Hej hej , jag ligger lite efter just nu. Men som ni vet har jag haft ont i magen och så har jag varit med familjen. Men nu har jag kollat igenom korten och nu tänkte jag berätta hur allt gick där nere. Kan ju inte skriva allt men jag förstår att alla är intresserade hur det var i ögonblicket då jag och mamma träffades....så jag börjar nog den morgonen.  

Jo det var ju då en fedags morgon vi skulle träffas i Conception. vi kom dit kl 6 på morgonen med buss som vi åkt hela natten. Senam i santiago hade fixa ett hotel åt oss som vi skulle kunna få vila på fram tills vi skulle träffa mamma kl 10. så vi tog taxi till hotellet......  Men gud förbannat hur det såg ut !!!! först ska ni ju vata att det är ju där jordbävningen har varit som värst, så det var ju MÅNGA hus som rasat. Men för att ni ska förstå så såg det förgävligt ut och kallt. Vi skulle få vårat rum efter 12 , men skulle få komma till ett rum och vila lite om vi ville. Rumet var längst upp och ju längre upp vi kom ju mer sprickor var det i väggar och golv.... sedan leda han in oss i ett rum somvar en byggarbetsplats....här kommer jag att dö om det kommer ett till skalv nu tänkte jag och David han bara skarattade.....  

Efter en stund fick vi vårat vanliga rum. Visst det var bättre men toa dörren var borta typ halv...roligt när vi skulle ha samma rum. Men men ...Iallafall så kolckan gick och när hon var halv tio då började vi går mot kontoret där vi skulle möta mamma och tanten där. När vi kom fram sa jag till David att jag var tvungen röka innan vi gick in för jag var så nervös. Medans vi stod där ute säger David...Du där kommer din mamma coh din syster och bror. ....   Jag vart alldeles konstig och vände mig bort för jag vågade inte titta. Så när dom kom närmare började ju förståss David prata med dom och frågade väl om dom skulle träffa mig. Jo svarade mamma....ja här är hon sa han....Jag var ju tvungen att vända mig om då och det vart alldeles tyst runt om oss kände det som och tiden stannade......  

Vi kramade varanndra och grät nog nästan allihop tror jag. Men visst det var ett konstig ögonblick att få se sin biologiska mamma. Sedan gick vi in på kontoret och väntade på tanten som var sen, så vi han prata en del och jag gav mamma albumet jag hade med mig.

Här är då min bror från vänster, min syster, mamma, jag och min syster son. Efter mötet gick vi och tog en lunch och David fixade så vi inte behövde sova på detta skit hotell vi hade tänkt. Min mamma hade så litet att vi inte kunde sova där utan vi fick sova hos min syster. så vi bestämde oss för att följa med till dom i den lilla s taddom bodde. Det tog två timmar med buss. Sedan gick dagarna av sig själv vi umgicks grillade i bergen lärde känna varandra. Jag och min sysser kom varandra rätt nära och jag kommer verkligen att sakna henne mycke. Jag kommer att sakan mamma oxå men hon är en okännd människa för mig. Det är nog på ett annat sätt för henne än för mig. Hon kommer ju ihåg mig, hon har fött mig och tagit hand om mig. Hon har nog känslor som vakande till liv för henne. Men för mig känns det inte riktigt så. Jag känner som ingenting för henne annat än att jag förstår ju att hon är min rikgtiga mamma. Men man får försöka bygga upp något med tiden. Jag kommer att försöka håla kontakten. Men först ska jag gå en spansaka kurs....         

Efter några dagar åkte vi ju till baka till santiago. Jag hade ju en syster där oxå...Sandra. Mamma vill ju så gärna följa med dit så jag betalade hennes resa dit och vi åkte dit. Vi kom dit trosdag och var där tills på söndagen när vi åkte hem. Tyvärr så mådde jag ju få dåligt på lördag och söndag så jag han ju itne vara så trevligt , men jag tror dom hade översend med det.

Det här ärju då Sandra, hennes kille och mamma. Även hon var otroligt glad av att få träffa mig. hon hade alltid sett Arazelli som sin stora sysster, men hon sa att när hon träffat mig förstår hon att det var jag som var STORA syster...hahahahah hon är ju bara 24 år.....

Dagar gick därmed och till slut var det dax att åka hem till verkligheten...

här är vi då på flygplatsen och alla följde med och tog farväl. Mamma grät och frågade när jag skulle komma tillbaka......Jag kommer att komma tillbaka det lovade jag. Stora krama vart det och sedan började den helvetes långa färden hemåt. Men vad jag längtade hem.....

Om man bortser nu från allt som hände på vägen hem så när jag klev in i mitt hem så kännde jag bara frihet, kärlek. Min underbara man har verkligen ansträngt sig förr att jag skulle känna mig välkommen hem. Blommor ,balonger, godis, mediciner, kärleksbrev......TACK GUBBEN FÖR ATT DU FINNSDÄR NÄR JAG BEHÖVER DIG...Och du har nog rätt...jag vet inte hur mycke du älskar mig....börjar förstå det nu.  

Och så vill jag säga TACK till David som har gjort denna resa möjlig för mig. Utan dig hade det inte gått....Tack så hemskt mycke David.....