Detta inlägg skriver jag med blandade känslor. Mest av allt känner jag rädsla och undar över vad kommer att hända nu? 

För en tid sedan så beslutade jag och Micke att vi ska separera. Jag har inte viljat skylta med det, för att ge honom tid att bearbeta det själv, som jag har gjort kanske lång före han hade möjligheten. Sedan har det oxå med att han har ju behövt söka lägenhet och att få en sådan i Skellefteå är ju näst intill omöjligt. Men igår hade han turen att få en lägenhet. Första visningen han var på i måndags och igår ringde dom och sa att den var hans om han ville. 

Hur känndes det då ? Jag vet inte? 

Jag har inte tagit detta beslut för att jag inte älskar han, eller för att vi har haft det jobbigt. Nästan tvärrt om.  Dom senaste åren har vi haft det super bra och verkligen lungt och skönt. Men på något sätt har jag kännt att vi är inte på samma plats ibland och vi är välldigt olika som människor.  När vi tog detta beslut så valde vi att leva på som vanligt ,som ett par. Vi är absolut inte ovänner eller bittra. Tiden som  har gått nu har vi haft det bättre än någonsin och vi har verkligen njutit av varandra. Jag har frågat mig flera gånger hur det kan bli så här bra när man beslutat sig för att gå isär. Men det är väl som Micke sägar att nu kan vi slappna av på något konstigt sätt. 

Men nu står vi här och han har en lägenhet och vi ska dela på oss. Vem är jag ensammen? Jag har levit med han sedan jag var 17 år och är formad efter våran vardag. Alla rutiner vi har, alla saker vi gjort och allt vi upplevt. Hur ska det bli nu? Han är ju min enda familj. 

Man tar allt som följer med ens partner förgivet. Alla hans syskon med familjer är ju i mina ögon min familj oxå. Jag har inga syskon jag kan ringa och prata av mig med, jag har ingen mamma jag kan ringa när jag är ledsen eller glad och berätta saker, jag har ingen pappa jag pratar med sådanna saker om. Jag blir ensammen, med min hund. Nu ska jag ensammen börja bygga upp en vardag och liv och det känns skrämmande konstigt. 

Hur framtiden ser ut har jag ingenaning om, men jag måste ta en dag i taget. 

Ibland tänker jag att det hade varit så mycket lättare om vi hade varit ovänner och verkligen viljat flytta ifrån varandra, men det är ju bara dumt att tänka så. Men jag ha tagit detta beslut för jag tror att det blir bäst i slutändan för oss båda. 

Vad framtiden blir har jag ingenaning om, men jag vet att detta kommer inte bli lätt, trots att vi är jätte goda vänner och kommer förhoppninngsvis fortsätta vara det. 

Han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta som ingen kan ta. För han är verkligen min person, min männsika