Idag på morgonen ringde mamma. Jag hörde det var något konstigt med henne. Sen kommer det. Hon berättar då att hennes barndoms kompis kommer att dö IDAG........ Jag visst att hon har varit Svårt sjuk och låg på IVA , men man kan ju aldrig tänka sig att det skulle gå så här. Tydligen är det så illa nu och det finns inget mer att gör för henne nu, så nu ska dom stänga av respiratorn....fy fan vad livet är orättvist och jag sänder en tanke till dom anhöriga som står där vi hennes sida och ser livet rinna ur henne. Jag kommer ihåg själv den 17 dec 1995 kl 7.10 när doktor komme och berättade för mig och min kille då att Oliver inte svarde på återupplivnings försöken. Jag kännde panik.... panika att jag aldrig skulle få hålla i hans varma lilla kropp, det kände som jag skulle slitas i tu i bröste. Det gjorde så jävla ont att jag ville bara spy. När doktor sa dom där orden så vardet som att golvet under mig inte fanns där och att jag föll ner i något som inte hade en botten.

Jag förstår dom anhöriga som sitter där nu och vet  att dom aldrig mer ska kunna se hene le igen. Paniken dom äker känner just nu, när det inte finns mer att göra....allt är bara slut........................................

Den tomheten går inte att beskriva med ord, för den är så otroligt stor och ond att jag önskar ingen den känslan. Men tyvärr så kommer den att komma till alla människor som förlorar en när anhörig.

Till dom anhöriga vill jag säga att ni syns i Nangiala.

Kram på er