I helgen såg jag en film. En film som heter "Still Alice" och handlar om en kvinna i sina bästa år ca 50 års åldern upptäcker att hon börja tappa ord när hon pratar. Hon är en myket duktig typ av professor i språk/ ord och hon håller många föredrag om språket.

Men mer och mer börja det hända konstiga grejor med ordförådet och minnet. Med stor rädsla och frustration bestämmer hon sig för att gå till doktorn.

Efter allt med tester och samtal med läkaren så får hon sin diagnos Aalzheimers. Livet rasar ihop och allt hon kan tänka på är att behålla minnet och språket. Lappar börjar skrivas, ord repiteras.

Allt detta som var i filmen får mig att gråta, gråta för att jag inte har sett denna sjukdom från MIN mammas perspektiv.

Jag som jobbar dagligen med dementa sjuka människor, som tar hand om och förstår att detta är en sjukdom.

Men när mamma fick diagnosen så visst jag inte hur jag skulle hjälpa, hur jag skulle finnas där för henne. Jag själv sörjde att mina mamma kommer att bli sämre och sämre.

Att min mammas personlighet kommer att försvinna stegvis och den kvinna jag ska kalla mina mamma inte är min mamma som jag känt henne under alla år.

Praktiska saker som ska lösas och tankar runt hur vi ska strukturera upp vardagen för henne så det ska fungera.

Nu var detta några år sedan och med tiden har det varit en jobbig resa. Inte för att jag är tvungen vårda henne på något vis än, men psykisk jobbigt att se hur hennes personligen försvinner dag för dag.

Mamma som alltid var den som tog tag i saker. Där satt det aldrig fast. Hon kunnde allt. Hon var den bästa mormorn man kan ha, den bästa kocken man kan ha, den bästa bagerskan man kan ha, den bästa städeskan man kan ha, den bästa elekriken man han ha...... ja helt enkelt en otrolig människa och den BÄSTA mamma man kan ha.

Social, hade ett stort umgänge, gillade att ställa till med fest. Var aktiv i körer, syjunter och  gymnastik.

Allt detta finns knappt längre. Min mamma försvinner fram för mina ögen.

Kvinnan som jag försöker hjälpa nu är en kvinna som är sjuk, en som är högt beronde av sin omgivning, en som fammlar efter halstrån  om att försöka få allt att se normalt ut.

Vilken energi det ska ta av min mamma att försöka upprätthålla skenet.

Hennes röst har tystnat, hennes vilja har försvunnit och en del av hennes förnuft har get sig iväg. Jag tackar varje dag att hon har dom hon har runt sig som finns till för henne, se till att vardagen fungerar.

Långt där inne i själen finns min mamma och förstålsen för henne NU är större efter jag sett filmen.

I söndag var mamma här och vi firade morsdag. I år hade jag gjort en fotobok på vårana resa till Chile och på olika minnen vi haft genom åren. Mamma vart mycket rörd och glad för boken, men jag kunde se att hon komme inte ihåg något av vad bilderna visade.

Jag förstår nu att jag har en ny mamma nu. En mamma som behöver hjälp för att fungera. MIN mamma finns forfarande bitvis och hon kommar alltid att finns i mitt hjärta. Alla minnen jag har med henne, allt hon gjort för mig och Rolf kommer att bevaras.Minnen är det som finns kvar och det jag ska luta mig tillbaka och tänka på!

Så NU förstår jag att när minnet försvinner så rasar världen. Minnen är det vi lever på. Hela vårat liv består av minnen som vi tänker på, som vi pratar om och som vi lär oss av.

MINNET är våra liv.

När minnet försvinner så stannar livet och man står på samma ställe och stampar, för att minnas !

Så fina mamma du får ringa 3 gånger per dag om du vill, då får fråga samma fråga flera gånger om du vill det gör inget för du har en sjukdom som har tagit minnet från dig .