Allså jag vill uppmärksamma alla på att One Pice är en farlig latmans dräkt.

Allså när jag sätter på mig min "enbit" dräkt så blir jag en STOR lat mask.

I morse hoppade jag in i min dräkt och hipps vipps så vart det ingenting gjort på hela dagen.   Satt vid datorn, satt vid tv, satt vid datorn, låg i soffan och läste,vid tven. Och hoppsansa så var dagen nästan slut och jag begav mig till jobbet.Hädaefter blir det strikta regler på att jag får inte sätta på mig den utan att jag gjort bort allt jag ska först.

Vill oxå meddela att förhoppnings vis till veckan har jag en ny mobil. Har köpt en på blocket och hoppas på att jag får den på fredag. Min går ju som sakt i strejk ibland. Helst när jag har pratat i den. Då efter jag lagt på luren så kan jag inte trycka på någon knapp. Så snart ger den väll upp helt. Nu ska jag inte sitta här och förbriva mer tid utan börja plugga igen. Har ju fan legat på latsidan i veckan. Nu är det bäst jag piskar upp mig själv och sätter igång.

Sov gott på er alla och hoppas ni får en riktigt bra natt.

För kanske 4 år sen trodde jag aldrig att detta skulle hända mig. Att behöva känna så här. Jag känner mig orolig,hjälplös, arg, besviken och ledsen.

Att min mamma skulle behöva drabbas av något sådant här. Jag själv har aldrig varit tronde, men min mamma har väl alltid haft någon typ av gud i sitt liv. Men till vilken nytta???

En människa som gett två barn en under bar uppväxt, kärlek och omvårdnad.Hon har alltid klarat sig själv, gjort det mesta i hemmen själv.

VARFÖR ska då hon drabbas? GUD? om du nu finns???

Nä i mina ögon finns du inte, för då skulle inte denna människa få denna skit sjukdom, som raserar hela änns personlihet. Som sakta smyger sig på en och tar bort bit för bit från en själv. Och som förrvirar så många i omgivningen.

Att jag som barn ska behöva orora mig för min mamma, vara rädd att hon glömmer en platta, glömmer kanske äta en dag, glömmer kanske räkningar, hitta inte hem.

Det svåra i detta är jag vet inte när den dagen kommer. Jag vet inte när jag som barn ska gå in och säga:

-Nu lilla älskade mamma måste vi göra lite förändringar.

Förändringar är någon som inte fungerar så bra för människor med Alzheimer.

Alla förändringar är jobbiga och svåra för enhöriga att jobba igenom.

Att jag som barn ska bestämma över min mamma, är konstigt och onaturligt.

Det är ju hon som ska bestämma över mig. Det är ju hon som ska finnas där för mig när jag har det jobbigt.

Men det finns inte längre, utan jag ska finnas där för henne...

Vilket jävla själviskt tänkade man har, nästan så man skäms. Men jag kan verkligen inte hjälpa att jag känner så ibland. Och att jag ska behöva ta hand om allt mamma har varit så bra på tex min bror . Att jag nu ska försöka leva upp det det hon har gjort så himmla länge. Det känns som jag är på tvingad en roll jag inte vill ha just nu, men jag måste göra det för jag är skylldig henne det för allt hon gjort för mig. Jag förväntas att göra det från omvärlden.

Ibland skulle jag bara vilja flytta, fly till ett annat land. Men jag vet ju att om jag skulle det så skulleman ju oroa sig 2000 gånger mer. För hon finns ju i mitt hjärta och mina tankar hela tiden.Jag vet att jag måste fixa detta och jag vet att jag gör det, men jag kan inte låta bli att vara besviken och arg på att jag som barn ska måsta gå in och ta beslut,konflikter över en människa som kanske inte alltid vet vad som är bäst för en själv.

Det hade varit tusen gånger lättare om man visst när alla dom här förändringarna kommer. Men vem har sakt att livet ska vara lätt? Nä det är det ju ingen som har gjort.

Jag hatar denna sjukdom och jag hoppas verkligen att det kommer ett botemedel inom några år.

Om hon för gudskull hade varit gammal och grå, svårt att gå, lixom klar med livet. Men nä min mamma är pigg,allert och har jätte många år kvar att upptäcka nya saker.LIVET ÄR INTE RÄTTVIST!!