Igår var det dgen då jag och mamma skulle ut på stan och få hennes nya glasögon. Under julen här så gick hennes gammla sönder, så vi fick akut beställa nya och igår kom dom   

Senaste tiden har mamms demens gått ganska mycket utför och jag har märkt att det blir svårare och svårare att ta med mamma. Hon blir ledsen när jag ska lämna henne, hon grinar och säger att hon vill bara vara med mig.

Igår var en sådn dag när jag vr tvungen ta med mamma för att passa in glasögona. När jag kom så vart mamma så glad så hon bara grinade. Hon berättade hur mycket hon älskade mig om och om igen.......

Hon grinade hela vägen till stan och strök på mig och ville hålla handen.  Hennes sjukdom har nu utvecklats till att kräva en relation som vi aldrig har haft. En nära reation med kramar och närhet.

Den reationen har jag och mamma aldrig haft. Så det blir svårt för mig som fortfarade är kvar i livet och samma människa som jag alltid varit.

Jag har srivit förr om min barndom och att vara adopterad. Jag hade det jätte bra. Mamma och pappa gav mig den rätta barndom med rena kläder, mat på bordet, leksaker och dom var snälla. Mamma har alltid ställt upp på min när det har varit något och sköt mina barn när det har behövds.

MEN känslomässig så har vi inte hafte en relation där vi har berättat att vi älskar varandra, vi har inte kramats hit och dit och närhet har inte varit något vi gjort naturligt. Jag har aldrig adopterat arn och vet inte hur det känns och vilka känslor man får för dom barnen. Men jag tror att det inte blir riktigt samma som att föda biologiska barn. Jag har alltid haft känslan av att inte vara tillräckligt bra. Den uppkom tidigt i min barndom. Hur den upp kom var med olika komentarer, tillrättavisningar och ibland regelrätta uppmaningar att jag borde bli mer som vissa andra barn.

Dessa saker kom till mig då och då och jag förstod  jag var annorlunda och inte som biologiska barn. Folk som yttrade dessa saker så dom säkert inte i den meningen att skada, utom mer som i uppfostrings syfte.

Så detta har gjort att jag och mamma inte har haft den där reationen med kramar och närhet. Vi har haft en regelrätt mor och dotter relation. Hon har stöttat mig och funnit där och jag vet att hon har älskat mig.

Men nu är hon på ett annat plan i livet och där är inte jag. För jag står kvar på den våning som vi alltid stått på och jag känner mig obekväm med att flytta upp.

personalen berättar jämt vilken snäll och öm mamma jag har och säger att jag har tur.

Men dom vet inte hur det har varit och vilken dömande mamma hon har varit ibland. Dom kan säker tycka jag är kall ibland, men dom vet ju inte hur våran relation har sett ut.

Jag brukar tänka på det när man ser vårdtagare där barnen knapt är och hälsar på eller beter sig konstigt. Vi vet aldrig vad som har varit och hur relationer har sett ut.

Igår var en sådan dag då mamma krävde närhet och jag kännde mmig obekväm. Mammas demens har snart ätit upp hela henne och hon förändras, mendans står jag kvar på samma plan och tittar.

Jag somm jobbar med dementa vet allt detta, men det är svårt endå när man är dotter och inte personal.

Jag har kommit till den insikt nu att mamma kommer att bli mer och mer arg på mig och att jag måste hålla ut och bara flyta med.

Igår när jag skulle fara så blev hon ledsen, grinade och när jag försökte  avleda henne så blev hon arg och skrek åt mig. Personalen fick komma och ta henne. Att gå ifrån en mamma som grinar och att känna att jag har gjort henne beviken är svårt.

Jätte svårt för mig..........jag vill inte göra henne besviken

Men hon är sjuk och jag försöker tänka bortom mina egna känslor.

Mamma fick sina glasögon och det vart bra.