God morgon mina läsare och vänner.

Har nu haft en super jobbig vecka som har gått i bergodalbaran känslomessigt. Jag skriver detta för att jag vil att folk ska veta att jag inte inte är knäpp, att jag mår skit dåligt judt nu och att genom att erkänna att det är så är tydligen första steget.

Alla vet ju vid denna tid punkt att jag har haft en hel del att stå i det senaste året, med min mamma,min bror och allt som SKA göras i hemmet plus att jag pluggar och jobbar. Många bäckar små och nu säger min kropp NEJ NEJ NEJ!!!!

Min hjärna säger jo men visst klarar du detta, det är väl ingenting. Men nä jag gör inte det just nu!

Därför tar jag nu första steget att erkänna att jag är utmattad och less. Har varit till kurator i veckan och hon sa

-Nu måste du börja säga nej. Du måste börja ta hjälp, du måste börja göra saker du tycker är roligt inte vad andra vill. Sluta ta på dig saker du inte egentligen orkar med bara för att vara snäll.

Försök att vila huvudet så ofta du kan och försök rensa tankarna. Jag skriver inte detta för att jag vill att folk ska tycka synd om mig, utan för att folk ska veta att om jag säger nej är inte för att jag är sur utan för att jag tänker på mig själv. Jag måste försöka ladda om.

Det är däför oxå att jag inte har skrivit och det kanske kommer att bli glesare, men jag ska absolut inte sluta , men jag ska göra det när jag vill och har tid. Allt har ett slut så även detta månde, så nu tar jag första steget och säger:

-Jag orkar inte mer, jag är en människa och nu ska jag börja ladda batterierna.