Nu hade han kommit detta lilla under barn. Förlossningen gick rätt bra och det var en normal förlossning. Oliver var lite, han vägde endast 2815 g och var 46 lång. Han var en månad för tidig men det skulle inte var något problem.

Jag minns hur jag bara låg där i sängen med Oliver bredvid mig och tänkte att han var så fin. Jag var inte trött, ville bara titta på han.

Redan efter första dygent började han skaka rätt mycket och personalen tog han på natten för att kunna tillmata han med sockerlösning. Dom sa att det var inte alls onormalt att detta händer. Efter som mjölken inte kommit igång så behövde han få i sig lite extra pgr av att han var förtidigt född oxå. Men efter 2 dygn med tillmatning så vart vi ner skickade på prematuren i Skellefteå. Dom vill satt in en sond, och hålla han lite under uppsikt.

Där började mitt liv på lassa........

Han hade inget sugbehov och en sond sattes in och vi fick ge han mat regelbundet i den. Han slutade liksom inte med skakningarna och läkarn började funder på andra banor, men ingen sa något. Utan efter tre veckor på prematuren ville doktorerna ta en rönken på hjärnan. Klumpen i min magen växte och jag försökte slå bort tanken på vad det kunnde vara och vad dom misstänkte. Vi denna tidspunkt hade jag och lennart börja få fara hem och sova hemma i bland för att få vila upp oss. Vi hade ju varit dag och natt med Oliver och matat natt och dag.Undersökningen gjordes och vi väntade på svar. Jag minns jag var hemma tvärrt då doktorn ringde.

-Hej vi har fått bilderna nu och jag har tittat på dom. Det skulle vara bra om vi kan träffa i eftermiddag och ta gärna med er någon vuxen.

-Jaha ....? Nu växte min klump til lett berg i magen och jag förstod att det var något som inte var rätt. Men jag hoppades och trodde väl att det går ju alltid att medicinera, detta fixar doktorerna. Jag vet inte varför han ville att vi skulle ha med oss någon vuxen, kanske för att jag själv var minderårig och han kanske var rädd jag inte skulle fatta eller trodde han jag skulle bryta ihop? Vi samlades på lassa, Lennart,jag och mamma. Framför oss hade vi doktorn och en sköterska som hade varit med och hjälp oss med Oliver från början.

Dom hade hittat två stor hålrum i hans hjärna som var vätskefyllda. Dom misstänkte att hans skakningar inte var skakningar utan kramper, epilepsi kramper. Sedan kunnde dom inte säga vad det mer skulle innebära, men att vi skulle inte förvänta oss så mycket. Dom visst inte om han skulle kunna gå,krypa eller överhuvudetaget prata...........

Tiden skulle få utvisa hur hans liv skulle se ut. Medicinering på börjades och tiden på lassa blev lång. Oliver kramper var svåra att få bukt med och man provade olika preparat. Som 16 åring kastades man in i en välrd av sjukhus termer, spruter,mediciner och framför allt förtvivlan på hur fan det skulle gå.

Efter ca 2 månder hade som få rätt bra bukt på krampernaoch nu ÄNTLIGEN skulle vi få komma hem.

Men idag undrar jag vart vårat hem var. Under hela Oliver kort liv så åkte vi ut och inte pgr av svåra kramper. Ibland var dom så illa att vi fick åka till iva och dom var tvungen att söva ner han för att få stopp på det hela och så lilla kroppen och hjärtat fick vila. Barnavdelninge var underbarn. Efter somm ha nvar tungt medicinerad så var det inte så lätt att få barnvakt. Mamma som hade funnit vid våran sida hela tiden ställde upp domm gånger hon kunde och väldigt ofta låg vi ju inne på barn avdelninge och dom ställde jämt upp på att sköt om det var något specielt vi ville göra. Hela oliver liv kampades av kramper, mediciner och sondmatningar. Vi fick hem maskiner som skulle laddas på nätterna med mat som pumpades in i hans lilla mag på nätterna, vi fick hjälp med avlastning på dagtid 2 gånger i vekan av en undebar kvinna som hette Barbro.

Efter Oliver fyllde 1 och nu erbjöds vi en stödfamilj som skulle hjälpa oss var trejde helg. Han skulle vara där och vi skulle ha chansen att var bara vi. Stödfamiljen vart inte långvarig då det inträffade en insedent som orskade att Oliver las in på iva och blev nersöv några dagar.

Den gången pratade doktorn med om att vi skulle vara beredda på att en dag kanske inte han gick väcka igen. Han har så svåra kramper att det kan skada hans hjärna för mycket.

Den tanken vill kan inte höra som förälder och troligen kan man ALDRIG förbereda sig på att se sitt barn dö.

Nu så hade kommunen fixat så Oliver skulle få börja komm apå avlastning på Fröet. Ett hem med personal.

Det känndes jätte bra och jag var glad att få lite anderum i bland.

Runt mig hörde jag hur det gick en massa rykten på soc tagit över och att jag inte skullekunna sköta om mitt barn, varför skulle jag få hjälp, jag hade ju själv skaffat barn ........

