Jut nu vid detta klockslag nästan för 14 år sedan hände det som inte fick hända. Du Oliver gick från denna sida till den andra sidan. Efter 30 min åyerupplivningsförsök så slutade dom. Jag mins det som det var idag. Dom hade tagit in mig och din pappa i ett liltet litet rum för att börja förbereda oss på det värsta. En av läkarna började fråga massa frågor och jag kännde bara hela världen snurrade och attjag hade inte mark att stå på. Allt bara rasade under mig. Så efter 30 min ber jag läkaren gå och se hur det går om du svara på försöken. Läkaren går och kommer tillbaka bara en stund senare. Direkt när han kommer in i rumet känner jag att det inte var något bra han skulle komma med. Faktumet var här nu. Visst hade läkare sakt att du skulle död tidigt en då men att det var ju en vecka före jul och dessutom hade du ju opererats för att kunna få ett lite längre och behagligare liv, hur kunnde detta hända nu? 16 år som jag var så var min första tanke: Jag måste ringa mamma!!!! Så jag fick det för läkaren . men när hon svarade kunde jag inte få fram orden av att du Oliver var död. Jag kunde  inte ta orden i min mun. Så läkaren fick göra det åt mig. Sen flöt jag bara med under dagen. Dom ordnade minnes stund och vi skulle kram och puss på dig, men jag kunde inte det. du var ju alldeles kall och det var inte du som låg där. De pappa han höll i dig och kramade dig, men jag kunde inte det, för att det var inte du. Jag minns hur jag tittade mig runt i rumet för att se om du svävade någonstans....

men jag såg dig inte mer.

Men du ska  veta att jag älskar dig jätte mycke och att jag ångrar ingeting fast jag var ung. Jag är stolt att du har gett mig den erfarenheten och tacksamheten att jag fick ha dig hos mig i ca 1½ år. Jag glömmer aldrig och du finns med mig jämt, i mina tankar. Ibland när jag har det jobbigt brukar jag prata med dig.

Mamma älskar dig Oliver glömm aldrig det.