Att vara stor är inte roligt jämt. När man är lite och är lessen, då blir man trösstad, när man inte vet vad man ska göra, är det alltid någon som berättar det och hjälper en. Man behöver aldrig stå ensammen. Men när man är stor är det ingen som trösttar eller säger till en vad man ska göra, man ska klara allt själv. Och om man inte gör det så annses man svag!  Jag står i ett vägkorsning där jag måste ta den tråkiga,obehagliga vägen just nu. Jag känner mig som en stor jävla bov och jag vet att jag kommer att göra mina när illa. Inte för att jag gör det med mening, men jag gör det av kärlek. Men ibland kan ju tydligen den oxå göra ont. Problem har funnit ett tag vissa av dom och jag har verkligen försökt lösa dom på så bra sätt som möjligt, och kanske försökt skjuta dom framför mig. Men igår fram kom det saker som jag verkligen inte kan vänta med. Saker som är obehagliga, fruktansvärda......... och jag vet verkligen inte vad dom kommer att ha för utgång..........

Men jag måste försöka lösa detta på det bästa sättet som en vuxen människa och bara hoppas på det bäst. Men om jag skulle få välja skulle jag vilja krypa in i någons stor fam och bara gråta. Men det verkar ju som man har blivit stor nu, när man har folk som litar på att  man fixar detta!

Jag vill inte vara stor!!!!