God morgon på er alla   

Torsdag och det är super duper bra väder idag med! Fan vad skönt det är när solen värmer så man blir lite svettig. Och inte att nämna att mitt jobba är underbart på sommaren. Att kunna gå/cyckla mellan vårdtagarna och få känna frisk luft och lite motion är ju typ super lyx.

Igår mina vänner var min motivation på noll.

Kände verkligen INTE för att springa/gå. Försökte hitta MÅNGA andledningar att undan komma detta. På efter middagen ringde Micke och var så himmla peppad på at vi skulle prova springa och se hur långt vi orkade.

Åhhh herre gud vad det känndes jobbigt. . . . . . .men näääää. Jag försökte intala mig själv att, ja okej men inte längre än till "Handlarn" skulle vi orka och sedan skulle vi få gå en bit. . . . . .

Väl efter maten så vilade vi en stund, drack en massa vatten och drog på oss tränings kläderna.

Vi gick ut till parkeringen för att få lite uppvärming..

Hela tiden tänkte jag att detta kommer aldrig att gå, vi kommer inte att orka  till "Handlarn", då får vi gå. . . . .

Så började vi jogga. . . . det bästa med A-torp är att man kan jogga mellan gatorna. Allså först Skiftesgatan, Frögatan, Hemmansgatan ja osv. Så vi startade och det känndes BARA jobbigt.

Men efter att vi tagit oss till Hemmansgatan och passerat "Handland" hände det något i mitt huvud.

Jag kännde att det var varmt men att FAN detta går nog. Jag satt ett nytt mål i skallen och tänkte att bara jag tar mig till Kvistgata så kanske jag fick gå. Men plötsligt var vi där och jag fortssatte och fortsatte och fortsatt. Jag satte en ny gataor i skallen och PLÖTSLIGT så var jag på Skiftesgatan och VI hade klara att springa runt HELA A-torp.   

Att flytta fram sina egna gränser i skallen är något jag har varit hemskt dålig på. Att pressa mig själv till saker jag egentligen klarar har varit svårt för jag tror att jag inte klarar det. Och då skulle det vara en besvikelse att jag inte fixat det, ett nerderlag typ.

Efter jag nu börjat utmana min egen kropp har jag upptäckt att jag håller tillbaka lite för mycke ibland. Jag klarar mer än vad jag tror och jag tror det beror på lettja, att "lamasken" säger . . . . .

-Nää men du är ju duktig som bara rör på dig varje dag och du springer ju vissa delar av din sträcka. . . . inte behöver du göra mer.

Han liksom talar om för mig att jag inte kan eller vill. Men igår i ren tjurighet så klarade jag att springa hela 4,2 km och jag vann både självförtronde och en stor dos stolthet.

Detta kanske inte är så himmla märkvärdigt för alla, men för mig är det det och jag har tagit mig över ett mål jag har haft i många år. Den dagen jag kan springa runt hela a-torp då jävlar. Och helt plötsligt gjorde jag det.

Sedan att vi var två var ju trevligt och vi peppade varandra.

Så nu kommer nästa hinnder i denna tävling mot mig själv. Jag ska ut snart och göra det SJÄV.

För när man är själv, så är det så himmla lätt att gå lite pgr av att ingen ser eller vet vad jag gör.

Men jag ska fokusera och göra som igår. Ta  en gata i taget och och sätta nya mål efter hela vägen ända hem.

Jag har klivit över en gräns nu och en spärr i mitt huvud !