Idag den 17 december. Åren bara springer iväg. Idag på dagen är det nu 17år och 9 timmar sen dog min lilla kille Oliver i från mig.  Jag kommer fortfarande ihåg känslan i denna stund. Fustration,rädsla och förtvivlan. Golvet bara försvann, folk pratade men jag hörde ingenting. Hela kroppen stelnade och jag ville egentlign fly från hela situationen, men det gick inte.

En sådan rädsla vill jag ALDRIG mer uppleva. Men tiden går vidare fast man ibland vill stanna den. Jag tänker på lilla gubben någon gång då och då och kortet på honom sitter fortfarade på min vägg och kommer alltid att göra.

Idag känns det lite ledsamt. Jag och Micke har varit på Oliver grav och tänt ljus. Jag fick som plöja mig fram till hans grav och sedan gräva mig ner för att få fram hans gravsten. Men jag lyckades , så nu lyser det på graven,

Om du nu skulle se mamma sitta här och skriva till dig gubben, så ska du veta att jag har inte glömt. Du finns hos mig varje dag. Jag kanske inte är bäst på att besöka graven ,men jag försöker se till att det finns fina blommor på sommaren och jag förs´öker tända ljus då det ska tändas. Om jag nu glömmer ibland älskade Oliver är det inte för att jag har glömt,utan bara att mamma har annat att göra och att jag har lärt mig leva med att du inte finns hos mig i livet. Men du finns i mitt hjärta och i mina minnen.