Jag kan allt

Alla inlägg den 10 mars 2016

Av Isabella - 10 mars 2016 08:50

1978 någon gång i slutet av Maj kommer det ett flyg från Chile Santiago till Arlanda.

På det flyget finns en lite tös på 3 månader och det var jag. Som mitt resesällskap har jag med mig en sjuksköterska som har följt med från det barnhem där jag bott i ca 2 månader.

Dom här orden jag skiver nu är alls det jag har fått berättat för mig från mamma och saker jag läst mig till från mina adoptions papper.

Om vi backar bandet så kan jag bara berätta att mina mamma och pappas försökte få barn själva. Tyvärr (eller tur för mig) så fick mamma utomhavandeskap två gånger och hennes äggstockar förstördes. Min mamma och pappa hade en väldig barn önskan så efter många turer med papper arbeten och godkännanden så fick dom först en pojke Rolf . Han hade dom som fosterbarn dom första 5 åren, för att senare så chansen att adoptera han. Så när jag komme så hade jag redan en store bror, Rolf som var 7 år äldre än mig.

Min barndom var väldigt bra inom hemmets väggar. Jag var mycket efterlängtad och välkommen. Min starkaste minnen från min barndomshem i Svanstöm är lycka. Jag hade den perfekta tillvaron. Jag var pappas flicka och älskade att få följa med han i hans lastbil ibland,krypa upp i hans knä.

Pappa lekte ofta med mig. Han skottade upp skid spår och slalom backar på vintrarna. Vi var en ganska aktiv familj. Mamma och pappa gillade att röra sig och umgås med bekanta. Min bror som är förståndshandikappad gick skola i Sigtuna några år, och han var borta hela veckorna och komme bara hem på helgerna, så jag hade mamma och pappa för mig själv för det mesta.

Min mamma och pappa höjde mig till skyarna. Jag var deras allt och söt som en docka fick jag ofta höra.

 

Jag har alltid vetat att jag har varit adopterad. Jag har ingent mine av att dom berättade det för mig utan det måste ha funnist med hela tiden. Jag var väldigt stolt över att komma från ett annat land och jag vet att för att ipomponera på andra barn så ljög jag ihop att jag fick äta mask och jord där jag bodde förr.

Redans som liten fanns denna känsla att jag inte var riktigt lika bra som andra. Den känslan har nog funnist där så länge jag har haft minne.

Jag vet att både min farmor och mormor gjorde vissa utalanden till mig som liten. Jag kan inte säga vad orden var vid dom här tillfällerna, men känslan känner jag.

En känsla om att jag inte är lika bra som hennes andra barnbarn. Att jag inte är lika söt som andra barnbarn........

Dom här komentrerna komme alltid när jag var i ensamhet med dom. ALDRIG med mamma eller pappa i närheten.

Detta var ganska konstig för mig. Med det jag fått höra hemifrån och sedan få denna känsla att jag är inte är lika bra som dom andra .

Kommer ihåg ett tillfäll när jag och mamma for och hälsa på en kompis till mamma. Hon hade en dotter som var ganska mycket äldre än mig.

Hon var alltid taskig mot mig, hon sa alltid taskiga saker och jag var nästan rädd för henne. Vid denna gång tänkte jag att NU ska jag säga det till mina mamma så hon får veta. Jag gjorde det och vad hände........

Jag var ett stor tjoller, vad löjlig jag var.......inte hade hon sagt något taskit, ingen trodde mig.

Troligen var jag ganska bortskämd som lite. Är väl kanske inte så konstig eftersom jag var typ ensam barn när Rolf alltid var borta på veckorna. Och så var jag efterlängtad. Men som vuxen nu så kan jag väl tycka att det är ju inget barnen ska sota för. Det är ju dom vuxna som har orsakat det och ger det andra vuxna RÄTT att trycka ner inderviderna?

Jag vet inte varför vuxna ville tillrättavisa mig men vad jag vet var att jag hade väldigt stor respekt för vuxna och vart väldigt rädd när någon utomstånde sa till mig.

 

Jag vet inte om jag var ett odregligt barn, men min känsla jag har, är att många vuxna inte riktigt gillade mig. Mina egna minen av min barndom var att jag var ett gansak snällt barn. Jag kunnde sitta och leka med dockor i timmar. Eftersom det inte fanns några andra barn i min by så var jag själv och van att leka själv. Än idag gillar jag ensamheten och att bara vara.

Redan som lite föddes denna känsla inom mig att jag var inte som andra......berodde detta på mitt svarta hår? Eller berodde det på att jag helt enkelt var odreglig? Eller har jag fantiserat ihop denna känsla?

Eller finns det vuxna som bär detta ansvar och som planterade denna känsla i mina själ av okunnighet och klumpighet?

Åren gick och jag levde mina första 6 LYCKLIGA år i Svanstöm. För trots denna känsla som dög upp ibland så var min barndomm en helt underbar tid i mitt liv.

Jag gjorde allt det där man ska jag få göra som barn. Jag cyklade efter landsvägar, plockade blommor, fångade grodyngel, åkte pulka, åkte skoter,skidor,slalom och satt och drack varm choklad i en snögrotta ute på gården.

Men sedan hände det som inte fick hända.........

MAMMA OCH PAPPA SKA SKILJAS !!! Jag var nu 6 år........


fortsättning följer en annan dag......

Av Isabella - 10 mars 2016 08:26

Nu vänner och bekanta har jag stött och blött detta inlägg länge. Rädslan för att stöta mig med människor, rädslan för att göra någon besviken eller ledsen har hållit mig fången. Men nu har jag bestämt mig för att  göra detta för mig själv och för att kanske en dag kunna förstå mitt innre. Jag vet idag att jag måste ta ett kliv ut i det okända. Jag måste kunna ta komando över min egen vilja och inte hålla tillbaka pgr av vad folk tycker eller känner.

Jag är absolut inte ute efter att såra någon eller vara jävlig, men ordet ANPASSA sig har förljt mig länge nu och jag är kanske lite trött på att alltid anpassa mig.

När jag nu börjar denna berättelse vill jag att alla ska veta att detta är mina ord. Mina egna intryck av händelser och mina känslor. Jag är fult medveten om att det kanske finns männsikor som inte håller med mig och inte alls tycker eller upplevt saker som jag.

Men jag vill berätta om mitt liv från början till nu med MINA ord och mina intryck.

Jag gör detta för att hjälpa mig själv att förstå mig på mig själv. Varför man gör vissa val och varför man agerar på vissa sätt, vaför man känner som man gör i vissa situtoner.

Hela mitt liv har jag kännt mig inte riktigt lika bra som andra, annorlunda och kanske orättvist behandlad ibland.

Jag har länge funerat på om det är jag själv som kan ha satt mig själv i ett fack. Har jag själv tillåtit andra att behandla mig på ett visst sätt för jag själv inte ha vågat ta stid och stå upp för mig själv på grund av att JAG har varit rädd att såra och göra någon besviken och att vara i konflikter överhuvudtaget.

Nu börjar resan på hur jag ska banka fegisen ur mig.

Presentation


Livet är vad man gör det till.

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Mars 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards