Japp idag är jag oövervinnelig. Varför kan man ju fråga sig då? Vad här hänt eller vad är annorlunda mot för dom andra dagarn.

Jo jag har sagt vad jag känner och tycker. Jag har vågat stå upp för mig själv och berättat hur läget ligger till. Något som jag som Isabella Lindgren har svårt för. För att jag har alltid varit rädd för att inte bli omtyckt, accepterad och helt enkelt få vara med längre. Detta fenomen lärde jag mig tidigt. Att tycka annolunda vara annorlunda är inte okej. Redan som rätt lite fick jag höra smyg ord från personer att jag inte var riktigt okej, jag kanske inte gjorde som man borde. Sedan komme skolan och då vart allt bara värre. Där fick jag in pränntat i hjärnan att jag var inte bra nog att ha en åskit och inte cool nog.

Men i fyran tog jag och vart den där coola tjejen som var bra nu mycket coolar än andra (trodde jag) jag började röka, vara med äldre. Jag vart helt enkelt bäst på vara värst. Ett väldigt typiskt betende som ganska många kanske känner igen sig i.

Men trots det så var man ju tvungen att tycka som alla andra, inte säga vad man egentligen tyckte.

Som ung mamma kan ni ju tänka er hur många som hade åsiket om en ?? Herre gud vad folkt tyckte och tänkte och sa saker till mig.

Fick höra ofta att jag inte kommer att klara detta, och hur kunnde jag göra så här. Vad tänkte jag på.Åsiker om hur man skulle sköta saker. När oliver dog var den vanligaste kommentaren

-Ja men du är ju ung och kan få fler barn???? Det var som om jag inte behövde vara ledsen, jag var ju så jävla ung??

Ja många år med att försöka passa in och behaga folk sätter sina spår och man har som ett inlärt betende på hur man ska kriss krossa sig fram för att vara okej.

Men nu på senare året har jag börjat fundera på VARFÖR?

Varför behöver jag allas godkännade? Nää jag behöver ju fan inte det. Om  man har bra vänner så accepterar dom att jag kanske inte alltid tycker som dom eller dom som mig. Och det gör ingeting att man tycker eller känner olika för saker. Och om någon tycker jag är sinnes sjuk så är det okej. Jag behöver ju inte vara vänn med alla.

Allt detta sattes igång i mitt huvud när jag började på mitt jobb. När man ser att männsikor är okej med att jag är den jag är. Att omges av männsikor som verkligen är ens vänner är det bästa som finns i livet och när man känner att här kan jag vara mig själv och jag vågar säga imot om jag inte tycker så.

Det sista året har varit ett tufft uppvaknade i mycket och jag har börjat nu på min resa mot något jag aldrig kanske ha varit med om. Att våga stå för vad jag tycker och hur jag känner.

Idag var en sådan dag då jag SA vad jag kännde och tyckte. När jag hade gjort det så vart jag två hundra kilon lättar och jag skulle kunna springa jorden runt.

Den känslan vill jag ha igen och jag ska ta ett steg i taget för att nå dit. Backen kanske är lite lång och jag kanske behöver lite stöd och hjälp på vägen upp, men upp kommer jag. Den dagen jag når toppen lovar jag att säga till.

Jag klappr mig själv lätt på huvudet och känner mig jävligt stolt över mig själv att jag gjorde MIN röst hörd.