Nu har jag tänkt mig på att skriva något från hjärtat. Men vill inte ha att ni som läser det ska tro att jag vill ha några sympatier eller kommentarer. Jag gör det här för att se om det känns bättre sen. Som alla vet som har förrhållanden ,så går det ju upp och ner. Just nu dom senaste dagarna har det gått trökt som FAN. när jag är på jobbet så LÄNGTAR jag hem till min familj. Men då när man kommer hem så möts man av en ända kyla.Ingen säger hej fast jag säger det. En blick som får mig att känna mig skit dum att jag finns där. Hur Fan kan man vara irriterad på en människa som man inte har pratat med på hela dagen, och vad kan denna ibland så tänker jag att jag inte ska bry mig och försöka vara som vanligt men då blir det bara värre. Om jag försöker vara extra gullig så fjantar jag och det ska jag inte göra. Om jag inte pratar så är det JAG som är sur. Att fråga vad det är är ju fan inte någon mening med......får man bara spydiga svar tillbaka. Det ända jag vill är att bli älska för den jag är. Jag är ingen perfekt människa, jag är lite slarvig och lite glöms. Men vad fan det är jag. Sen när man hör hur han pratar med andra blir man ju förvånad att han kan vara så talförd.Tänk om han kunde prata med mig oxå??? Man kan själv klart inte vaara vänner jämt och ibland är det faktiskt mitt fel oxå ,men om man ska vara ovänner låt oss bråka om något då!!!! Jag blir ju inte sur eller arg bara för att jag vill. Jag har då gift mig för att jag vill gör han lycklig. Men det verkar som om jag inte riktigt har lyckats.......