.......är vi nog allihopa någon gång under dagen/året . Enda sedan Oliver dog har jag försökt att leva efter "att det finns ALLTID människor som har det mycke värre en mig"  och jag har verkligen försökt påminna mig om detta då och då. Men lätt som det är så när vardagen lunkar på och en bekymer pockar på så glömmer jag det och klagar och frustar och tycker så himmla synd om mig själv.

Idag läste jag en blogg som en tjej skriver om hennes cancer!! Grejen är inte att det är en tjej bara utan denna tjej är lika gammal som jag, har små barn, man och hon gick i min parallel klass.......

Jag har följt hennes blogg under perioden hon nu har fått behandling och idag lästa jag att dom har tydligen hittat mer knölar på henne !!!????

Allså jag kan ALDRIG tänka mig i hennes situation, hur rädd man skulle vara, hur frusterat förbannad och trött och less på all denna jävla väntan man tydligen ska gå igenom.

Här sitter man och funderar och oroar sig för någon löjlig framtid om pettites saker, när det finns männsikor som kan inte ens kan tänka mer än en dag i taget.

Denna tjej gör det förbannat bra och hon verkar stark och beslut sam att kicka denna CANCER helevet åt sidan. Om jag kunde skulle jag göra vad som helst för att kunna ge henne extra kraft för att hjälpa henne.

Jag hoppas verkligen inte dom här nya knölarna är något , och jag ska hållaalla tummar och tår.

Jag skäms för att jag tycker synd om mig själv för att man har kanske lite ont i rygg,armar eller problem med familjen eller nått......nä fy skäms alla själviska människor som inte gör annat än tänker på pettites problem.