IDIOTER som inte alls vet vad dom pratade om. Trots min låga ålder så var jag en kapabel mamma och jag skulle inte göra något för denna lilla pojk. Dessa männikor var oftas dom som inte kännde mig eller visste hela bakrunden.

Livet fortskred med sjukhus besök och sömnlösa nätter hemma då man skulle fylla på maskinen och ge han mediciner.

Minns jag inte helt fel så hade Oliver ca 20 mediciner som skulle tas 4 gånger dagligen.

Vi denna tid så hade vi förstår att han inte såg så bra, han höde inte så bra och han kunde inte sitta,krypa eller skulle ALDRIG kunna gå. Oliver vart troligen multi handikappad. Men han var världens goaste kille. Jag älskade att ha han i min säng och mysa med.

Det vart nu bestämt att han skulle operera in en slang direkt in i magen. Där vi skulle kunna ge mat och mediciner. Så han skulle slippa slangen i näsan. Detta var nödvändigt och läkarna hoppades på att hans slembildnig skulle bli bättre och han inte skulle få fler lunginflamationer.

Vi hade höga förhoppingar på denna operation och var glada att det kanske skulle bli minder lassa tid nu framöver.

Vi begav oss till Umeå i december och Oliver opererades under 4 timmar drykt. Det var en ganska omfattande operation.

Operationen gick bra, men han hämtade sig inte riktigt och doktorerna var lite eskeptiska. Det vi tillmattade i den nya slangen komme aldrig ut och han fick svullen magen och hade välldigt ont.

Dom  röntgen magen och tarmarna men såg inget konstig tyckte dom. Vi skulle av vakta.

Den 16 dec kommer mamma ner och hälsa på och vi fick gå på stan. Vi hade förberedd oss på att måsta fira jul på lassa så vi ville köpa lite julklappar. När vi var på stan så köpte vi en lyckepeng till Oliver i silver. Den hade vi tänkt sätta på han när vi skulle kom aoss från sjukhuset och jag tänkte att den skulle ge han tur genom livet.

Mamma hade hadlat med sig nya kläder till han som han skulle ha på julafton om vi skulle bli kvar där.

Det var en underbar dag. Jag och Lennart bodde på patienthotellet och på kvällen tog vi med oss Oliver dit en stund, där vi fick vara själva och mysa som en vanlig familj.

Detta är sista bilden på Oliver i liv. Efter vi hade haft en bra dag och kväll gick vi tillbaka till avdelnignen med oliver och nattade han. Sedan gick vi raka vägen till sängs själva.

6.00 ca ringer telefonen och det är från avdelningen.

-Oliver har inte varit bra i natt och han har ganska hög feber, jag skulle vilja att ni skyndar er hit! Vi kommer att skicka ner Oliver på IVA nu så gå tid direkt.

IVA för oss var inte märkvärdigt och jag förstod inte allvaret i detta.

Jag sägger till Lennart och vi sliter på oss kläderna och springer genom kulverten till IVA. Vi möter dom utan för och jag ser att Oliver är som borta. Vi kommer in på ett rum och det kryllar av läkare och sköterskor. Dom ska sätta nålaroch undersöka han och vi är mer ivägen an till nytta. Vi frågar om vi kan få gå till avdelingen och bara fika frukost medans dom tar alla prover och gör klart.

Doktorn är lite tveksam men så okej men kom så fort ni har ätit.

Vi åker en väning upp och jag ringer till mamma besviket och berättr att han blivit sämre och att vi kommer nog inte hem till jul.

Då kommer en sköterka in och säger att IVA ha ringt och att vi måste gå ner. Oliver har blivit sämre.

Jag säger till Lennart på ett konstig skämtsamt sätt att sämre än tt han dött kan väl inte gå.....

Sköterskan insisterar på att följa oss.

När vi kommer in på Iva ser jag hur det SPRINGER sköterskor,doktorer in och ut ur hans rum och jag förstår att det inte är bra.

Det är som att jag rammlar flera våningar ner och verkligheten slåt till.

En doktor kommer fram till oss och tar oss in i ett rum brevid och säger stressat att Oliver har fått hjärt stopp och vi håller på att försöka återuppliva han!

Han vakande aldrig och min tid som mamma var slut. Allt jag blivit fanns inte mer och allt vart tomt.

Två dagar före julafton begraver vi Oliver.

Vad skulle jag göra nu? Hur skulle detta bli........

Jag var ju 16 år när han dog och alla gjorde allt för att jag skulle börja ett normalt liv igen. Men ingen verkade fatta att det var ett barn jag förlorat.

Skolan ville ha in mig igen och skaffade en praktikplat åt mig direkt. tror ni jag orkade. Det dummast kommentaren jag fick höra under denna tid  var att

-Ja men det är ju jätte tråkigt, men han var ju sjuk och du är ju så ung så du kommer att få fler barn!

Idag som vuxen så kan jag tänka att folk är verkligen inte kloka. Hur tänker en del.

Jag ångrar ingeting jag gjort och att få vara mamma till denne lilla Oliver i 1½ år var underbart.

Men hur det än var så var det jag och Lennart kvar och hur skulle detta nu bli...... nu började ett nytt kapittel i livet IGEN ......jag som tonåring UTAN barn........