Natten har varit dömd att misslyckas. Feber, en jäkla massa värk och ömmande kropp. Jag tror jag låg vakne tills typ kl halv ett, och sedan vaknade jag typ varje 30 minut fram till 5 när jag klev upp och tog en till alvedon och lyckades sova till kl 7. 

Så JA jag är trött och har fortfarade symtom av denna vaccenation. 

Satt och läste en blogg om en tjeje som har diagnosen EM . det är en värksjuksom som man blir kronsikt jätte trött av. Presic som för mig så är det värst på nätter och man kommer som aldrig ikapp med sömn. För det är just när man lägger sig ner för att vila den ordentliga värken kommer igång. Hur hon beskriver allt detta med FK om hur hon får slåss och tjafsa med dom för att få ersättning. Och hon har en diagnos och om man läser på om denna så kan man nästanförstå själv att hon klarar inte ett vanligt 7-16 jobb. 

Att så fort det inte syns på kroppen ett synligt fel blir man ofta kallad lat, men ta dig i kragen, bit ihop osv. 

Jag tänker alltid när jag sjukskriver mig att folk tror jag fejakar och är lat. Det kanske någon gör. 

Om jag skulle beskriva min värk så är det på dagar som att jag har en jävulsk träningsvärk i alla leder. Så när jag rör mig så ömmar det i hela kroppen hela tiden. Sedan på kvällen när jag stannar av blir jag otroligt stel och när jag lägger mig då kommer den duknade / skärnade värken , som gör att det nästan är omöjligt att ligga stilla. 

Så länge länge jag är igång på dagarna går det rätt okej, men nätterna blir värre och värre och tillslut är jag så slut att jag orkar inte med mig själv eler något annat. 

Att rör på sig är bra och tur är att jag har min hund som jag måste ut med för att hålla igång lederna. Men att lyfta bära springa i trappor är jobbigt och nätterna blir värre av det. 

Så därför är det bättre att jag stopar ett tag och försöker få ordning på värken och medicinera mig. 

Men jag kan fatta att folk tycker det är konstig att jag inte baara ligger still hemma om jag sjuksrivit mig. Jag handlar och promenerar med min hund för att hålla igång lederna. 

Men som tjejen skrev, att det är så jäkla jobbigt att få en sjukdom som inte syns utanpå.

Det är precis som med psykisk ohälsa. Det ser man inte utanpå och hur ofta har man inte hört hur folk ifrågarsätter varför dom inte inte bara kan ta sig i kragen. 

Det man inte ser vet man egentligen ingenting om. En annas verklighet vet vi ingeting om innan man är där själv.