Ibland får vi vanliga "odödliga" (för det är ju det man tror) få se döden. Att dö , att inte få finnas mera är en känsla som känns skrämmande, iallafall för mig. Att prata om döden är att prata om en massa gissningar. För ingen av oss vet hur det är att dö, vad som händer när man dör eller hur vi ska dö. Vi vet bara att vi kommer att dö någon dag.
Igår gick jag in i ett hem där döden satt bredvid mig och väntade på att få göra entré. Tyvärr så i detta hem bör inte döden vara. Det finns fullt med liv. Barn som springer runt, som just börjat sina liv. När en ung människa blir sjuk och inväntar döden är det något helt annat än när en gammal människa väntar på att döden. Det är då det ofattbara inträffar, det ögonblick vi "odödliga" tror inte kan hända oss.
Vad säger man till en ung människa som väntar på att dö. En person som lever för dagen och som hoppas på att idag är väl inte dagen jag ska dö.
Som har ett behov att prata om det så onaturlia och främmande som man inte vill ska komma, vad säger man?
Vad som slår mig är att hen kämpar, kämpar för att inte ge vika för döden och håller den på avstånd. Att hen upprepar, att jag har inte tänkt dö än.
Trots att kroppen är trött och gör ont. Trots att sjukdomen har tagit av hen den störta livs kvalitet.
Att inte klara sig själv till fullo.
Jag blir otroligt förvånad att hen kämpar och är så positiv ändå.
Hur skulle man känna om man visste att man skulle dö? Hur skulle jag förhålla mig till det själv?
Jag får nästan panik av att inte få finnas längre.
Skulle man vilja att alla runt en bara lever på som vanligt och ha allt som vanligt som möjligt, eller är det ens möjligt ?
Men en sak jag reflekterat över är att tyvärr när man som människa hamnar i kris/katastrof läge försvinner det personer runt en.
Inte för att dom inte orkar med en, utan för att dom vet inte vad dom ska säga.
Jag visste inte heller igår vad jag skulle säga. Men jag vill inte bli den person som undviker och tittar bort för det obekväma. Vare sig det är i mitt jobb eller som medmänniska.
Jag tror att vi behöver inte säga så mycket, utan att bara lyssna och bekräfta den person vi har framför oss.
Sedan jag började jobba med äldre så har döden blivit mer verklig för mig. Jag har varit med när människor har lämnat jordelivet. Men fortfarande så är det mer naturligt att en gammal människa dör.
Men när det är en ung person blir det något helt annat.
Döden blir skrämmande och overklig. Men kan vi som medmänniska hjälpa den som väntar och göra dagen lite lättare, bör vi försöka.
För kommer jag själv i den situationen önskar jag att folk inte undviker mitt öde.