God morgon.

Sitter nu här på stor röven och väntar på att frukosten ska sjunka in och att jag ska få gå ut en långpromenad och lyssna till min ljudbok "Aldrig Ensam"  av Charlie Eriksson.

Det är en sjävbiografi av han om hans insjuknade i psykiska ohälsa. Från att vara en ungdom i sina bästa år med drömmar om att utbilda sig och festa med vänner och ta klivet ut i vuxen livet. Han var en mycket aktiv och utåtriktad person som tränade regelbundet, festade med vänner och hade drömmar om att se världen.  Så plötsligt från ingenstans så slår panik attacken till och han förstår igenting. Han själv tror han ska dö. Boken handlar om hans flertaliga självmords försök, hans bemötanden och hans väg tillbaka.

En mycket värd bok att läsa och kanske få lite förstålse för denna sjukdom som många har lite insikt i.

Många av oss kommer att mötas av psykiska ohälsa på ett eller annat sätt. Antingen kommer vi själva drabbas eller som känner vi någon somm är drabbad.

Jag själv fick möta det redan som liten. Min far har sjukdomen och äter sedan många år tillbaka  dagligen medicin för att fungera. Jag var nog kring 6 när jag fick uppleva den här sjukdomen på nära håll. Mamma och pappa hade separerat och jag skulle då vara hos han varannan helg.

Ibalnd fungerade det bra och ibland var det kaos. Ibland pratade han inte på hela helgen, satt bara och stirrade rakt fram. Mat och sådant fick jag och mina bror försöka styra ihop. Ibland åkte han in på psyket och jag fick fara dit och hälsa på pappa. Jag tyckte väldigt synd om pappa, han var inte den där glad pappan längre och ibland när han var som sämst så blev han manisk och trodde någon försökte ha ihjäl han. Som vuxen förstår jag nu hur sjuk han var egentligen. Men tack vara att dom har hittat en medicin som hjälper han så har han nu i många många år fått vara friska och inte sjunkit in i depression och ångest. Jag själv har råkat ut för depression efter Oliver. Många som tyckte att man var ju så ung att det kommer fler barn med tiden. Nu skulle jag till skolan så fort som möjligt och börja leva och utbilda mig. Vissa förstår inte riktigt vad psykisk ohälsa är och hur det påverkar olika.

Många gånger hör man folk säga ....

-Men det är väl bara att ta sig i kragen och göra det...vad det än är jobb,skola eller gå ut bland folk.

-Hen vill nog bara ha uppmärksamhet

-Det är ju konstigt att hen orkar festa i helgen , men orkar inte jobba......

Alla som säger sådanna saker bör läa på lite om sjukdomen . Psykisk sjukdom tre sig olika på olika individer. Den kommer när den vill och går när den vill. Ibland kan man må jätte bra och tycka att nu är det bra, för att kanske senare på dagen slå till med fullkraft och göra någon lamslagen.

Varför är psykisk ohälsa så genant fortfarande bland oss. Varför skäms endel och vågar inte säga att man lider av det. Varför ???

Idag är det så mycket forskat på denna sjukdom och vi alla vet att det ÄR en sjukdom.

Som samhället ser ut idag så är detta nog den vanligaste sjukdomen som existerar just nu. Fler och fler insjuknar och fler och fler äter mediciner.

Denna hets på att vara någon att vara populär, att vara lycklig, att ha mycket pengar,ha ett bra jobb,laga den godaste maten, att kunna resa, att ha lyckliga barn, ha en stor kompis krets...... ja allt det här vi försöker varje dag exponera på facebook och instagram.

Det är ju omöjligt att vi kan nå upp till alla dom där målen? Jag ser och känner oxå själv att det är ibland att det viktigaste är att man får många likes, så man lägger till en ca 20 # för att få mer personer att trycka like, fast man inte har en aning om vem det är. 

Varför har vi blivit så bestatta av att vara omtyckta av ALLA ?

Varför räcker det inte att vara omtyckt av dom man har i sin närhet. Psykisk ohälsa är ett faktum och vi behöver lära oss mer om det och ha mer förstånde mot männsikor som lider av det.