. Jobbade 3 veckor av 4. I mitten av Mars bar det av mot Gran Canaria med mamma.Kalle, Micke och Rolf.

Semestern var trevlig på alla sätt, men jag insåg då hur långt mammas demens hade gått. Detta var mammas sista resa och jag ville den skulle bli bra. Men med alla ommställningar det innebär så vart det för jobbigt för henne. Men vi gjorde det bästa av situationen och vi hade fantastiskt väder.

April:

Vardagen flöt på och det vanliga vardagslivet lunkade på. Jobb,mat,promenera och sova. Men en helg hade vi bokat ett party packet med mat och show på Piteå havs bad. Jonas och Whan gjorde oss sällskap och det var en trevlig show och god mat.

Maj:I maj var det inte så hemskt mycket som hände men vi hade en underbar dag med våran hunduppföddare och alla valpar dom fått. Jätte roligt och kula att få träffa Doris syskon och mamma.

Juni: Juni var en ända lång väntan på SEMESTER !!!!!!!! kännde som en evighet när mina kolleger drog iväg .

Tussan erövrade Doris säng för första gången. Jävligt nöjd var hon över det. Doris var mindre nöjd.

Juli:

SÅÅÅÅ äntligen kom min semester. Efter två veckor in i Juli. Vi började att gå ut starkt med att ta oss en bil semester med Rolf igenom Europa. VÅrat huvud mål var Polen och se konsentrations lägrerna. Men vi besökte även Danmark och Tyskland.

När vi kom till Polen så åkte vi till auswitch birkenau . Jag kan inte säga att det var roligt att gå där, men väldigt lärorokt och intressant. Även denna semeter hade vi tur med vädret. Det var ca 35 grade varmt varje dag i Polen. Sedan när vi kom hem hade vi tre veckor kvar av semestern och dom spenderade vi med att bara lata oss och njuta av att det var semester. Några grillningar han vi med och min kollega Marie och hennes man gjorde vi stan med en kväll.  I Juli vart det oxå bestämt att jag och Jessicka åker till Chile tillsammans för att träffa hennes familj för första gången. Vi bokade och gjorde klart allt.

Augusti:

Som ett slag i ansikte så vart semestern slut och jobbet väntade igen. Vi hade fått nya EL cyklarpå jobbet och ett hjälm tvång var bestämt. Så jag tog på mig min första cykelhjälm ever och cyklade. Kände mig riktigt mogen och vuxen   

September:

Vardagen lunkade på och promenadrna bev vackrare och vackrare. Svampar ploppade upp, Doris njöt av att det började bli lite svalare. Vid . ddagsbordet upptäcker även Rebbe att jag har fått en egen hälsning på ketschpen. Gubben hade beställt egna ettiketer och klistrat på utan att säga något. Tydligen hade det varit där flera veckor utan att jag märkt något. Till mitt försvar så gillar jag inte ketschup jätte mycket.

Oktober:

Vardagen gjorde sig känd och drömde om att få åka iväg till varmare länder. Det började bli kallt och regnet hade gjort sig tillkänna större delen av sommaren och hösten. Men en träff med mina gammla vänner från skolan kan det ju aldrig bli tråkigt. En lunch kan göra så mycket.

November:

Pincho öppnar portarna här i Skellefteå och min svägerka ligger på och får ett bord där och bjuder med oss. En galet trevlig resturang som jag gärna bsöker igen.

December:

December blev en jobbig månad. Mamma blev tvungen att fara på kortisbonde, jag var tvungen ta itu med hennes lägenhet. Men så här nu i efterhand så känns allt bra och trots att det är jobbigt ibland så är livet rätt bra än då.

Har hunnit med lite fest, varit duktig och tagit hem mamma flera gånger, promenerat med Doris och jobbat i mellan åt.

Nu ser jag fram imot 2018 som börjar med en semester i Chile med värme spännande möten.

Jag tacker 2017 för all lärdom och utmaningar. Jag är tacksam för att ha så fina vänner och kollegor och jag tar med mig alla dom in i det nya året.

Det är det som gör livet värt att leva.

TACK FÖR MIG 2017

PS. Alla stavfel kan jag inte rätta till. För datorn är idiot!!!!!!

Igår morse ringde jg en tredje gång till boendeförmeddlaren (som inte ringt upp mig dagen före), som inte riktigt ville ta mitt samtal. Efter det så ringde jag upp hon som är chef över boendena här i Skellefteå kommun. Hon ville prata med mig.

Jag har aldrig varit arg eller otrevlig, utan alla jag prata med harjag förklarat mina känslor och talat för mamma.

Jag förklarade att mamma har ingen annan än mig och hon mår inte bra. Att jag vet att hon inte kommer att ringa mindre för att hon kommer till stan ,MEN då har jag möjligheten att fara till hon oftare. Berättade oxå att jag visste att det skulle komma lös två platser på Anderstorp och att jag verkligen hoppas på att dom ser över detta och att mamma har någon typ av förtur. Vi hade ett mycket bra samtal, med löftet att hon skulle ringa upp idag eller i morgon. Jag och Rebbe packade ihop och började våran långa biltur till Jörn.

På vägen upp så ringer boendeförmeddlaren    och berättar att dom har hitta två olika lösningar.

1. Att hon får flytta permanent till Byske

2. att hon fårkomma till Anderstorp på en kortids plats i väntan på bonde, MEN att hon måste då dela rum med en annan.

Jag valde direkt att få henne till Anderstorp i väntan på en annan permanet plats.   

Frågde sedan när denna plats var ledig och den var ledig NU.

-Så kan jag åka upp och hämta mamma nu ?

-Ja det går bra, ni kan komma med henne kring 14 till kortids........

Känslan när jag la på var bara ren skär lycka. När vi kom fram till mamma så gick vi in i rummet och jag berättade att hon skulle få komma till stan på ett annat boende.

Hon vart så glad och började grina, men denna gång var det glädje tårar. Hon kramade mig och frågade flera gånger hur jag fixat det.

På nått konstigt sätt så kom min mamma tillbaka för några minuter och hon verkade förstå att jag verkligen kämpat.

Jag skojade till det med mamma och sa så NU mamma kan du packa ihop dina grejor, för packa är du ju jätte bra på ........hahahahaha.

Mamma skrattade och sa

-Hur ska jag tolka det där min älskade vän.  Stundvis kommer min riktiga mamma fram och jag njuter var varje sekund.

Vi packade ihop och begav oss mot stan. till och med i bilen fällde hon en tår av glädje och klappade mig på benet.

Vi kom till stan och vi gick ut och åt lunch och mamma ville handla lite saker.

Sedan begav vi oss mot kortis med alla saker. Vi kom in och hälsade och packade upp. Vi stannade med mamma en stund och sedan lämnade vi henne.

Redan tre timmar sedan ringde mamma och var ledsen och visste inte vart hon var. MEN då sa jag att jag kan komma om en timme. Ska bara äta middag.

Så igår kväll kunde jag åka till mamma en lite stund bara för att lugna henne.

Mamma kommer ALDRIG känna sig hemma vart hon än kommer och kommer alltid att vara orolig stundvis, men hon finns i min närhet.

Det är inte bara en omställning för mamma utan för mig oxå. Det är mycket känslor för både henne och mig, men nu ska vi  vänta tills hon får ett eget rum, med hennes egna grejor.

Här slutar min kamp och nu ska jag bara njuta av att vunnit och ta hand om mig och min mamma.

Nu i morse bestämde jag mig för att passa bollen "vi stuvar in våra äldre" vidare till Norran. Inatt ringde mamma kl  2.30 grinade och ville hem. Idag har hon ringt 2 gånger till ginat och ska fara hem. Hon känner ingen och är väldigt orolig och deppad.

Så idag vid 10 ringde jag upp Norran och frågade om dom var intresserad av att ta reda på hur det är möjligt att Skellefteå kommun kan behandla sina äldre som dom gör!

Och jo visst är dom det. en reporter har haft kontakt med mig hela dagen till och från, han har ringt runt i kommunen och vill få svar på hur detta kan gå till att äldre stuvas in i duschrum? troligen publiceras artikeln i morgon. Jag har skickat bilder från rumet och så ville han ha en bild på mig.

Så jag fick leja fotograf Idha och Rebbe som hjälp. Jag har ju vid flera tillfällen försökt lära mig och ta selfie. Jag suger FETT på det    Så nu är bliderna skickade och det blir spännande vad kommunen har för svar på detta?

Jag hoppas verkligen att ingen av personalen på bondet eller bondeförmeddlaren tar illa upp. Jag gör inte detta för att racka ner på dom. Jag gör det för jag vill få upp ögonen på folk och på politikerna som bestämmer hur pengarna ska fördelas här i kommunen. Nu måste det bli ett slut på detta stuvande och vi måste börja tänka om.

Alla som jobbar inom vård  och omsorg sliter med kropp och själ för att få dom äldre att få det så bra som möjligt, men hade vi mer verktyg och mer personal skulle vi kunna lova våra äldre en trygg och fin ålderdom. En ålderdom där dom blir lyssnade på, förstådda och där vi har tid att stanna upp och se varje individ för de den är. Alla är olika och alla behöver olika omvårdnad.

Det blir spännande i morgon.